Batbutbabblar

Del II, kapitel 8

2006-11-05T16:56:00.000+01:00

Hela kvällen gick Jessica omkring med en ångestladdad klump i magen. Dels av nervositeten att försäga sig och dels av känslan att ha varit otrogen. Rent tekniskt sett hade hon inte det, men hon var väl medveten om hur Tommy resonerade och ur den synpunkten hade hon garanterat hoppat högt över skaklarna.

Visst hade hon enbart Tommy på deltid, då hans Alva tog mycket tid i anspråk. Samtidigt hade han bedyrat att relationen med Lena enbart var platonisk. De var föräldrar till samma barn och även vänner. Visserligen var nog inte Lena helt nöjd med den situationen, men Jessica visste att Tommys moral klart förbjöd dubbelspel. Och han skulle garanterat inte dela säng med henne om han samtidigt var involverad med någon annan.

De åt en söndagsmiddag med kidsen, spelade spel och slöade i soffan tillsammans. Den gamla sköna familjestämningen lade sig över dem som en skön varm filt. De gångna månadernas bråk, slitningar och oro försvann och istället infanns sig en harmoniskt stämning över dem alla. Om det nu inte hade varit för den där ångestklumpen som dröjde sig kvar. Så länge barnen var med dem var det lugnt, då kunde hon hålla det i schakt men snart var det läggdags. Vad skulle hända då?

Efter avslutad nattning gick Jessica in i vardagsrummet igen. Tommy hade tänt ljus, satt på en mysig film klappade inbjudande på soffan. En våg av fjärilar drog genom henne och hon kröp ihop tätt, tätt intill honom. Försökte förtränga gårdagen så gott hon kunde och fokuserade på nuet. Och det gick över förväntan! Kärlek med Tommy hade alltid varit som att komma in i en trygg hamn, full med kärlek och ändå alltid en del överraskande moment. Även så denna gång och Jessica kände sig återigen säker. Visst fasiken skulle de övervinna det här. Deras kärlek skulle förankra sig igen. De skulle bli en familj. Men denna gång av ren och skär kärlek, utan gammalt bagage och misstro. Öppet och ärligt. Ja, utom gårdagen förstås. Den skulle hon aldrig någonsin avslöja. Aldrig.

Del II, Kapitel 7

2006-08-17T20:19:00.000+02:00

Första tanken när Jessica var panik!En het, brinnande känsla av att vara på fel ställe vid fel tidpunkt. Direkt när hon slog upp sina mascarakletiga ögonfransar insåg hon att gårdagen varit en tabbe av stora mått. Enda trösten i kråksången var att hon inte släpat med sig sitt offer hem, utan följt med till hans lilla etta med kokvrå.

Med bankande huvud och ångestfylld bröst smög hon sig försiktig ur sängen. Jessica funderade på att smita iväg tyst som fasiken, utan dusch och tandborstning men sinnade sig. En titt på klockan fick henne att förstå att hon förmodligen skulle komma hem samtidigt som Tommy och kidsen. En snabb titt i spegeln bekräftade vad hon misstänkte, hon såg för jävligt ut. Utsmetat smink, trasslig i håret och en doft av gammal alkohol. Fick Tommy se henne i det skicket skulle han inte behöva fundera två gånger över vad hon varit ute på för äventyr.

Shit shit shit var det mest kontruktiva som dök upp i hennes huvud. En iskalk dusch fick henne i ett något bättre skick och som en gåva från en högre makt så sov hennes ragg från gårdagen fortfarande. Hon skrev en snabb hälsning med läppstift på hallspegeln och kastade sig ut genom dörren. Först ute på gatan tordes hon andas ordentligt och hon började i sakta mak promenera hem. En lång promenad, men precis vad hon behövde i dagsläget. Det gav henne tid att nyktra till och vakna till liv, samt att hon i lugn och ro kunde fundera över sitt barnsliga beteende.

Direkt efter Tommys SMS hade hon dundrat ned till Stureplan och in på närmsta krog. Fram till bardisken och jakten på glömska började direkt. Mycket alkohol blev det och någonstans framåt småtimmarna hade hon utsett sitt offer, en alldeles för ung och naiv kille men klart lättfixad. Och hur mycket bättre mådde hon av det? Hur mycket bekräftad och älskad fick han henne att känna sig? Inte ett dugg! Jessica lovade sig själv att aldrig mer göra något så infernaliskt barnsligt. Nästa gång hon hamnade i säng med någon skulle det vara i nyktert tillstånd och med någon hon kände sig attraherad av, psykiskt såväl som fysiskt.

När hon började närma sig hemmet började ångesten så sakteliga komma tillbaka. Vad skulle hon säga till Tommy att hon varit? Vilken hållbar förklaring fanns det, nyinflyttad i Stockholm utan vänner? Att hon varit ute och festat men inte orkat ta taxi hem, utan tagit in på hotell? Inte direkt trovärdigt.

Precis när hon började falla till föga för den bistra verkligheten, att sanningen var det enda alternativet, så ringde hennes mobil. Yes, såklart! Hon hade ju varit på middag och blivit beruskad, stannat över natten hos Anders med fru. Det fanns absolut ingenting att anmärka på det. Visserligen var det den lilla detaljen att hon messat Tommy och sagt att hon skulle vara inne i stan vid ett visst klockslag, men det var inget som sa att hon inte hade åkt tillbaka!

Lättat över att ha hittat en lösning satte hon in Anders i situationen och han ställde upp utan att tveka. Som alltid efter ett samtal med Anders kände hon känslan av samhörighet, att hon fått den storebror hon alltid längtat efter. Och samtidigt insåg hon att Anders hade samma starka behov av hennes vänskap som hon av hans. En klart bra förutsättning för deras framtida relation.

När hon satte nyckeln i dörren hörde hon röster inifrån. Hon stramade upp sig och satte på sig sitt lugna leende, ropade hallå och klev in i köket. Där blev hon mer eller mindre överfallen av barnen och över deras huvuden såg hon Anders oroliga ansikte.

- Men hallå! Vad är det med er? Ni ser helt förstörda ut.
- För fan Jessica, var i helvete har Du varit?
- Vart jag varit? Hos Anders och hans fru på middag. Jag sov över där.
- Men varför ringde Du inte?
- Men jag messade Dig och Du var upptagen. Och jag kände inte för att åka hem till ett tomt hus.
- Fattar Du inte hur oroliga vi har varit?
- Men varför det? Hur visste ni att jag inte var hemma? Varför ringde ni inte på min mobil för?
- För det första så sov vi här allihop! Vi längtade efter Dig, och åkte hem när vi fått Ditt mess. För det andra så har vi ringt Din mobil non stop sedan midnatt. Jag var just på väg att ringa polisen.
- Allvarligt? Men gud så jag skäms. Fan också. Det var absolut inte min mening att göra er oroliga. Jag kände mig lite ensam igår och kände absolut inte för att sova i huset själv. Hade inte en aning om att ni var här, för då hade jag kastat mig i en taxi ögonaböj. Förlåt, snälla älskade ungar. Förlåt Tommy, det var inte min mening att ställa till det.
- Okej, men lova att aldrig göra om det. Aldrig mer
- Jag lovar. Garanterat.

Inom sig förbannade Jessica att hennes dåliga självförtroende gjorde att hon missat chansen att tillbringa natten med Tommy. Hennes dåliga samvete tärde på henne, men hon lovade sig själv dyrt och heligt att inte avslöja vart hon egentligen varit någonstans. Den relation hon och Tommy hade var bräcklig, den skulle garanterat inte klara av ett svek av den kalibern även om de inte på något sätt lovat varandra trohet. Men Jessica visste inom sig att Tommy inte skulle ha den minsta förståelsen för hennes agerande. Det här var en dumhet hon själv ställt till med och som hon själv fick leva med ångesten för.

Vad säger ni?

2006-08-06T19:54:00.000+02:00

Jag har tappat sugen lite... När jag skriver "romaner" är jag otroligt beroende av feed back, kommentarer och vetskap av att några läser. Känner inte så den här gången, så jag tror det blir en paus tillsvidare. Är det okej med er?

Del II, Kapitel 6

2006-07-23T21:56:00.000+02:00

Både Anders och Jessica märkte hur de släpade fötterna efter sig, i ett försök att skjuta upp ankomsten men till slut var de ändå där. Ett djupt andetag och så var det dags. Carina och Victor stod i hallen med lite blyga leenden, redo att välkomna Jessica in i familjen. Jessica själv visste knappt om hon tordes titta på Carina, tänk om det var Carl hon skulle se istället? Och hur skulle rösten vara, en man eller kvinna? Så hon tog det lättaste, hälsade först på Victor som var en försynt, men charmig kille.

Till slut var det oundvikligt och hon vände sig mot Carina. Oh shit var det enda som kom över hennes läppar, men tydligen var det något Carina var van vid för hon log brett och tog henne shand. Carina var en otroligt kvinnlig person, liten och nätt med vackra, harmoniska drag. En kvinna ut i fingerspetsarna och hade hon inte vetat bakgrunden hade Jessica aldrig någonsin misstänkt att Carina en gång i tiden varit en man.

Jessicas spontana reaktion fungerade som en isbrytare och det blev en otroligt trevlig dag, med mycket variation på samtalsämnen. Carina berättade en del om sin bakgrund och vilket trauma det varit för henne att inte hittat rätt i sin identitet förrän i vuxen ålder. Anders såg hela tiden med kärleksfulla ögon på henne, de var verkligen ett par med äktenskapstycke. Även Victor blev mer och mer tillgänglig ju längre tiden gick och dagen avslutades med att hela familjen följde henne till tåget. De kom överens om en middag hemma hos Jessica så fort hon var på plats i den nya lägenheten.

På tåget satt Jessica och funderade på dagen som varit, vilken kärlek och styrka som de besatt som lyckats ta sig igenom människors fördomar, sina egna räddslor och hållit kvar vid varandra. Samtidigt kunde hon inte låta bli att dra paralleller till sitt och Tommys förhållande. Där var de, två människor med allt som talade för dem och ändå fick de inte ihop det. Varför? Av lathet, bortskämdhet, oviljan att kämpa eller vad? Kärleken och åtrån fanns där, varför kunde de då inte få till det?

Ju mer hon vände och vred på det kändes det så otroligt löjligt, att kasta bort det som fanns dem emellan. Okej, visst var situationen något komplex med Alva och Lena med i bilden, men ändå. På något sätt borde de kunna lösa problematiken, iaf om de båda kände som hon trodde. Och för att få reda på det skickade hon ett SMS från tåget där hon bad Tommy att möte henne vid tåget för en snabb kopp kaffe. Visserligen fick hon inget svar, men ändå hade hon förutsatt att han nog skulle vara vid tåget. Lena bodde precis i närheten och 10 minuter borde han kunna ägna åt sina barns mor.

Jessica väntade i 15 minuter innan hon skickade nästa SMS, där hon meddelade att hon var framme. Var han på väg? Och den här gången fick hon ett svar, tyvärr så gick det inte då Lena sov och Alva hade ett litet lätt kvällsstök. Föresten hade han ju Oscar och Mathilda där, och han ville inte gärna lämna dem ensamma med Alva.

På något sätt gick luften ur Jessica och hon iddes inte ens svara på sms:et. Här hade hon fått en insikt utan dess like och hon var beredd att lägga korten på borden, blotta sig själv. Men då kunde han inte! Jessica kände sig ratad och förbannad, all hennes empati försvann med blixtens hastighet och så även logiken.

Trots att hon kommit så långt i sin utveckling så kunde hon inte hejda sig. Som alltid när hon kände sig ratad var det bara bekräftelse som kunde kompensera det. Bekräftelse från vem som helst, bara den fanns där och med det i tankarna tog hon sig ned till Stureplan där hon tog sig in på första bästa ställe. Fram till baren och beställde en stor drink, sedan var hon redo.

Redo för tröst, glömska och bekräftelse. No matter what!

Del II, Kapitel 5

2006-07-21T15:26:00.000+02:00

Veckan gick trögt för Jessica. Tommy var mer osynlig än vanligt, för Lena och Alva hade fått äntligen fått komma hem. Vilket lämnade Jessica ensam i Tommys hus, tillsammans med Oscar och Mathilda. Deras skola hade startat och de hade smält in bra, genast lyckats få kompisar i grannskapet så i princip såg Jessica dem enbart till middagen.

I väntan på att hennes utbildning skulle starta hade Jessica surfat runt för att skaffa sig information, kontakter och bygga upp en marknadsplan. Hon hade intesifierat kontakten med sina nyvunna amerikanska vänner och brann av otålighet av att få starta. Dock kunde hon inte söka F-skatt sedel om hon skulle plugga, för då fick hon inget studiebidrag. Och hade hon ingen F-skattsedel kunde hon inte inregistrera företaget. Och hade hon inget företag kunde hon inte hyra butikslokal. Det kändes som ett moment 22! Men samtidigt tordes hon inte riskera studiebidraget, visserligen hade hon sitt avgångsvederlag men det kunde nog behövas när företaget var nystartat och hon förmodligen inte kunde ta ut någon lön.

Med Tommy hos sin nya familj och barnen med nyvunna kompisar var det inte utan att hon kände sig ensam. Vissa dagar var hennes enda kontakt med omvärlden expediten på närbutiken, som iaf hälsade glatt. I övrigt var det tyst runt henne och det fanns många stunder till tankar. Snart var hennes 2:a hands lägenhet ledig och då skulle hennes naturliga umgänge med Tommy ta slut. Och vad skulle hända då? När han samtidigt skulle ta hand om Lena och Alva, sitt jobb samt kidsen. Och när hon själv skulle börja plugga. När dagarna inte längre var fria från plikter utan det inrutade mönstret skulle styra deras liv igen. Skulle det finnas någon plats för deras spirande känslor igen och skulle de överleva vardagens ansvar?

Självklart fanns det inga svar på dessa frågor utan det var något som tiden skulle få utvisa. En fråga som hon snart skulle få svar på däremot var mysteriet med Anders fru, Carina. När lördagsmorgonen grydde hade Jessica ännu inte bestämt sig för om hon skulle ta med barnen eller inte. Men vid 10 snåret löste sig problemet per automatik då Tommy kom hem för att ta med sig kidsen på en Skansen tur, med efterföljande middag hemma hos deras nya lillasyster.

Jessica tog tunnelbanan in till city och bytte därefter till Roslagsbanan. Anders mötte henne vid Näsby Parks station och de tog en promenad hem till deras hus, som låg nere vid vattnet. Det märktes otroligt väl på Anders att han hade något han ville berätta, men det satt långt inne. Till slut gjorde Jessica det enda möjliga, hon frågade rent ut.

- Anders, något är det som Du trycker på. Och jag förmodar att det har med Carina att göra. Så ut med det, vad är det?
- Det är inte fullt så enkelt.
- Visserligen har vi inte känt varandra länge, men vi har fått en otrolig kontakt. Du är som en bror för mig och jag antar Du känner samma för mig. Så om Du inte kan prata med mig, vem kan Du då prata med?
- Visst, jag vet. Rent logiskt sett vet jag, men så triggar känslorna igång och då blir jag osäker.
- Tror Du att jag skulle svika Dig? Eller döma Dig?
- Nej, men det trodde jag å andra sidan inte om min biologiska familj heller. Och de svek.
- Men jag är inte dem. Ge mig en chans och döm inte på förhand.
- Shit! Ja, det finns ju ingen återvändo. Vi är snart där och då lär Du märka med egna ögon.
- Men vad är det som är så hemskt? Eller tabubelagt?
- Min fru
- Din fru?
- Det är hon som är tabubelagd
- Är hon en häxa eller vad? Ursäkta, men jag fattar ingenting.
- Hon är en han. Eller rättare sagt, hon var en han. Nu är hon en hon.
- Say what?
- Jag visste det! Fasiken också!
- Anders, lugna Dig för fasiken. Jag dömer inte, men jag hänger inte med. Förklara istället!

Och det gjorde han. Anders hade tidigare varit gift, med sin ungdomsförälskelse Annika. De var ett vackert och framgångsrikt par, ända till Annika fick cancer i alldeles för unga år. Efter sig lämnade hon en nedbruten Anders med en nyfödd liten son, Victor. Med sin sociala status och familjens pengar hade Anders möjlighet att ta sig ett sabbatsår, när han helhjärtat ägnade sig åt Victor. När året var till ända och det var dags att börja jobba, så sökte han ett jobb i Asien. Efter några år i Asien hade han stött på Carl, en ung amerikan som drev runt som bagpacker i jakt på sin identitet.

Utan att han egentligen visste hur det gått till hade de inlett ett förhållande, som snabbt djupnat till en varaktig relation. Det var inte det sexuella som band dem samman, utan mer en själarnas gemenskap. Carl hade dock i hela sitt liv tvivlat på sin egen könstillhörighet och under deras förhållande växte beslutet om ett könsbyte fram. En process som Anders delat och stött till fullo. Något som de trott att deras respektive familjer och bekantskapskretsar också skulle göra, men där hade de tagit miste. Sedan hemkomsten till Sverige för många år sedan hade de levt mer eller mindre isolerade, förutom Victor som på egen hand lyckats bygga upp en vidsynt kretas av kamrater om än deras föräldrar ifrågasatte vänskapen.

Med den informationen var det med blandade känslor som Jessica trädde in i Anders hem för första gången. Hennes logiska jag accepterade situationen till fullo, men ändå osäker på hur hon skulle reagera. Var hon så fördomsfri som hon trodde? Eller närde hon en småborgelig konservativ själ i sitt inre?

Del II, kapitel 4

2006-07-13T14:10:00.000+02:00

Precis som Jessica misstänkte blev den närmsta tiden enbart en kamp för att överleva. Att ta sig igenom vardagen. Tommy fick börja sitt nya jobb med att förhandla om flexibel arbetstid. Hela hans vakna tid gick åt till att pendla mellan jobbet och neonathal. Den eventuella ledig tid han lyckades tillbringa i hemmet fokuserades helt på Oskar och Mathilda, så stunderna med Jessica försvann ut i tomma intet.

Lena hade fött sin och Tommys lilla dotter med akut snitt, vilket hade varit en chockartad erfarenhet för dem båda. Och den lilla Alva hade inte mått bra, alldeles för liten och alldeles för tidig hade hon inte alls varit redo för den stora turbulenta världen hon kommit till. Men med all medicinskt expertis tillgänglig och otroligt tålamod hade hon så sakteliga kämpat sig upp till sunda värden och en viss viktökning. Den största oron började lägga sig och Tommy kunde äntligen börja se framåt med viss tillförsikt.

Lena däremot hade hamnat i värsta förlossningsdepressionen. I samma stund som värkarna hade satt igång hade insikten slagit henne fullt ut, hon skulle ha barn! Från och med den här dagen skulle alltid hennes livs fokus ligga på någon annan. En helt ny situation och hon hade blivit orolig för att inte klara av det. Det i kombination med den dramatiska förlossningen och Alvas kamp för sin hälsa hade slungat ned Lena i en riktigt djup depression. Turligen nog hade både sjukhuspersonalen och Tommy sett tecknen ganska så tidigt, så Lena fick ligga kvar för både sin och Alvas skull. Terapi och medicin i väl blandad kombination skulle nog få henne på fötter, men för närvarande var det på Tommy som allt ansvar vilade.

Jessica insåg allt detta, med logiken. Samtidigt skrek hela hennes inre över orättvisan, nu när hon och Tommy äntligen hade hittat tillbaka på rätt bana så hände sakerna slag i slag. Hur hon än agerade just nu så skulle det bli fel. Ställde hon krav på Tommy så var hon självupptagen och okänslig, och om hon stöttade honom i hans situation fanns risken att han kom än närmre Lena då han kunde tolka hennes stöd som en accept. Hur hon än såg på det så var det en "loose loose situation".

Turligen nog valde Anders just i det här ögonblicket att återkomma från en 3 månaders tjänstgöring utomlands och han fanns som vanligt där med kloka ord. Jessica tillbringade många luncher på Djurgården med efterföljande promenad, där hon och Anders pratade om allt. Eller rättare sagt, Jessica pratade och Anders lyssnade. Det var sällan Anders nämnde något om sitt liv, hela hans fokus verkade ligga på Jessicas välmående. Ett intresse som var välkommet, men inte helt naturligt. Under en av deras promenader bestämde sig Jessica för att forska vidare i Anders liv, se om hon kunde få en klarare bild om vem han egentligen var. Och om det fanns några dolda avsikter.

- Du vet hur jag uppskattar våra stunder tillsammans. Jag är så otroligt glad att vi lärt känna varandra.
- Same, same vännen. Det är helt och hållet ömsesidigt.
- Jag vet. Men jag har lite hang-ups.
- Hang-ups? På vad?
- Alltid är det mig vi pratar om. Hur jag mår, vad Tommy sagt och gjort. Och Du kommer med goda råd, stöttar och peppar.
- Men gumman, jag gillar det. Jag känner mig behövd och är bara glad om mina råd är till hjälp.
- Men jag vill finnas där för Dig också. Ge Dig lika mycket som Du ger mig.
- Det gör Du. Du får mig att känna mig stark, behövd. Och jag uppskattar till sällskap.
- Men jag vet i princip ingenting om Dig. Visst, jag vet att Du är gift och att ni har barn. Men är Du lycklig? Har ni det bra Du och Din fru? Hallå, jag vet inte ens vad hon heter?
- Carina heter hon. Och ja, vi är lyckliga. Ett barn har vi, Victor, som är 14 år. Något mer?
- Anders, Du vet hur jag menar. Du pratar aldrig om Dig eller Ditt. Ibland är det som Du döljer något. Vad ska Du med mig till? Självklart att vi är vänner, absolut. Men Du får ingenting av mig, inget stöd, ingen pepping. Nada.
- Men måste livet se ut så? Att man alltid måste betala tillbaka? Kan jag bara inte få vara Din än utan en hel massa hidden agendas?
- Visst, men min kvinnliga intuition säger mig att det finns mer än så. Att det inte är fullt så enkelt.
- Jessica, jag lovar dyrt och heligt att Din vänskap är viktig för mig. Jag har inga hidden agendas utan uppskattar Ditt sällskap rätt och slätt. Men visst, allt har jag inte berättat. Kanske det är dags att släppa in Dig i mitt liv. Vill Du träffa min familj?
- Din familj? Jo, visst men vet de om mig? Och vad säger de? Tycker inte Din fru att det är konstigt att Du har en vuxen kvinna som bästa vän? En som Du inte heller känt speciellt länge.
- Min fru är en väldigt speciell kvinna, med stort hjärta och helt utan förutfattade meningar. Och svaret på Din fråga är ja, hon vet om Dig. Och hon vill gärna träffa Dig. Lunch hos mig på lördag? Dina barn får gärna komma med. Victor blir bara glad för sällskapet.

Samtidigt som Jessic såg fram emot lördagen fanns där en molande känsla av obehag. Något var det som Anders inte berättade. Något som hon förmodligen inte skulle uppskatta, för varför höll han annars tyst om det. Men som med allt annat som hände under den här tiden var det bara att bespetsa sig med tålamod. Hennes nya livsfilosofi var uppenbarligen att skynda långsamt. Helt emot hennes natur, men ett nödvändigt ont i hennes nuvarande situation.

Del II Kapitel 3

2006-07-07T02:20:00.000+02:00

Den natten var den sista på länge som innehöll kärlek och glädje, för morgonen därpå började en tid av turbulens. Jessica vaknade av en gäll telefonsignal och sekunderna därpå kastade sig Tommy över henne för att fånga luren innan hela huset vaknade. Ett tidigt telefonsamtal är sällan goda nyheter, vilket bekräftades när Tommy lade på luren. Först sa han ingenting utan stirrade tomt framför sig, med tankarna långt borta. Sedan tog han hennes hand och sa med grötig röst att Lena hade åkt till sjukhuset och att läget var allvarligt.

Tydligen hade värkarna satt igång och läkarna gjorde nu allt för att fördröja förlossningen. Oddsen för att klara barnet redan nu var teoretiskt sett goda, men självklart bättre ju längre det dröjde. Hade allt gått som det var tänkt skulle det här samtalet väntat ytterligare månader, men livet blir inte alltid som man tänkt sig.

Tommy försvann iväg fort som busan och Jessica satt ensam kvar. Orolig för vad som nu skulle hända och full av blandade känslor. Ilska för att verkligheten så påtagligt knackat på, oro för att Tommy skulle gå förlorad för henne, förbannad på Lena som satt Tommy i den här sitsen, ledsen för barnens skull. En del av henne hoppades att det skulle gå åt pipsvängen, men i samma sekund hon släppte fram den känslan slog samvetet till med full krat. Oavsett omständigheterna så rörde det sig om ett oskyldigt barn och en kvinnas längtan efter att bli mor. Även om Jessica själv skulle förlora på det så kunde hon inte ens i sitt innersta svarta rum förneka Lena den lyckan. Även om hon säkerligen skulle ångra sig flertalet gånger.

I sin oro kunde hon inte somna om och inte heller finna någon som helst ro i att läsa. Så vad återstår då annat än att storstäda? Något som Jessica i princip aldrig gjorde, då städning var bland det värsta hon visste. Men inte idag inte, så när Oscar och Mathilda dök upp till frukosten många timmar senare fick de en smärre chock.

Inte över att nedervåningen i princip glänste, utan snarare över det faktum att de fann sin mor uppflugen på en stol i köket där hon putsade fönster. En syn de i sina unga år aldrig tidigare sett, då de i huset hade lejt bort allt sådant som Jessica konsekvent vägrade att göra.

Tysta satte de sig på sina platser, osäkra på hur de skulle bemöta situationen. Var det ilska eller glädje som drev deras mor? Inte så lätt att veta i en helt ny situation, men till slut tog Mathilda mod till sig och frågade rent ut.

- Varför putsar Du fönster mamma?
- För att de var smutsiga gumman
- Jo men varför putsar Du dem för? Du brukar ju aldrig göra sånt
- Nej jag vet, men idag kände jag för det. Fråga mig inte varför, men så är det
- Sover pappa fortfarande
- Nej raringar, pappa är på sjukhuset. Lena ringde och bebisen är tydligen på väg.
- Va? Är det sant? Får vi åka dit och träffa den?
- Tyvärr inte. Bebisen kommer alldeles för tidigt, så det är inte säkert att den mår bra när den kommer. Och Lena kommer säkert inte må så bra direkt efter.
- Men varför kommer den nu för då? Om det inte är dags.
- Därför att ibland blir det inte som man tänkt sig. Ibland så bestämmer sig kroppen helt enkelt för att göra så.
- Men om bebisen inte mår, vad händer då?
- Faktum är att jag vet inte riktigt. Det beror på hur liten den är, hur själva förlossningen går och en hel massa saker.
- Men när får vi reda på det då?
- Jag tror nog att pappa ringer så fort han kan. Men han vet ju att jag är här hos er och just nu behöver Lena honom mer än vad vi gör.
- Men mamma, om bebisen inte mår något bra kommer hon säkert alltid behöva honom mer.

Och just den tanken hade slagit Jessica ett flertal gånger. Vad skulle hända sedan? Skulle dramatiken göra att Tommy och Lena knöts till varandra igen? Och vad skulle hända om det inte gick som det skulle? På något sätt kände Jessica det som att hon var förloraren i det här triangeldramat, oavsett vad som hände. Och inte ett skit kunde hon göra, mer än det hon gjorde nu. Att vänta.

Del II, Kapitel 2

2006-07-02T20:32:00.000+02:00

Något svar på frågan kom aldrig, för när Tommy kom tillbaka var det som en helt annan människa. Han log med hela kroppen och rösten bubblade av glädje. Jessica och barnen stirrade nyfiket på honom, och försökte locka ur honom vad samtalet handlat om. Men icke, han knep som en mussla och log än mer, väl medveten om att de andra höll på att spricka av otålighet.

Istället gick han mot dörren och viftade åt dem att följa med. Skulle de få veta hemligheten så var det bara att hänga på, men fort för bilen skulle gå om 5 minuter. Det fick fart på dem alla, i ett schwung kom de på benen och satt i bilen och de for iväg. Ingen av dem kände till omgivningen tillräckligt för att kunna gissa vart de var på väg och Tommy vägrade lämna några ledtrådar. De tog sig ut från stan och efter en kvart var de framme, vid ett stort hus med en enorm trädgård och där stannade bilen. Avstigning för samtliga passagerare med Tommy i spetsen.

En bestämd knackning på dörren och sedan förändrades livet för dem alla. En ny familjemedlem gjorde sitt intåg i form av lille Whity, en helt bedårande liten Jack Russel herre som glatt välkomnade sin nya familj genom att bita i deras tår, kissa på deras fötter och som knorr på det hela skällde glatt för varje ny incident.

Det var kärlek vid första ögonkastet, och även Jessica föll för Whitys charm. Barnen hade önskat sig en hund ända sedan de visste vad det var, men hitintills hade det aldrig varit läge. Först hade barnen varit för små, sedan hade Jessica börjat jobba och ungarna började skolan. När det läget hade stabiliserat sig hade separationen dykt upp och då var det garanterat inte läge för någon hund i familjen.

Oscar och Mathilda delade i bästa samförstånd på Whity hela bilfärden och direkt vid ankomsten till hemmet försvann de som en avlöning, med Whity i hälarna. Först skulle trädgården utforskas och sedan huset, för att avslutas i Mathildas rum där de alla tre sömnade sött ihopkrupna på sängen.

Nu var de äntligen ensamma igen, första gången på flera dagar och Jessica kände hur hennes nervositet kom tillbaka. Skulle hon ta upp frågan som Oscar ställt eller låtsas som ingenting? Men hon behövde inte fundera speciellt länge, då Tommy löste problemet åt henne.

- Du undrar förstås vad jag egentligen känner för Lena förmodar jag?
- Klart jag gör, jag menar. Ja Du vet, med tanke på hur vi haft det. Alltså, Du och jag menar jag.
- Allvarligt Jessica, just nu vet jag fan ingenting. Innan det här med barnet kom på tapeten trodde jag garanterat att vi var historia, Lena och jag alltså. Och så hoppades jag att Du och jag skulle hitta tillbaka igen.
- Jag visste inte ens att Du haft en story med någon. Någon seriös alltså.
- Egentligen var det inte speciellt seriös. Lena hade vår stad som distrikt och det passade mig fint. En trevlig snygg tjej som inte var intresserad av något permanent. En story helt enkelt.
- Men det var inte riktigt som det blev eller hur?
- Nej, inte direkt. Å andra sidan tror jag hon blev lika förvånad hon, för barn ingick inte i hennes planer. Vare sig med mig eller någon annan. Men sedan när det hände så kände hon att det var nu eller aldrig, hon är ju en bit över 30 så det var väl kanske dags.
- Men vad vill hon då? Vill hon leva ihop med Dig, som en familj eller vad?
- Jag tror det. Visserligen säger hon att hon vill leva själv med barnet, men det känns mer som att hon säger det för att lugna mig.
- Vad vill Du då? Innerst inne?
- Säg det. När jag är med Dig så känns det så tryggt och skönt, vi har våra barn och vi fungerar kanon tillsammans. Sexet mellan oss har alltid fungerat bra och jag gillar att umgås med Dig. Ibland kommer jag inte ens ihåg varför vi separerade.
- Vad känner Du för Lena då? Nu när hon väntar Ditt barn?
- En känsla av ansvar. Jag vill skydda henne och vårt barn. En slags urinstinkt som vaknar till liv. Om det är någon form av kärlek vet jag inte, det är inte alls som mellan Dig och mig. Men jag gillar henne också. Hon är en smart och trevlig tjej, lätt att vara med.
- M a o har Du ingen aning eller?
- Nej, det är väl så det är. Jag är totalt förvirrad och har ingen jävla aning. Jag hoppas varje morgon att jag ska vakna och ha det klart för mig. Att någon form av blixt ska slå ned och ge mig svaret. Men hitintills har det inte hänt.
- Fullt så enkelt tror jag inte livet är. Tror nog Du får ta ansvar för Ditt liv själv, och själv bestämma vem Du vill leva med. Men om jag vore Du skulle jag nog inte ta alltför lång tid på mig, risken finns att både jag och Lena går vidare.
- Tror Du inte jag tänkt på det? Du får förlåta, jag vet att jag är skyldig både Dig och Lena mer än så här men jag kan inte. Inte nu. Och jag vill faktiskt inte prata om det, för jag blir bara mer och mer förvirrad.
- Visst, helt okej. Men vad gör vi nu, rent praktiskt alltså?
- Snälla, kan vi inte ta det imorgon? Just nu vill jag bara öppna en flaska vin, krypa ned i sängen och vara nära Dig. Krypa in i Din famn och utestänga verkligheten med alla beslut som jag inte kan fatta. Vill Du det? Sova med mig inatt?

Och visst ville Jessica det. Även om det som vanligt inte alls var sömn det handlade om, utan snarare om än ordlös, desperat kärleksförklaring från dem båda. En otroligt stor ömhet och hudlöshet, helt utan ord och ändå blev så mycket sagt.

Del II Kapitel 1

2006-06-09T22:17:00.000+02:00

Äntligen på plats! Nu skulle förhoppningsvis livets framtida väg utkristallisera sig, om än inte glasklar så iaf en hint om åt vilket håll de skulle ta vägen. Jessica och Tommy hade gemensamt åkt till Stockholm, med kidsen i baksätet. En resa som hade företagits i trivsam tystnad. Både Jessica och ungarna hade dåsat till med jämna mellanrum, medan Tommy satt och smågnolade på gamla 70 tals låter. Ett klart tecken på att han var väl tillfreds med livet, och Jessica kände hur det gamla bandet mellan dem började att återupplivas igen.

Huset som Tommy hade hyrt var hur fint som helst. Rött med vita knutar och med en stor inbjudande veranda runt om. Det såg precis ut som en gammal grosshandlarvilla, med stor prunkande trädgård utanför. Och detta bara 20 minuters bilfärd från centrala Stockholm! Jessicas kommande 2:a hands lägenhet låg på promenadastånd, med barnens skola på vägen.

Alla praktiska förutsättningar fanns, Oskar och Mathilda hade redan första dagen skaffat kompisar i grannskapet. Huset var en pärla, Tommys jobb hade klar framtidspotential. Det som nu återstod att hålla tummarna för var lägenheten och att Jessicas utbildning skulle motsvara förväntningarna.

Efter många veckors vånda hade Jessica fått besked om att hon var antagen strax före det att flyttlassett gick och samtidigt som kidsens skola började skulle även hon tillbaka till skolbänken. Tommy började jobba någon vecka tidigare, han hade passat på att ta en långsemester för att ge sig själv och barnen tid att acklimatisera sig till sitt nya liv.

Första kvällen i huset kändes speciell. En viss vilsenhet fanns hos dem alla i kombination med en känsla av att ha gjort intrång i någon annans liv. Huset var delvis möblerat, och överallt fanns spår från ägarna. En tavla över ett gammalt hus, en ljusstake i ett fönster, en trasmatta i hallen och så vidare. Det riktigt kliade i fingrarna på Jessica att få sätta sin egen prägel på huset, men här gällde det att ligga lågt. Att låta Tommy styra och be om hennes hjälp, för klev hon själv in och tog för sig skulle hon säkerligen skrämma honom på flykten.

Och så fanns ju problemet Lena! Som kom till huset första kvällen, med en blomma och en flaska vin. Hennes officiella version var att hon ville hälsa familjen välkommen, men Jessica hade sett hennes förvåning när hon insåg att Jessica fanns i huset. Lena hade inte stannat speciellt länge, men stämningen hade blivit klart påverkad. Tommy sprang runt som en äggsjuk höna, nervös för att vara i samma rum som sina kvinnor och än mer orolig för att lämna dem ensamma tillsammans. Och tystnaden som inföll sig när Lena gick var inte den sköna och rogivande stillhet som de brukade dela, utan den var präglad av nervositet och outtalade tankar.

Varken Jessica eller Tommy ville ta första steget, men det löste barnen åt dem. En kort stund efter att Lena gått kom de in från trädgården där de spelat boll.

- Pappa, vem var den där tanten som gick nu?
- Det var en kompis till mig.
- Men vad heter hon?
- Lena.
- Är det hon som Du ska gifta Dig med?
- Men hallå där! Jag ska inte gifta mig med någon just nu.
- Men är det inte Din bebis då? Hon var ju jättetjock.
- Jo det är min bebis, det är den tjejen jag pratade om.
- Men pappa, om man ska ha bebis ihop så ska man gifta sig.
- Visst vore det bra för barnet om det blev så gumman, men nu är det inte alltid så det blir.
- Vem ska bli pappa då om inte ni gifter er?
- Gubben lille, man är pappa även om man inte bor ihop.
- Så hon kommer inte att flytta hit då?
- Inte som det är nu i alla fall.
- Tycker Du inte om henne då?
- Jovisst gör jag det, men inte så att jag vill bo ihop med henne.
- Pappa, tycker Du mer om mamma?

Och där kom äntligen frågan som Jessica sökt svaret på i veckor, utan att fråga rent ut. Men inte fick hon svar den här gången heller, för medan Tommy harklade och hummade sig för att klara sig ur knipan så ringde självklart telefonen. Han tog så klart chansen och försvann med blixtens hastighet. Och kvar satt Jessica och barnen, väntandes på fortsättningen.

Meddelande från "författaren"

2006-05-17T22:48:00.000+02:00

Verkar som det finns några som vill med till Stockholm. Och storyn finns färdig, så den kommer. Men som man säger "det är mycket nu", deklarationstider och allt (1 juni så är det klart). Så jag lovar - det kommer! Och förmodligen blir det à la ketchupflaskan...

Please ha tålamod och hoppas ni håller intresset uppe - jag kommer tillbaka! Soon!

Frågestund

2006-05-03T22:31:00.000+02:00

Ska jag avsluta här eller ska vi fortsätta till Stockholm?

Lite nyfiken på vad ni tycker (och vilka ni är). Några vet jag, men ni andra som läst men inte sagt något - lämna gärna er åsikt.

Tackar och bugar på förhand

Kapitel 29

2006-05-03T22:17:00.000+02:00

De närmsta veckorna rusade iväg, tack vare alla saker som skulle fixas. Och tur var väl det, för det lämnade ytterst lite utrymme för Jessica och Tommy att verkligen sätta sig ned och prata igenom situationen. Visst behövde de prata, men båda två behövde främst smälta vad den nya graviditeten innebar. Hur Tommy tog det visste inte Jessica, men hon började själv få en viss distans till det hela.

Självklart var det apjobbigt, allt annat hade varit lögn. Men samtidigt kunde hon också se att det fanns ingen anledning att vara förbannad på Tommy. När han inlett sin relation med Lena så var han faktiskt singel. Stämningen mellan honom och Jessica hade då varit ganska neutral så självklart stod det honom fritt att träffa någon. Att sedan Lena valt att behålla barnet efter det att de avslutat sin relation kunde hon inte lasta Tommy för. Men visst tusan gjorde de saker och ting mer komplicerade.

Jessica hade med glädje tillbringat sina nätter i gästrummet, även om hennes längtan efter Tommy fanns kvar. Samtidigt kände hon att vad de behövde var inte den fysiska närheten för den visste de att de klarade av. Vad de behövde komma underfund med var om de kunde fungera i vardagen. Och om de överhuvudtaget ville det? För Tommys del fanns det ju ännu mer att tänka på, men hon var inte ens säker på sin egen vilja i det här sammanhanget.

Så var det äntligen dags. Flyttbussen hade rullat in och fyllts med Tommys bohag. Jessicas fanns redan på plats i Stockholm, i väntan på att få att 2:a hands lägenheten skulle bli ledig. Även i Stockholm skulle de bo tillsammans över sommaren, eftersom Jessica fick tillträde först i augusti. Så nog skulle de få tid att prata om framtiden. Speciellt som de bestämt för att tillbringa semestern i Stockholm båda två, med att lära känna staden och låta kidsen acklimatisera sig.

Sista kvällen i hemstaden tillbringades på restaurang, där hela den gemensamma vänkretsen ställde upp mangrannt. Det kändes nästan som förr om åren, när de firat bemärkelsedagar ihop. Jessica och Tommy som värdpar, med vännerna runt omkring. Tydligen kände alla likadant, för i avskedstalen räknades de fortfarande som ett gift par. Något som de trivdes med båda två, för mitt i allt sorlet möttes deras blickar och känslan fanns där än. Åtrån som alltid, men även något djupare. Något som kändes som mer beständigt och mognare, om än blandat med en sorg.

Då i den stunden kände Jessica att det var värt att satsa på. Att hennes och Tommys förhållande inte alls var över. Utan att framtiden skulle ha något att erbjuda dem, tillsammans. Exakt hur visste hon inte, men hon kände sig trygg i känslan. Att deras kärlek för varandra fanns kvar. Trots allt.

Kapitel 28

2006-05-01T19:12:00.000+02:00

Snacka om att komma tillbaka till verkligheten. Och hur skulle hon ta sig igenom de närmsta veckorna? De hade bestämt att de skulle bo tillsammans till dess att flyttlasset gick strax före midsommar. Huset var sålt och Tommys lägenhet stor nog. Hon skulle få husera på kontoret, men Jessica hade haft en stilla förhoppning av att det skulle ändras. Men nu visste hon varken ut eller in.

Visst hade alltid tanken funnits där, att Tommy skulle hitta någon annan. Men hon hade aldrig någonsin tänkt tanken att han skulle få fler barn. Naivt visst, men det hade aldrig slagit henne in. Han var en helt otrolig pappa till Oskar och Matilda, men att han skulle kunna bli det till något annat barn fanns bara inte. Tydligen hade hon haft tvärfel även i detta scenario. Och det sved. Det gjorde ont och hon var rent ut sagt förbannad. Men värst var kanske insikten i att hon och Tommy verkligen var över. Det mellanspel de haft innan hennes USA trip var tydligen just det. Ett mellanspel. Fast hon hade ändå haft känslan och förhoppning att det hade inneburit ett steg mot något nytt. Något som skulle innebära en framtid för dem bägge.

Jessica hade tusen och en frågor, men nu började kidsen vakna till liv och det fanns inte en chans att fortsätta samtalet. Föresten ville hon nog inte det heller, för hon var alldeles för labil just nu. Risken fanns att hon skulle kasta ur sig vad som helst för att såra Tommy, vilket inte direkt var produktivt. Tvärsom får man väl kalla det destruktiv, om än förståeligt.

Väl hemma bar Tommy upp väskorna, medan hon tog med sig ungarna ned till pizzerian. Hon hade ätit otroligt gott och exotiskt i NY, men konstigt nog hade hon längtat efter en tvättäkta svensk Cappriciosa! Hon var nog inte så kultiverad trots allt. I väntan på Tommy beställde de och småpratade.

- Hur har ni haft nu då när jag var borta? Jag har längtat så otroligt mycket efter er. Fick ni korten?
- Vi har gått i skolan. Och så har vi lekt. Men vi har inte bråkat. Inte så mycket i alla fall.
- Men fick ni korten då?
- Tror det. Vi fick något kort med ett högt hus som pappa sa var världens största hus.
- Det är Empire State Building och det ligger i New York. Jag var uppe i det samma dag som jag skickade kortet.
- Häftigt. Gick Du upp för trapporna?
- Nej gubben, det är alldeles för många trappor. Det fanns hiss och det kändes som att åka racerbil, fast uppåt.
- Mamma, vet Du att vi ska få ett syskon föresten?
- Visste ni det? Pappa berättade det just för mig i bilen, när ni sov.
- Men mamma, varför måste pappa skaffa fler barn för? Han har ju oss.
- Jo älsklingar, jag vet. Men ibland är det inte alltid man kan planera sådant.
- Men vadå, om man inte vill ha barn behöver man ju inte skaffa det.
- Nej i och för sig inte. Men tjejen som pappa träffade hon ville ha barn. Och då blev det ett barn.
- Men om pappa inte vill så behöver han ju inte vara pappa till det barnet! Han kan säga nej så får hon ha barnet själv!
- Det fungerar inte riktigt så gumman. Och föresten så kanske pappa vill ha det barnet också. Jag menar, han älskar ju er massor och han är jätteduktigt med barn. Han gillar barn så då kanske han vill ha ännu fler.
- Men om han nu måste ha fler kan han väl skaffa dem med Dig mamma!

Den tanken hade även slagit Jessica och hon hade rest till New York med förhoppning att hon var gravid. Men tyvärr inte. Och nu skulle Tommy bilda familj med en ny kvinna. Plötsligt slogs hon av insikten att det kanske var därför hela det här Stockholms äventyret hade kommit till! För den andra kvinnans skull. Och hennes egen framtid i Stockholm kändes allt annat än ljus.

Kapitel 27

2006-04-27T20:53:00.000+02:00

Snacka om uppvaknande. All jetlagg försvann ut genom fönstret och Jessica kände hur hjärtat formligen stelnade till is. Alla känslor virvlade runt i totalt kaos, ilska och sorg gick hand i hand med besvikelse och vrede. Tystnaden som fyllde bilen fullkomligen ekade i hennes huvud.

Tommy körde in till vägkanten och stannade bilen. Han tog hennes hand och bad om förlåtelse. För nyheten som sådan, men även för att hon fick det i knäet när det var tänkt att de skulle fira hennes hemkomst. Jessica satt som förlamad och lät hon prata, hon hade inte ens kraft att dra sin hand ifrån honom. Om det nu var det hon egentligen ville? En del av henne ville kasta sig i hans famn och gråta, böna honom att göra allt bra igen. En annan del av henne ville kasta honom ur bilen och långsamt backa över honom. Om och om igen.

- Jessica vännen, snälla säg något!
- Visst, men vad?
- Vad fan som helst. Att Du är arg, sårad, ledsen men prata med mig.
- När?
- Vad då när?
- När är det dags?
- Kring årsskiftet.
- Då blev det till i mars alltså.
- Yes. I slutet.
- När fick Du reda på det? Säg inte att Du vetat det i 3 månader utan att säga något?
- Jag fick reda på det precis när Du åkt. Jag hade ingen jävla aning.
- Vem är det? Någon jag känner?
- Det är ingen speciell. Det var bara en grej som hände.
- Hur i helvete kan Du säga att det inte är någon speciell. Det är mamman till Ditt barn! Någon måste hon vara. Någon som betytt något, eller menar Du att det var ett one night stand?
- Nej, inte så. Det vet Du. Det är inte min grej. Klart att hon betydde något, men det funkade inte.
- För att?
- Vad då för att?
- Varför fungerade det inte? Vad hände?
- Vi träffades strax efter jul. Genom en kompis. Hon bor inte här i stan. Vi höll ihop i några månader men det fungerade inte.
- Vad var det som inte fungerade, kärleken?
- Jo, den biten var helt okej. Jag blev förälskad i henne, det blev jag. Men resorna. Att bo på olika håll och så.
- Men vad händer nu då? När Du flyttar till Stockholm?
- Det gör egentligen saker och ting lättare.
- För Dig möjligen, men hur i helvete ska det bli lättare för henne då?
- Hon bor i Stockholm

Kapitel 26

2006-04-24T21:44:00.000+02:00

Sista timmarna i New York ägnade Jessica åt att strosa Broadway upp och ned. Insupa atmosfären och fylla minnesbanken med bilder, att ta fram till tråkigare dagar. När taxin kom för färden till flygplatsen kände hon sig mätt och belåten. Hon såg verkligen fram emot att komma hem. Visst skulle hon gärna bott i New York, men det var för 10 år sedan och utan barn. Nu var hennes hem där barnen fanns, och även Tommy. Om inte som hennes man så som far till hennes barn och en nära vän. En person som alltid fanns där att lita på.

Flygresan kändes kortare på vägen hem, möjligen för att hon sov större delen av tiden. Bagageutlämningen fungerade smärtfritt och förhållandevis pigg gav hon sig ut i ankomsthallen för att ta flygbussen till centralen. Då möts hon av en stor skylt "Välkommen hem mamma" och där står hela ligan samlad! Oskar, Matilda och Tommy med en stor bukett blommor och saliga leenden.

Hon kastade sig i famnen på dem med ett vilt skrik och lyckotårarna rann. Hon var verkligen hemma, hos familjen. Hon mötte Tommys ögon ovanför barnens och försökte utläsa något i hans blick, men han vek undan hela tiden. Det såg ut som han skämdes och hon fick oroliga fjärilar i magen. Det kändes inte alls lika bra som det först hade verkat.

I bilen hem pladdrade barnen oupphörligen. De ville veta allt om New York, om hon varit i Empire State Building, hade hon sett ishockey, gått i Central Park men framförallt - vad hade hon köpt med sig för presenter? Slutligen slocknade de av utmattning, när det var dryga en halvtimmes bilfärd kvar.

En av de saker hon alltid gillat med Tommy var att tystnaden med honom kunde vara vilsam, men så var det inte nu. Istället kändes stämningen spänd och tryckande. Något hade hänt och det var förmodligen inget hon ville höra, men att skjuta upp det skulle inte göra saken mindre jobbig.

- Tack för att Du tog med Dig barnen och hämtade mig. Det kändes underbart att se er. Jag har längtat efter er.
- De har saknat Dig också. Och vi passade på att kolla lägenheten, köra upp lite prylar och så så det var egentligen inget större besvär.
- Men i alla fall. Det betydde massor för mig.
- Bra. Det var liksom meningen.
- Tommy, det känns som om det finns något vi borde prata om.
- Hur då menar Du? Har det hänt något?
- Du vet vad jag menar. Något har hänt.
- Nu har Du alla tentakler ute igen. Det är inget.
- Så jäkla väl som vi känner varandra. Jag vet att det är något. Förr eller senare kommer jag ändå få reda på det. Så det är väl bättre att ta det nu. När jag är beredd.
- Jessica...
- Jag lyssnar. Jag lovar. Jag kommer inte skrika, gråta eller bli förbannad. Jag lovar att lyssna och hålla tyst till Du är klar.
- Fy fan så jävla svårt. Kan vi inte ta det här imorgon? När Du är utvilad?
- Kom igen nu, jag är utvilad. Och berättar Du inte nu så kommer jag ligga och fundera hela natten. Måla upp alla möjliga och omöjliga scenarion. Så let it out.
- Jag vet fan inte hur jag ska säga det här.
- Prova med rakt ut. Rätt upp och ned.
- Jag ska bli pappa. Igen.

Kapitel 25

2006-04-19T22:42:00.000+02:00

En skön känsla av självförtroende fyllde Jessica och hon kände sig oövervinnerlig. Den senaste tiden på hemmafronten hade hon känt sig tyngd av den osäkra framtiden, förhoppningarna om ett liv med Tommy och så hade självklart egot fått sig en redig knäck. Hennes tidigare frekventa raggningsturneér hade legat på is under en längre tid, men nu så. Nu var hon på gång!

Killen i baren hade defintivt upptäckt hennes intresse och verkade inte helt oäven. Hans blickar kom när han trodde hon inte såg, men ibland så möttes det och en skön känsla av spänning fyllde luften. Det var inte längre en fråga om, utan snarare när och hur. En känsla som Jessica var väl förtrogen med och välkomnade som en länge efterlängtad vän.

De närmade sig varandra så sakta, ett glas vatten ställdes framför henne med en djup blick som tillbehör, en skål nötter åtföljdes av ett leende. När det börjat lugna ned sig i baren kom han fram och presenterade sig. Jack kort och gott. Men det behövdes inte mer än så. Jack & Jess kändes som en bra kombination.

De pratade om allt möjligt svammel, den där typen av prat där orden egentligen inte fyller någon funktion utan är ett alibi för det som blickar och tankarna egentligen säger. Utan att fråga konstaterade Jack att Jessica skulle vänta till baren stängde. Vilket Jessica självklart bekräftade med ett sensuellt leende.

När baren stängde var det en halvtimme kvar till stängning och de hann med några varv på dansgolvet. Något som inte direkt dämpade deras förväntningar utan snarare ökade upp dem till kokpunkten. Det fick till följd att de lämnade dansgolvet efter en blick av ömsesidig bejakande. En kort taxifärd hem till Jack och de var äntligen ensamma. Fria att upptäcka varandra.

Och de gjorde det. Jack var en otroligt öppen och generös person, självsäker utan att vara stöddig. Att vara i hans närhet fick Jessica att släppa alla spärrar och hennes självförtroende var på topp. Bristningarna efter barnen bar hon stolt upp som tatueringar över hennes bedrift, hennes lite lätt slappa mage blev en varm bädd att vila på. Allt kändes helt rätt. Om än med ett snart slut. Kanske just därför det var möjligt att så fullständigt ge sig hän åt varandra.

Öm, trött men otroligt lycklig tog Jessica en taxi hem och fullständigt kollapsade på hotellrummet klockan 6 på morgonen. Med lite tur skulle hon lyckas få sig några timmars sömn innan det var dags att ge sig av till flygplatsen. Jack hade erbjudit sig att följa med henne, men hon hade sagt nej. Natten tillsammans var en engångshändelse utan framtid. Ett romantiskt avsked på flygplatsen skulle kännas totalt fel.

Med ett leende på läpparna somnade hon in, totalt avslappnad i både kropp och själ.

Kapitel 24

2006-04-12T21:00:00.000+02:00

Tiden sprang iväg och Jessica kom aldrig utanför New York. Den planerade trippen till andra stater försvann hastigt och lustigt in i virvlet av det hektiska tempo som umgänget med Sara bjöd. Helt plötsligt var det dags att åka hem! Efter tre otroligt intensiva och lärorika veckor, där Jessica byggt upp ett kontaktnät utan dess like. Sara och hon hade skissat upp seriösa planer för ett framtida samarbete.

När Jessica kom hem skulle hon anmäla sig till utbildningen samt leta butikslokal, helst någonstans kring Sofo. Deras koncept skulle vara New York stylish, udda märkeskläder från trendiga unga designers som Sara skulle sköta tillsammans med skräddarsytt à la Jessica. För de kunder som inte kunde eller ville ha New York stylen fullt ut, skulle Jessica låna inspiration och sedan sy upp helt efter kundens önskemål. Det skulle absolut inte vara billigt, men det skulle vara unikt. En av allt, så risken för att stöta på kopior på staden var noll och intet.

Men först var det dags för avskedsfest big time. Sara hade slagit på stort och bokat in en trendig krog i Tribecca, som de abbonerade för kvällen. Sedan hade djungeltrumman gått och lokalen var knökad med allehanda sorts människor, som Sara kände på ett eller annat sätt. Och mitt i allt detta var Jessica som hedersgäst. Trots att hon inte kände ens en bråkdel av folket.

So what! Kvällen blev kanon, och så även Jessica. Den ena drinken efter den andra slank ned vilket släppte de kvarvarande små resterna av hämning. Hon babblade glatt på och flirtade vilt med närmsta karl. Utan andra avsikter än att ha roligt för stunden. Och ingen tog heller illa upp, för det var tydligen helt accepterat i deras kretsar.

I slutet av kvällen började en viss sentimentalitet tränga undan den berusande lyckokänslan. Visst längtade hon hem till barnen. Och till Tommy. Men avigsidan var att behöva lämna New York. En stad som verkligen kändes som hennes. Där hon stämde in till punkt och pricka. Hade hon varit singel och utan förpliktelser hade hon stannat kvar, lätt som en plätt. Men att fostra barn i New York, utan fast inkomst och som ensamstående mor var ingen hit. Det vara bara till att masa sig hemåt. Men först skulle hon festa tills natten var slut!

Efter en sejour på dansgolvet tog hon sig till baren för en vätskepaus. Och pang! Där stod han. Utrycket "tiden stod stilla" fick en helt ny innebörd, för när Jessica såg killen i baren kändes det som om hjärtat skulle stanna i kroppen. No matter what, men honom skulle hon ha. Femme fatalen i henne tog över och hon närmade sig bardisken med ett förväntansfullt leende. Hon lutade sig fram över bardisken, såg honom djupt i ögonen och beställde en Gin&Tonic. Släppte honom inte med blicken, och leendet blev alltmer sensuellt. Jakten hade börjat.

Kapitel 23

2006-04-12T20:40:00.000+02:00

New York uppfyllde precis alla de förväntningar och drömmar Jessica hade. En otrolig puls i skön kombination med lugna, kontemplativa oaser. Alltid något nytt runt hörnet och det fanns verkligen någon för alla smaker i den här staden. Det enda hon hade lite svårt för var det hysteriska fokuseringen på att hitta en partner. Ungefär som att man inte var helt funktionsduglig om man inte hade en partner. Och hade man inte det så skulle man iaf ha en regelbunden ström av dejter, och helst repeat dejter. De var på något sätt mer betydelsefulla enligt den outtalade poängskala som rådde.

Sara var dock inte alls inne i den svängen, och inte heller hennes modell kollegor. Fast å andra sidan var de flesta av dem européer med en något mer avslappnad syn på det här med partnerskap. De flesta av New York borna reagerade med bestörtning när de hörde att hon var skild, och än mer när de förstod att hon inte heller var omgift utan lycklig singel. Utan en fullsmockad dejtingagenda.

Bara för att testa på det körde hon och Sara en kväll speed dating, som tydligen var hur hett som helst bland de stressade och karriärssugna New York borna. Men det gick bort. Hur andefattigt som helst, att på några få minuter avverka en egenhändigt komponerad frågelista för att sedan addera ihop för- och nackdelar. Att gå på känsla och intuition var tydligen inte så beprövat. Jessica lyckades speed dejta totalt 5 stycken herrar varav 3 stycken bad om hennes telefonnummer. Förmodligen för att de trodde att hon var i desperat behov av kravlös sex, vilket alla frånskilda kvinnor var enligt deras sätt att se på saken. Det var dock ingen av herrarna som uppfyllde Jessicas kriteria för en potentiell dejt.

När värdinnan för evenemanget frågade ut Jessica efteråt, vad hon tyckt om hela grejen så blev hon mäkta förvånad när hon hörde vilka krav Jessica hade. Enligt hennes måttstock var de otroligt naiva och fånigt romantiska, som tagna från en kärleksroman. Värdinnan anståg att yrke, ekonomi och framtidsutsikter borde stå högst upp på listan, medan Jessica ansåg att moral, humor och personlighet var det viktigaste.

Sara den stackaren råkade ut för den ena galnare än den andre. Den förste hade som krav att hans blivande fru skulle vara oskuld. Inte så jättevanligt bland 25 åriga européer. Den andre herren var bara allmännt tråkig, hans största intresse var fossiler från stenåldern. Förmodligen var han även en kvarleva från den tiden. Den tredje killen var gay, men ville inte avslöja det för sina arbetskamrater varför han hängt med. Fast han var å andra sidan otroligt trevlig. Den siste gubben var en regelrätt nutcase. Han vägrade titta Sara i ögonen när hon pratade, eftersom hon hade gröna ögon vilket enligt hans tycke var ett tecken på satanism.

Trots att kvällen inte gav frukt på dejtingsidan så gav det å andra sidan en hel del stoff att garva åt under de kommande kvällarna, som ägnades åt ett seriöst uteliv. Det i sin tur krävde långa och slappa förmiddagar, vilket Jessica kunde ägna sig åt med gott samvete.

Genom Sara lyckades hon få till möten med en hel del av NYs unga och trendiga designers. Och ju mer hon såg desto mer taggad blev hon. Skit detsamma vad Tommy tyckte, hon skulle fasiken gå tillskärarutbildningen och ge det en chans. Det kunde inte mer än misslyckas! Men det skulle inte vara någonting i jämförelse med att aldrig ha provat på. Den ångesten skulle hon inte vilja leva med.

Sorry..

2006-04-10T19:55:00.000+02:00

Jag har storyn klar i huvudet, men inte tiden... Tänkte försöka skriva klart i påsk - men är det ngn som läser? Jag får inga kommentarer och då känns det svårare. Jag är en sådan sucker för uppmärksamhet....*s*

Kapitel 22

2006-03-31T22:53:00.000+02:00

Utsövd och förväntansfull som en tonåring på sin första dejt gav sig Jessica ut i vimlet nästa morgon. Lite stillsam fönstershopping som uppvärmning åtföljdes av ett besök på Moma, där hon även passade på att luncha. Eftermiddagen spenderades i Tribeca där hon lyckades spendera en och annan peng.

Det var ganska så lätt att få kontakt med människor, alla log och var otroligt hjälpsamma. Fast att därifrån ta steget och fråga om de ville äta middag med en helt främmande människa var inte att tänka på. Inne på Macys frågade hon en av sminktjejerna vart man kunde gå och äta middag som ensam tjej. Bruden gjorde stora ögon, men gav henne en ingående lektion i konsten att dejta. För det var tydligen den gällande regeln här - man dejtade! Och för att komma in i dejtingsvängen fanns det lite olika alternativ, antingen var man ett tjejgäng som gick ut tillsammans och då stötte ihop med potentiella kandidater. Eller kontaktannonser. Eller internet. Eller dejtingfirmor. Eller dejtingdinners. Eller speeddejting. Det verkade som om det fanns hur många olika varianter som helst.

Jessica försökte förgäves få tjejen att förstå att det inte var någon dejt hon var intresserad av utan rätt och slätt att äta middag. Utan sällskap, men där det var okej och hon inte uppfattades som någon mystisk kuf. Där hon kunde känna sig komfortabel och avslappnad. Men det gick garanterat inte in i donnas huvud så Jessica tackade för hjälpen och gick. Efter några steg kände hon en klapp på axeln och hon vände sig om. En ung söt tjej log mot henne och frågade om hon möjligtvis var svenska, på klingande skånska.

- Jovisst. Men hur visste Du det?
- Med Ditt utseende måste Du vara amerikansk, tysk eller skandinav. Men med tanke på vad Du frågade om förstod jag att Du måste vara skandinav. Vi verkar vara de enda tjejer som tycker det är okej att gå ut och äta middag solokvist.
- Tydligen. Men det verkar inte direkt vara gångbart här i stan.
- Nopi, det är det tyvärr inte. Visst går det, men känner man inte folk på restaurangen eller är en känd person så blir man sedd som lite suspekt. Det är väl en av avigsidorna med NY. Alla är så otroligt inne på dejting. Den stora amerikanska drömmen är inte längre att bli rik utan att dejta.
- Hade jag vetat det innan så kanske jag hade tagit med mig kidsen på semestern. Då hade jag iaf haft ett alibi för att ge fasiken i att dejta.
- Aha, är Du här på semester? Första gången eller?
- Yes mam. Du då, bor Du här?
- Ja, i alla fall största delen av året. Jag bor i Paris också, men det är mestadels på vinterhalvåret.
- Du är modell då antar jag?
- Jepp, fast jag försöker slå mig fram som designer.
- Seriöst? Designer. Åh, det är min stora dröm.
- Då har Du hamnat i helt rätt stad för att skaffa inspiration iaf.
- Ursäkta om jag är påflugen, men skulle vi inte kunna ta en fika tillsammans? Om Du har tid alltså?

Men det hade inte Sara, som den undersköna madamen hette. Däremot middag. Och Jessica hade hastigt och lustigt lyckats fixa sig en dejt, även om det inte var direkt enligt NYs regelbok för dejter.

Sara hade fixat bord på en heltrendig restaurang down town, där hon verkade ha en tumme med personalen. Det blev en hel del flams, skvaller och seriöst jobbsnack. Trots att Sara förmodligen var mer än 10 år yngre hittade de verkligen varandra och kvällen avslutades med en klubbrunda. Med Sara som guide var det inga problem att komma in någonstans, för blonda fotomodeller gick visserligen 20 på ett dussin men blonda, svenska modeller hade carte blanche på klubbarna. Förmodligen för att de hade rykte som skötsamma och smarta, oftast drogfria så det blev inget stök.

Att se NY klubbvärld var något som Jessica bara kunnat drömma om, och nu stod hon här. Centralt placerad på ett dansgolv, omgiven av det vackra folket och helt avslappnad. Snacka om att känna sig levande. Lite oseriöst flirtande, ett antal erbjudanden om nattlogi åtföljdes av en nattmacka på en dygnetrunt öppet deli i sällskap med en del av Saras vänner.

Efter 24 timmar i NY hade Jessicas helt lediga agenda plötsligt blivit fylld av roliga evenemang. Redan nästa dag skulle hon följa med Jessica på en plåtning för att på kvällen gå på vernissage. Söndagen skulle ägnas åt en välgörenhetspicnic åtföljd av en filmpremiär. Och så vidare. Snacka om att "göra stan"!

Kapitel 21

2006-03-31T22:22:00.000+02:00

New York! Hur låter inte det? Som en dröm. Ända sedan Jessica förstått att det fanns en stor värld utanför Sverige så hade USA, och framförallt New York varit hennes drömmars mål. Att få gå ned för 5th Avenue och spana i de lyxiga butikerna. Strosa runt i Greenwich och suga i sig det exotiska gatulivet, promenera i Hyde Park och besöka Frihetsgudinnan. Och nu var hon här!

Genom tips från kompisar hade hon hamnat på ett trendigt litet hotell på en av Broadways sidogator. Visserligen var priserna hutlösa, men det kunde det vara värt. Det var första och förmodligen enda gången hon hade chansen att besöka The Big Apple. Jessica kände själv hur fånig hon var som inom sig rabblade varenda klyscha hon kunde komma på. Men vad tusan då, hon var ju här. En stad som hon fullkomligt slukat i bok- och filmform. Och nu skulle hon verkligen göra det mesta av tiden. Ingen direkt budget och inga planer. Bara go with the flow och ha roligt.

Flygresan hade varit helt okej, visserligen otroligt tråkig plastmat så hon var klart glad att hon hade stödproviant i form av hemmagjorda mackor. Visst hade hon känt sig lite lantlollig när hon packade upp dem, men med tanke på de blickar hon fick av medpassagerarna efter de provsmakat plastmaten så hade hon gjort så hade hon nog varit ganska smart! Flygvärdinnan hade snörpt lite snorkigt på munnen, men det kunde Jessica bjuda på. Hon hade mycket väl ingrodda fördomar mot flygvärdinnor och de tänkte hon inte ändra på i första taget inte. En av hennes mors bästa väninnor hade varit flygvärdinna för typ 100 år sedan och utgick man från den madamen som norm var hennes fördomar ingen direkt överdrift. Snarare tvärsom.

I taxin på väg från Newark sa hon i princip inte halvsju utan satt och tittade ut genom fönstret med halvöppen mun. Det var så otroligt häftigt, hon kunde inte fatta att hon faktiskt var här. När de kom till Manhattan så öppnade sig en helt ny värld. Den känslan hon fick var helt sanslös, så levande. Det var som färgerna blev skarpare, konturerna klarare och ett moln lyfte sig från hennes ögon.

Innan hon hade rest hade en väninna sagt till henne att New York lämnar ingen oberörd, antingen hatar man staden eller så älskar man den. Jessica visste precis vad hon menade och i hennes fall var det kärlek vid första ögonkastet!

Efter att ha installerat sig på rummet var det bekväma skor på och ut på långpromenad, med karta i högsta hugg. Efter att ha vandrat hela Manhattan från top to bottom började hon förstå hur det hängde ihop, och så länge hon rörde sig på Manhattan behövde hon inte oroa sig. Iaf inte så längde det var dagsljus ute. Visst var hon sugen på att utforska Queen, Bronx osv men inte på egen hand.

När hon kom tillbaka till hotellet kom en känsla av oro över henne. Hur i helsicke skulle hon göra med middagen? Går en ensam tjej ut och äter här? Efter att ha velat runt insåg hon att det var ett alldeles för stort steg att ta ikväll. Hon behövde först och främst mat, sedan sömn och acklimatisering. Sedan så kanske hon skulle klara av den biten. I annat fall fick hon leva på Room Service i 2 veckor!

Med det beslutet fattat beställde hon upp en brakmåltid utan dess like, krönt av en flaska vin. Ett långt skön bad i väntan på maten och sedan åt hon uppkrupen i sängen, medan hon slötittade på amerikanska talkshower. I bakhuvudet låg Tommy och barnen som små ömma minnen, att ta fram strax innan sömnen överföll henne.

Kapitel 20

2006-03-23T21:08:00.000+01:00

Jessica kände sig som en tonåring, med en mage i uppror och en stegrande nervositet. Samtidigt kände hon sig fånig, det var ju för sjuttsingen Tommy. Som hon varit gift med i evigheters evighet. Som hon sovit med flera 100 gånger! Tommy som hon älskat och hatat, som fått henne att gråta sig till sömn ett otal gånger. Hennes bäste vän och samtidigt mannen som svikit henne genom att sluta älska henne.

Ett tag föresvävade tanken att hon inte skulle låta honom stanna över natten, men så tog känslorna över. Försiktigheten fick fara all världens väg, och hon följde känslorna dit de tog henne. Och det var till hennes säng där de återigen fick uppleva en del av den magi som funnits mellan dem. Det blev en lång natt, fylld av skratt och tårar i en salig blandning med åtrå och ömhet. Den slutade först någon gång i tidig gryning när de somnade av ren utmattning.

Jessica vaknade först, några timmar senare, med en känsla av frid inom sig. Hon låg stilla och såg Tommys ansikte sakta vakna till liv. Ryckningarna i ögonbrynet som avslöjade att han var på väg upp ur djupsömnens trygga famn. De lite små flämtande andetagen som avslutades med en grymtning. Och till sist for ögonlocken upp och han såg sig förvirrat omkring för att möta hennes blick med ett generat leende. Jessica lade handen över hans mun, för att tysta de ursäkter och förklaringar han såg ut att vilja häva ut sig.

- Du behöver inte säga något. Jag vet. Det var rätt för stunden och innebär ingen ändring.
- Jessica, gumman. Du låter så hård. Så kategorisk. Det är inte så jag menar.
- Jag vet. Det är lugnt. Vi vet båda var vi står. Jag kommer inte kasta mig i famnen på Dig igen. Och jag lovar att jag inte kommer tro att det är vi igen. Promise! Okej?
- Visst det är lugnt. Men det är inte det att jag inte tycker om Dig. Det vet Du.
- Jag vet. Och jag tycker om Dig med. Och jag vet att vi inte är ett par igen. Det som hände inatt var väl ett farväl. Till vårt gamla liv. Huset. Allt.
- Fan Jessica. Det låter så slutgiltigt när Du säger så.
- Men det är ju det. Vi lämnar allt det gamla bakom oss. Totalt.
- När Du säger så där ångrar jag mig nästan. Jag vill vrida klockan tillbaka. Se barnen vara små igen och göra om allt från början.
- Men det är ju så det är när man ser i backspegeln. Då kommer man bara ihåg dem fina stunderna. Glömmer det som var slitigt och jävligt.
- Visst. Men ändå.
- Tommy, kom igen. Det är jag som är romantikern. Den som lever i drömmarna och blundar för verkligheten.
- Ja ja ja, I know. Faktum är att jag tror att våra beslut är bra. Och att det kommer bli kanon för ungarna. Oavsett vad som händer med oss.

Och med det tog stundens förtrolighet slut, för i samma ögonblick kom Oskar & Matida inrusande och gjorde stora ögon när de hittade dem i samma säng. Förvirringen varade dock inte länge utan övergick snabbt i ett allmänt kramkalas som avslutades med ett sista gemensamt bad . Det blev en otroligt fin och mysig stund, med en hel del avsked och när taxin kom för att ta Jessica till flyget var alla färdiga för avsked.

Ett stort kramkalas blev det och många tårar. Jessica och barnen skulle vara ifrån varandra i 3 hela veckor. En evighet! Samtidit såg de fram emot att få tillbringa oinskränkt tid tillsammans med sin far. Och Jessica såg fram mot sin resa, med både spänning och oro. Ensam i New York! Ett one in a lifetime tillfälle som hon skulle suga varje droppe ur.

Vad som skulle hända sedan återstod att se. För visst fanns det något kvar mellan henne och Tommy, absolut. Men exakt vad och hur långt det skulle räcka återstod att se. Till dess skulle Jessica leva efter sitt gamla motto "Tomorrows another day" som Scarlet O'Hara skulle ha sagt!

Kapitel 19

2006-03-17T14:15:00.000+01:00

De gånga veckornas humörsvängningar hade inte direkt varit en bra förutsättning för produktivt arbete. Men å andra sidan hade Jessica mentalt redan lämnat företaget. All hennes lojalitet försvann när omfattningen av Anitas svek blev tydlig för henne. Jessica dök punktligt upp klockan 08.30 varje dag och satt i princip av tiden till det var dags att gå hem. Hon skötte plikttroget de uppgifter som dök upp, avvecklade de case hon hade ansvaret för och slussade successivt över kunderna till andra projektledare. Och i slutet av månaden var hennes närvaro på jobbet totalt onödigt, vilket även stod klart för de nya ägarna. Hon fick alltså lämna skutan och fri som fågeln tog hon sig en shoppingtur på vägen hem.

Biljett till New York var bokad, passet fixat och humöret redo. Kidsen såg fram emot en längre sammanhängande period hos Tommy så hon kunde resa utan ett uns av dåligt samvete. För första gången i sitt vuxna liv skulle hon utomlands på egen hand. Och för allra första gången skulle hon till New York! Eventuellt skulle hon därefter försöka ta sig till Californien, men så långt hade hon inte kommit än. Bara biljetten till New York var ett stort steg för henne. In fyra dagar skulle det bära av. Avresa från Kastrup i gryningen hade gjort att hon bokat in sig på flygplatshotellet, så den egentliga avfärden låg bara 3 dagar bort.

Enligt allt hon hört skulle maj månad i New York vara det optimala. Bra shopping, lagom varmt och inte drösvis med turister. Hon skulle t o m ha en chans att komma in på de läckra barerna man kunde se i TV såporna. Om hon nu tordes gå dit! Väskan var packad och allt praktiskt fixat, så de kommande dagarna kunde hon ägna fullt ut åt Oskar och Matilda. Hon var med dem i skolan och fick även nöjet att att vikariera i klassen en dag, när den ordinarie läraren hastigt däckade i maginfluensa. Det gav henne en blodad tand och Jessica beslöt sig för att söka upp en lärarvikariepool i Stockholm. Inte så mycket för ekonomins skull som för att ha något att göra.

Så kom då sista dagen hemma med kidsen. Sista kvällen i husett där barnen fötts och sett sina första levnadsår. Gosedjur och alla viktiga minnen var packade, kläder i väskorna och de var redo att röra på sig. På barnens begäran kom Tommy över på middag. Den sista familje-middagen i huset skulle firas med favoriträtter och i en trivsam andra, om än ackompanjerad med lite tårar. var och en hade fått önska sin egen favoriträtt vilket innebar att middagsbordet innehöll en salig blandning av mat. Där fanns rökt lax, fiskbullar i hummersås, bruna bönor & fläsk och så en stor portion lasagne. Om nu någon mot förmodan skulle lyckas få i sig efterrätt fanns även här ett stort utbud, då barnen hade formligen frossat i glassdisken.

Barnen skålade Seven Up medan hon och Tommy förlustade sig med Jacobs Creeks röda. Stämningen var glad och varm, minnen blandades med tankar om framtiden och kidsen var klart upplivade inför tanken att flytta till Stockholm. Tommy verkade mer avslappnad än på länge och Jessica formligen såg hur han sänkte guarden. Efter deras erotiska hångel för några veckor sedan hade han hållt henne på en armlängds avstånd, men ikväll var det som på den gamla goda tiden.

Efter middagen blev det filmvisning av gamla familjerullar till kidsens stora glädje. Jessica och Tommy satt med sentimentala tårar i ögonen, båda uppfyllda av tankar på hur lyckliga de än gång varit. Hur stora drömmar de haft och vad deras liv kunde ha blivit, om allt hade gått som det skulle. Om det var av sentimentalitet eller åtrå vet hon inte, men Jessica drabbades av en otrolig längtan efter Tommy. Att få naken krypa ned med honom och bara känna hans närhet. Förmodligen kändes det så starkt i luften för Tommy vände sig mot henne och såg henne djupt i ögonen. Ett allvarlig blick följt av en nick, och Jessica förstod vad han menade. Han tänkte stanna över natten.

Kapitel 18

2006-03-12T21:31:00.000+01:00

När hon träffade Tommy vid lunch nästa dag kunde han genast se att något hade hänt, något positivt. Han blev både glad, men samtidigt lite misstänksam när hon berättade om sin nya idé. Framförallt var han otroligt nyfiken på hur hon kommit fram till det, eftersom han visste hur feg hon var för nya saker. Rädd att lämna gamla invanda spår.

Och så hade han förstås fått rapport från kidsen! Att en man hade ätit middag hemma hos dem, och legat i soffan när de vaknade. Vilket Jessica lugnt förklarade att det hade han i och för sig inte med att göra, men eftersom hon var den öppenhjärtliga person hon var så kunde hon meddela att det var en helt platonisk vän, absolut inget annat.

Under en kort stund föresvävade det Jessica att Tommy var svartsjuk, men det slog hon snabbt bort. Började hon tänka i de banorna skulle hon väcka hoppet till liv igen. Och bli besviken. För vilken gång i ordningen visste hon inte, alltså portförbjöd hon de tankarna totalt.

Istället fokuserade hon på de tankar hon hade kring framtiden. Eftersom hon nu fått en resa till skänks tänkte hon vara totalt egoistisk och åka ensam. Så första frågan var om Tommy kunde tänka sig att ta barnen i 3 veckor? Visserligen skulle hon bara vara borta i 2, men en vecka tänkte hon använda till att tömma huset. I gengäld skulle hon ta Oskar och Matilda när det var Tommys tur att flytta. Hon hade tänkt sig en resa till värmen med sol och bad, kanske Grekland. På så sätt skulle kidsen slippa allt det tråkiga med att packa och kasta, samt att de slapp säga adjö till ett tomt hus. Och med lite tur skulle de kunna kliva in i ett färdigt hem.

Här blev det inga som helst problem, för Tommy hade varit inne på de tankarna också. När det sedan kom till hennes boende var han däremot mer motsträvig. Varför skulle hon bo i andra hand och riskera att åka ut när som helst? Insåg hon inte vikten av att barnen fick en fast punkt osv. Och visst gjorde hon det. Men samtidigt, om hon nu absolut inte trivdes i Stockholm så var det totalt onödigt att skaffa sig en permanent bostad den första tiden. Även om hon trivdes var det också dumt, för hon visste inte var hon ville bo. Eller var hon hade råd att bo.

Även här kunde de enas efter en del diskussioner fram och tillbaks. Innerst inne var Tommy förmodligen lättad över att hon beslutat sig att flytta med till Stockholm, trots att de inte längre var ett par. På det här sättet kunde barnen fortsätta sitt boende med dem båda, utan att inkräkta på skolgång eller annat. Och eftersom de hade varandra så skulle förmodligen inte avskedet till kompisarna bli alltför traumatiskt.

Jessica och Tommy var rörande överens om att deras lösning gynnade dem alla, både på kort och lång sikt. För att vara frånskilda makar var de trots allt oerhört bundna vid varandra, dels genom barnen men även genom sin vänskap som fanns där. Och förhoppningsviss alltid skulel finnas där. Fast när Jessica släppte bomben var enigheten lång borta:

- Är Du verkligen allvarlig nu?
- Dödligt allvarlig. Men vad är det som är så farligt med det?
- Seriöst Jessica, vad fan tänker Du med?
- Exakt vad menar Du med det?
- Jamen vilken framtid finns det i det?
- Kanske ingen alls. Eller kanske massor. Det vet jag inte förrän jag provat, eller hur?
- Så Du tänker på allvar slösa bort Dina pengar på en flickdröm?
- Det är mina pengar eller hur?
- Visst, men kom inte till mig när de är slut.
- Det skulle aldrig falla mig in. Å andra sidan kan Du ge Dig fan på att jag tänker nita Dig om Du säger "vad var det jag sa" om det går åt pipsvängen. Lite support hade känts okej.
- Klart jag förstår det, men vilken vän skulle jag vara om jag stöttade en sån befängd idé. Någon måste ju se klart på situationen.
- Tommy, har jag någonsin legat någon till last? Har jag inte alltid fullföljt vad jag åtagit mig?
- Visst, men det är ju annorlunda. Jag menar, Du har ju alltid haft någon som lagt upp riktlinjerna åt Dig. Är Du helt solo måste Du fixa rubbet. Och face it, ordning är inte Din starka sida.
- Kanske inte. Men jag tror i alla fall att jag kan greja det. Och skulle jag misslyckas så har jag i alla fall provat.
- Men om Du inte fixar det då, klarar Du av nederlaget?
- Förmodligen. Jag hoppas det. Men jag skulle absolut inte klara av att gå livet igenom och undra hur det skulle kunnat vara.
- Jag antar att jag inte kan övertyga Dig att låta bli?
- Nopi. No way.
- Jaha ja, då är det väl bara att säga lycka till. Men kom inte till mig och gråt när det går åt fanders.
- Vet Du Tommy att när det gäller eventuellt gråtande så finns det andra ställen jag hellre går till! Men lite support från Dig hade inte varit helt fel.
- Sorry Jessica. Men jag är bara orolig att Du ska ta Dig vatten över huvudet. Eller bli sårad. Men det är klart att om Du verkligen vill så ska jag stötta Dig. Självklart.

Så visst kom det till någon slags enighet även i detta, även om Jessica tyckte att Tommys reaktion var lätt överdriven. Det var ju inte direkt så att hon tänkte omskola sig till balettdansös eller hjärnkirurg. Det var en simpel tillskärarutbildning! Med en baktanke att starta egen atelje. Och visst var det en flickdröm, grundad på åratals lek med Barbiedockor i vackra klänningar. Men måste allt vara så otroligt förnuftigt jämt? Och vem vet, kanske just Jessicas dröm kunde slå in?

Kapitel 17

2006-03-11T23:07:00.000+01:00

Kvällen blev precis vad Jessica behövde. En lång och känslofylld resa genom det gångna årets händelser, och en mans sätt att se på sakerna. Ett bollplank, ett stöd och en vän kom i form av Anders. Kvällen började visserligen inte alltför väl, då Oskar i ett anfall av ridderlighet skulle värna om sin mors heder. Efter att noggrant frågat ut Anders om hans egentliga avsikter, på ett icke helt subtilt sätt, hade Oskar tydligen accepterat Anders lugna intygande om att han rät & slätt var en vän. Nothing more, nothing less. Matilda var mer cool inför det faktum att en främmande karl satt på Tommys plats. Hon tittade länge på honom och frågade sedan om han var kär i hennes mamma. När hon fick ett nekande svar nöjde hon sig och fortsatte äta med god aptit.

Men som sagt, utöver det var det inga större problem. Anders fick t o m läsa godnattsagan för Oskar som helt sonika konstaterade att killar läste mer killiga sagor. Sedan inföll sig lugnet och friden. En flaska vin räckte förvånansvärt länge och Jessica kände hur en stillsam frid fortplantade sig i henne. Egentligen var det nog inte panik eller depression hon tidigare upplevt, utan ren och skär ensamhet. Även med sina älskade barn i huset så var hon ensam, svältfödd på äkta närhet och vänskap. Hennes tillfälliga ragg var just det, en relation för stunden som inte var i närheten av andra känslor än de rent fysiska.

Anders var en otroligt klok människa, som upplevt mycket och han levde i en lycklig relation med sin fru. En relation som dock hade genomgått både kriser och separationer, men utmynnat i en stark och äkta närhet. Precis det som Jessica trodde att hon och Tommy skulle ha kunnat komma till om han inte gett upp. För det var så hon kände det insåg hon, att han gett upp och svikit henne. Svikit sin familj, istället för att kämpa för den. Och det blev även tydligt för henne att hon bar på en otrolig ilska inom sig.

Mot sina föräldrar som lättvindigt dragit iväg till Spanien och vinkat adios till sina enda barnbarn. Mot Anita som sålde ut personalens lojalitet och hennes egen vänskap för att tjäna några spänn extra. Mot de s k vännerna som försvunnit när hon och Tommy separerade, livrädda för att en singelkvinna skulle innebära att ormen kom in i paradiset. Men framförallt en ilska mot Tommy. För att han ensidigt beslöt att deras kärlek inte var värd att kämpa för och istället vände det ryggen.

Att få ur sig alla dessa känslor var som ett reningsbad och Jessica tyckte det var otroligt skönt att slippa fundera på om hennes ord kunde såra eller missupfattas. Allt var okej att säga och tycka, det gjorde inget att snoret rann och ögonen var röda. Anders fanns fortfarande kvar och lyssnade. Han hade inget behov att berätta sin egen historia utan var fullt nöjd med att lyssna på hennes. Och det var den medicin hon behövde för att kunna resa sig och hämta styrka.

Sedan kom han även med en del konkreta råd, som gjorde att vägen framåt blev klarare att se. Hennes beslut att flytta till Stockholm stod kvar, men istället för att köpa en bostad skulle hon leta efter ett andrahandsboende till dess att hon visste om det var hennes stad eller inte.

Jobbmässigt skulle hon dels dra i de kontakter hon hade, prata med leverantörer och kunder samt kollegor i branschen. Kanske det gav något eller inte, men hon skulle i alla fall ge det en chans. Dessutom fick hon tipset att skriva in sig hos olika rekryteringsföretag för att se vad det ledde. Men framförallt skulle hon börja studera! Äntligen ge sig tid att utbilda sig inom något hon alltid drömt om, men aldrig trodde hon skulle våga prova sig på. Om det sedan ledde till jobb spelade mindre roll, hon skulle i alla fall få prova på sin dröm!

Kapitel 16

2006-03-10T22:32:00.000+01:00

Så fort Jessica kom hem drogs rödvinsflaskan fram. Ett stort glas försvann snabbt ned och hjärtklappningen avtog. Så ännu ett, men nu i ett något långsammare tempo. Äntligen kände Jessica hur hon fick kontroll över panikångesten. Men sedan tog hon sig samman, undan med vinaren och fram med telefonen.

Med en mor som använt flaskan som tillflykt undan verkligheten visste Jessica hur otroligt lätt det var att fastna i det. Det som hände härom kvällen var ett rent misstag och det skulle absolut inte upprepas. Samtidigt insåg hon att hon inte mådde riktigt okej och någon form av hjälp behövde hon. Terapi kändes inte riktigt som det var botmedlet. Hon hade kört sin sejour, dels under tonåren när hon balanserade på gränsen till matstörningar och dels efter separationen med Tommy. Nej, den här gången var det mer problemorienterat i faktiska situationer. Inte direkt hennes psyke som var i behov av hjälp. Hon behövde ett bollplank eller en mentor, någon att prata med som kunde komma med goda, handfasta råd. Därav telefonen.

Men sedan blev det blankt, för vem skulle hon ringa? Mor och far var inte direkt några stöttepelare, inte hennes partyväninnor heller. Tidigare hade hon alltid kunnat prata med Tommy eller Anita, men det kändes som en totalt omöjlig idé just nu. Då slog det henne, Anders! Den otroliga connection de hade haft, samtalet som hade flutit på utan några som helst hämningar men framförallt, äktheten. Hans djupa och uppriktiga intresse av henne som människa. Visserligen kände hon sig lite dum, för hon hade lovat att höra av sig för länge sedan. Å andra sidan verkade han inte vara den typen som hängde upp sig på småsaker, så utan fler grubblerier ringde hon upp.

- Anders
- Hej Anders, det är Jessica.
- Jessica! Äntligen, jag trodde aldrig Du skulle höra av Dig. Har varit på gång att ringa ett otal gånger, men Du vet hur det är.
- Visst, och det var ju jag som skulle ringa. Men det var lika illa här. Imorgon tänkte jag hela tiden och vips så hade tiden rusat förbi.
- Shit the same, Du ringer ju nu. Hur är det? Har Du kommit någon vart?
- Det är egentligen därför jag ringer. Rent konkret har jag svar på massor med saker. Men ändå är allt så totalt kaotiskt.
- Stackars vännen, något Du vill snacka om?
- Skojar Du? Just nu känns det som den enda jag kan prata med är Du. Har Du tid?
- Bättre än så! Jag är nästgårds så har Du tid och lust blir det middag ikväll.
- Allvarligt? Är Du här?
- Jepp, och faktum är att lyssnar Du av Din telefonsvarare så hör Du nog min middagsinbjudan.
- Seriöst? Nu skäms jag. Jag har totalt glömt att kolla den.
- Nå, middag eller?
- Are you kidding? Klart det blir middag.
- När och var, Du bestämmer och jag betalar.
- Skulle Du ta illa upp om vi åt middag hemma hos mig? Jag är inte direkt min bästa form så jag vill äta gott, dricka vin och böla som en gris.
- Självklart inte. Klart vi gör så. När ska jag komma och vart? Har Du vin hemma eller ska jag shoppa loss?

Detaljerna gjordes upp och Jessica kände en stor lättnad inom sig. Tänk att i vuxen ålder fått en storebror. En människa som helt utan egen vinning brydde sig om hur hon mådde, som hade ork och lust att ställa upp med handfasta råd och en axel att gråta mot. Så jävla skönt att det fanns inte. Visserligen skulle barnen vara hemma, men eftersom Anders var en vän och absolut inget annat kändes det helt lugnt. En tidig middag för kidsen och sedan kunde hon få lätta sitt hjärta.
Ett hjärta som var fyllt av sorgens efterdyningar, men där samtidigt längtan efter lycka började gro. Ett hjärta som var redo att ta steget ut i livet igen.

Kapitel 15

2006-02-28T19:53:00.000+01:00

En ny dag tog sin början och Jessica var helt inställd på att även hennes nya liv skulle börja ta riktning den här dagen. Men så lätt blev det förstås inte. Hon hade vaknat tidigt, full att tillförsikt att den värsta deppen var över. Och att nu var det uppåt för hela slanten.

Början på dagen var gick i framgångens tecken. För att inte tappa riktning och fart hade Jessica bestämt sig för att göra en marknadsplan för sitt liv. Helt enkelt att sköta sitt liv som ett projekt. Spalta upp vilka möjligheter som fanns, för- och nackdelar samt möjliga strategier utifrån det. Hur proffsigt som helst. Och början var som sagt lätt.

Fakta var följande:
- inget jobb
- trygg ekonomi de närmsta två åren
- barnen flyttar med exet till Stockholm
- inga band för Jessica att ta hänsyn till

Slutsats: En flytt till Stockholm var ingen utopi, utan ett klart möjligt och attraktivt val.
Aktivitet: Fixa bostad!

Vilket hon satte igång med i stor stil. Ringde först det lokala mäklarkontoret för att pejla vad hon kunde tänkas få för huset. Sedan ut på nätet och surfa runt bland Storstockholms utbud. Tommy hade lyckats hyra ett radhus på två år, med en liten möjlighet att köpa loss det efter hyrestiden. Inte direkt nära centrala Stockholm, iaf inte med de referenser Jessica hade, men förmodligen var det centralt om man såg det med 08 ögon. Det låg i Västerort, nära Brommaplan vilket gjorde att Jessicas målområde fick bli detsamma. Helst ett hus, men en stor lägenhet med närhet till grönområden var också tänkbart.

Efter en första sondering gick hus bort, för priserna var sanslöst höga. Bostadsrätt kändes inte som en omöjlighet, även om det också var dyrt som attan. Hyreslägenhet låg väl närmast till hands, frågan var bara hur man skulle få tag på en sådan?

Efter att ha ringt in annonser och kontaktat mäklare var bollen rullning, nu kunde hon bara avvakta utfallet. Det egna huset skulle också ut på marknaden, vilket den lokala mäklaren skulle fixa inom det snaraste.

Sedan var det frågan om jobb. Skulle hon börja leta jobb redan nu eller unna sig lite ledigt? Och om hon nu beslöt sig för att leta jobb, vad skulle hon satsa på? Eller skulle hon tordas förverkliga sin dröm, att starta ett konstnärscafé? Den frågan kändes som alltför stor för att ta ställning till så den lades på is tillsvidare.

Stärkt av sin beslutsamhet beslöt hon sig för att belöna sig med en lyxig lunch på restaurang. Glad i hågen marscherade hon in, fick ett fönsterbord och tog in ett glas vin för att riktigt njuta. Största grejen med att gå själv på restaurang var att undvika att se övergiven ut. Att se ut som hon njöt av sig eget sällskap och inte alls var ensam i ordets fulla bemärkelse. Jessica lät blicken glida runt i lokalen och kände hur tårarna steg i halsen.

Det kändes som restaurangen var fylld av arbetskamrater och affärskontakter, par blandade med goda vänner. Det enda bordet med bara en person var hennes och det kändes som det lyste "ensam" om henne. Mycket mer än så behövdes inte. Hennes värld började raskt vackla igen och hon vinkade till sig hovmästaren. Bad om ursäkt, skyllde på ett brådskande ärende och flydde restaurangen. Flydde hem till sin trygga borg, soffan. Och rödvinet. Bara för den här gången. Bara idag.

Kapitel 14

2006-02-22T21:41:00.000+01:00

Kidsen hade tillbringat en orolig dag i skolan, och strax efter lunch kunde de inte stå emot. En påhittad huvudvärk och en snäll bror som eskort avslutade dagen och så även föräldrarnas omfamning. Efter några tvekande sekunder kastade sig ungarna sig i sängen och överöste Jessica med frågor. De hade uppenbarligen varit vettskrämda och det dåliga samvetet kom över henne igen.

Hon förklarade lugnt och tydligt att hon varit ledsen, druckit lite för mycket vin och sedan sovit så tungt att hon inte hört någonting. Jessica berömde dem även för att de varit så kloka att de ringt Tommy, för hon kunde ju ha varit sjuk och behövt hjälp. Avslutningsvis lovade hon att det aldrig skulle inträffa igen. Det verkade lugna dem och de avlägsnade sig för ett mellamål i köket.

Tommy såg ut som han helst skulle försvinna upp i världsrymden, för att slippa konfronteras med situationen. Jessica själv kände sig både generad och upphetsad, men visste absolut inte hur hon skulle hantera situationen. Egentligen ganska patetiskt, de hade ju för i herrans namn varit gifta i evigheters evighet. Och kände varandra utan och innan. Varför kändes det då som en helt ny man som stod i hennes sovrum?

Efter lite harklande och hummande räddades han av mobiltelefonen. Ett kort samtal som uppenbarligen var viktigt, för han kastade ur sig ett kort "jag ringer sedan" och lämnade sedan huset.

Själv tog sig Jessica in i badrummet på skakiga ben. Verkligheten hade gått upp för henne. Hon hade varit nära döden inatt! Och hur fasiken blev det så? Var det hennes undermedvetna eller var det en olycka?

Jessica tog sig igenom dagen med hjälp av sin mamma rutin och fri video på schemat, samt hämtpizza som pricken över i:et. Oskar och Matilda hade åtgått till sina vanliga glada, trygga personligheter. Nattning utan några som helst undertoner eller oro, och så var kvällen hennes i all ensamhet.

Ett tag funderade hon på att ringa Tommy för att pejla in vad dagens sammandrabbning egentligen innebar, men insåg att hon garanterat inte skulle få något svar. Och vis av erfarenheter var hennes egen undran att föredra kontra hans undvikande svar. Eller än värre, hans förnekande.

Hon tvingade bort Tommy med ren och skär viljestyrka, försökte istället frammana gårdagen. Hur hon mått, vad hon tänkt på, om hon själv hade framkallat misstaget. Insåg ganska snart att hon inte hade en jäkla aning. Ju mer hon funderade på det, desto mer fix blev idéen och hon behövde någon att prata med. Men vem ringer man strax före midnatt och frågar om man är en latent självmordskandidat?

Efter en del surfande på nätet dök en tanke upp, jourhavande medmänniska! Sagt och gjort, den närmsta timmen tillbringade hon med en fullständigt okänd gotländsk kvinna som lyssnade och kom med närgångna frågor utan att det kändes hotfullt. Och när Jessica fått ur sig allt, så kom hon med en hel del goda råd. Men framförallt en tröst, hon upplevde inte Jessica som en självmordskandidat. Snarare som en hårt pressad och stressad person som inte riktigt kunde sätta gränserna, vare sig för sig själv eller andra.

Med en känsla av lättnad kunde Jessica lägga sig, för en lång och tung sömn helt utan tillsatser. Det blev även en drömlös sådan och hon vaknade stärkt, med en känsla av att idag skulle hon komma fram till en del svar. Idag skulle en del av hennes framtid utkristallisera sig. Och hon såg fram emot det med spänning.

Här kommer hon med håven!

2006-02-18T14:56:00.000+01:00

I need you! Era kommentarer, nyfikenhet, kritik eller bara ett hej! Det är drivkraften i mitt skrivande och när det inte kommer, tappar jag sugen. Så enkelt är det bara. En krävande "författare" det här..*S*

Kapitel 13

2006-02-16T22:16:00.000+01:00

Jessica känner sig helt borta när hon vaknar. Huvudet sprängvärker och kroppen känns som efter ett stenhårt träningspass. Något är inte som det ska. Känslan av att vakna känns inte som den brukar. Något är helt jäkla fel.

Hon låter ögonen sakta glida runt i rummet och inser att det är mitt på dagen. 12.44! Ungarna?! Jobbet! Vad i helvete har hänt? Hon kastar av sig täcket och sätter sig upp, men ramlar snabbt tillbaka i sängen. Yrseln och smärtan när hon satte sig upp överumplade henne. Hon känner hur kräkreflexen sätter igång och hinner precis luta sig över kanten innan helvetet sätter igång.

Då rycks dörren upp och där står Tommy. En mycket arg och ledsen sådan, det kan hon se trots sitt ömkliga tillstånd.

- Vad i helvete håller Du på med? Om Du tänker ta livet av Dig får Du fan se till att det är en barnfri vecka!
- Ursäkta? Vad fasiken säger Du? Vad då ta livet av mig?
- Att pumpa i sig en flaska vin och piffa till det hela med lugnande är ett ganska tydligt försök. I alla fall i min värld.
- En flaska vin? Hallå! Jag tog 2-3 glas. Max. Och EN tablett.
- Snälla Jessica, ljug inte. Flaskan är helt tom och inte en tablett finns kvar. Förresten var Du helt borta när barnen försökte väcka Dig imorse.
- Barnen? Har de sett mig så här?
- Vad tror Du? När Du aldrig dök upp imorse så försökte de väcka Dig. Men Du svamlade tydligen bara så de fick panik.
- Hur länge har Du varit här?
- Sedan 8 tiden. Jag körde kidsen till skolan och sedan har jag väntat ut Dig. Tagit pulsen och kollat andningen som värsta jävla Nightingale.
- Snälla Tommy, Du måste tro mig. Jag skulle aldrig ta livet av mig. Aldrig någonsin. Det vet Du.
- Men vad fan tänkte Du med då?
- Jag vet inte. Jag bara bröt ihop. Allt har fungerat så bra och jag kände mig stark. Men så igår bara flippade det totalt. Men jag försökte definitivt inte ta livet av mig. Jag lovar!
- Fan Jessica, Du skrämde skiten ur mig.
- Förlåt!

Och tårarna började strömma. Samtidigt som hon ville krypa undan och gömma sig från Tommys blickar, så var det samtidigt skönt att ha honom nära. Att visa honom sitt lilla, svaga jag. Att låta den lilla Jessica titta fram och be om ömhet. Vilket han förstod, utan att ett ord behövde sägas.

Tommy satt och höll om henne, smekte henne ömt över håret. Mumlade snälla ord och hon slappnade av. Kände hur lugnet fyllde henne. Och lusten. Längtan efter närheten. Efter honom. Tommy. Men hon lade band på sig, för skulle hon ta minsta initiativ skulle han garanterat dra sig undan. Så hon låg där, stilla och bara njöt.

Förmodligen var det räddslan i kombination med lättnaden som följde, för Tommy verkade också sänka guarden. Han pussade henne broderligt i pannan, och gav henne en ömsint kram. Som sakta övergick i något annat. Något intensivare. Armarnas grepp hårdnade om henne, och hon kände hur han kämpade emot. Själv gav hon efter och lät sig sjunka in i hans famn. Men utan att ta för sig. Bara ta emot.

Kramen blev allt djupare, intensivare och luften var laddad. Av längtan och närhet. Jessica fick anstränga sig för att andas normalt. Att inte kasta sig över honom. Att bara vara nära. Och ansträngningen fick sin belöning när Tommy försiktigt lät sina läppar glida över hennes kind, för att landa på hennes mun. Först försiktiga fjäderlätta pussar, men som djupnade när hon försiktigt särade sina läppar. Kyssarna blev hungriga och intensiva, glupska. Jessica kände hur all undertryckt längtan blossade upp.

Då rycks dörren upp och där står två barn. Storögda och oroliga. Förvånade. Och stundens närhet försvann.

Kapitel 12

2006-02-11T17:12:00.000+01:00

I en veckas tid flyt Jessica runt på en våg av eufori och självförtroende. Allt kändes som spännande utmaningar, ingenting var omöjligt. Hon kände sig stark och mådde bra i både kropp och själ. Anteckningsboken fylldes raskt med planer och "to do listor", biljett till New York bokades och lägenhetsjakt på distans tog fart.

Så kom då måndagen. Efter en vecka av skolkande insåg Jessica att det var klart strategiskt att dyka upp. Framförallt som fusionen idag skulle presenteras med stor briefing för kunder och leverantörer. En enad och positiv front skulle visas upp, för annars kunde Jessica se sig om efter sitt avgångsvederlag uppe i det blå. Inte för att det sades rent ut, men andemeningen var densamma.

Iförd rustningen som Tommy kallade den svarta Armanidräkten, dök hon upp precis i tid för mötet. Leende läppar men med tungt hjärta. En del av henne ville kasta sig över Anita, strimla henne i småbitar och en annan del bara lägga huvudet i hennes knä, gråtandes be om hjälp. Men nu var hon själv, vilket Anita klart visat genom sitt agerande.

Presentationen gick bra, kunderna såg nöjda ut och såg fram emot den nya starka konstellationen. Jessica log på rätt ställen och sa alla de saker som behövdes. Ljög långvariga kunder rakt upp i ansiktet med att säga att hon såg fram emot fusionen med spänning och glädje. Att detta var hennes sista månad på plats var ingen som visste, mer än hon själv och slemmisarna. Samt Anita förstås, men hon ingick numera i motståndarlaget.

Turligen nog var det hennes vecka med kidsen, vilket tvingade henne att hålla ihop fasaden. Att kliva ur sängen på dagarna och sköta sig, iaf utåt sett. Men inom henne växte paniken och tomheten, för vad i helvete skulle hon egentligen ta sig till?

Det var en sak att vara drottning på hemmaplan, framgångsrik i sitt jobb och med bekanta som såg upp till henne. Med ett ex som visserligen kunde reta gallfeber på henne, men som ändå var en kanonpappa. Och med all den trygghet som hon byggt upp under de gångna åren. Det var den tryggheten som hållt henne uppe genom skilsmässan. Den var liksom en förutsättning för hennes existens. Och nu skulle den snart försvinna.

Istället skulle hon ge sig av, till Stockholm. Bostaden skulle inte tillnärmelsevis kunna erbjuda den bekvämlighet som huset gjorde. Plånboken skulle stramas åt och hennes position skulle vara helt anonym. En ensamstående mamma bland alla andra, varken bättre eller sämre än någon annan. Något som kunde bli en möjlighet, men som krävde styrka och mod.

Nu när känslorna började lägga sig insåg Jessica att hon inte hade en jävla aning om vad hon skulle ta sig till. Vilken typ av jobb hon skulle söka, vart hon ville bo, vilken skola barnen skulle gå i, hur hon skulle få vänner osv. Miljoners frågetecken och hennes ångest började slå ut i full blom. En ångest hon haft som tonåring, när hon ställdes inför främmande situationer. Men som hon hållt under kontroll i vuxen ålder, med några få återfall under hennes första ensamstående år.

För att mota Olle i grind tog hon ett glas vin. Det brukade dämpa hjärtklappningen och erbjöd iaf en tillfällig lindring. Efter att ha fått barnen i säng slog hon sig ned i soffan, med ännu ett glas. Två glas vin på en vardag var i mesta laget, men å andra sidan ingen direkt vana. Nu var omständigheterna lite speciella varför Jessica kunde unna sig lite tröst. I takt med att TV programmen rullade förbi sjönk nivån så sakteliga, och de två glasen utökades med ett antal till. Till den gräns att ångesten plötsligt lyckades få fart igen. Och för att dämpa den tog hon en av sina livräddare. En liten vit tablett. Helt ofarlig, om man bara tog dem ibland. Men extremt vanebildande om det blev för ofta.

I hennes vinmjuka hjärna förträngdes det faktum att hon hade kroppen full med alkohol. En kombination som var totalt olämplig. Och i vissa fall farlig. Men det stadiumet hade hon passerat. Det enda hon i tankarna var sömnen. Att få lägga huvudet på kudden och somna. Bort från alla tankar och all oro. Att få vila.

Kapitel 11

2006-02-08T21:30:00.000+01:00

Framtiden började klarna för Jessica. Inte i detalj, men i alla fall i stora drag. Nu hade det uppenbarat sig en möjlighet att förändra sitt liv, i den riktning hon själv ville. Och fan om hon skulle skutta tillbaka i det gamla ekorrhjulet. Nej, nu skulle hon gå på magkänslan och försöka ta tag i sina drömmar. Gällde bara att hitta orken och tilliten.

Det gångna året hade varit tufft. Att svänga om från lyckligt gift till ensamstående med delad vårdnad var inte det enklaste. Men det tuffaste hade ändå varit att återhämta sig från chocken, att hon varit så totalt blind att hon inte märkt vad som var på gång. Jessica hade levt i en lycklig kokong, där familjen var det viktigaste. Visst hade jobbet tagit mycket tid, men samtidigt hade Tommy verkat tillfreds med att vara den som tog hand om ruljansen hemma.

De kom från två olika världar, men Jessica tyckte att de lyckats bygga sin egen värld på ett bra sätt som tillvaratog deras goda egenskaper. Tommys bakgrund var mer vad man kallade arbetarklass. Han hade hoppat av skolan efter nian, pluggat lite på komvux och skaffat sig en yrkesutbildning genom att gå som lärling hos en målare. Jessicas föräldrar var båda av den traditionella tjänsemanna typen, pappa ingenjör och mamma lärare.

Hos Tommy åt man framför TVn på söndagar, och helst något från den lokala korvkiosken medan det i Jessicas föräldrahem serverades stek och linneservetter. Det hade orsakat en del kulturella krockar, men i det stora hela hade allt flytit på bra. Deras förhållande hade startat i mogen ålder, när de båda hade var sin lång relation bakom sig. En flirt på semesterresan hade utvecklats till en djup och äkta kärlek, som befästes genom bröllop strax före Tommys 30 års dag. Och så hade det rullat på.

Barnen anmälde sin ankomst efter några års äktenskap och hus införskaffades. Större bil och ny bekantskapskrets. Allt "by the book", så även en hund som dock fick återlämnas p g a allergi. Jessica var hemma tvillingarnas första år, och sedan övertog Tommy hushållet medan hon satsade på karriären. Egentligen inte så mycket för jobbet i sig som det faktum att hennes lön var nästintill dubbelt så hög. Samt de förmåner hon fick tillsammans med en saftig bonus.

Jessica hade aldrig känt att Tommys manlighet blev knäckt, tvärsom brukade han skryta om sin förmånliga situation för vänner och bekanta. Det han retade sig på var väl hennes slarvighet, att glömma barnens skoluppvisningar, presenter till barnkalasen osv. Men samtidigt hade hon tusen detaljer att hålla reda på i jobbet, så när hon kom hem kopplade hon bort allt vad plikter hette. Och tyvärr blev det en del annat som försvann på vägen.

Enligt Tommy så var det inte hennes jobb i sig som var problemet. Utan det faktum att hon inte verkade behöva honom. Inte som man och inte heller som vän, utan enbart som pappa till sina barn. Och förmodligen hade han en poäng där, hon hade tagit honom för given. Skulle hon vara riktigt ärlig hade hon både en och annan gång tänkt att Tommy var lyckligt lottad som hade en fru som hon. Däremot var det sällan hon tänkte tvärs om. Och nu var det för sent.

Tommy hade vandrat vidare, tagit tag i sitt jobb och vidarutbildat sig till dekorationsmålare. Och nu var han på väg till Stockholm! Ett nytt liv med nya möjligheter, och med sig ville han ta barnen.

Samtidigt var hon utan jobb men med ekonomin tryggad de närmsta åren. Och brännmärkt på arbetsmarknaden i deras lilla fiskdamm. Så alternativen var egentligen bara två, Göteborg eller Stockholm. Den ena staden så god som någon. Ingen släkt som höll henne kvar, sedan hennes föräldrar slagit ned bopålarna i Marbella. Även vännerna hade till stor del försvunnit, för när ett par separerar så verkar vännerna bli en del av detta. De hon umgicks med i dagsläget var till stor del nya bekantskaper som hon skaffat det senaste året, samt en del jobbarkompisar.

Visst var beslutet taget. Absolut. Friskt vågat, hälften vunnet. Stockholm, here I come!

Kapitel 10

2006-02-05T20:27:00.000+01:00

Vart tar man vägen en tisdag för att parta loss? Garanterat inte på hemmaplan, framförallt inte när man sjukskrivit sig. Nej, det fick bli den stora staden med obligatorisk tågresa dit och nattbuss hem. Eller taxi, beroende på tidpunkt. Turligen nog hakade Cilla på, men å andra sidan hakar hon alltid på. Alltid redo för en fest.

God middag och en hel drös med vin, krigsmasken på och den lilla svarta så var tjejerna redo för en kväll i storstan. Eftersom tidpunkten blev lite sen så blev det en taxi även in till stan. Är det fest så är det! Avsläppta på Avenyn ägnade de sig först åt lite barmingling och hamnade sedan på det sedvanliga haket, som var knökat av mässbesökare. Det var restaurangmässa i stan och det ökade antalet tisdagsfestprissar med flera tusen procent. En klart lovande kväll, och stor potential för tröstraggande.

Cilla och Jessica flamsade runt, en tur i baren och några varv på dansgolvet. Ganska tidigt på kvällen stötte Cilla på en gammal förälskelse som återuppväcktes för en afton och Jessica lämnades åt sitt öde. Inte henne emot, det var alltid lättare att få kontakt med människor när man stod själv i baren. Två snygga tjejer kunde inverka hämmande på det motsatta könet.

Kvällen följde det sedvanliga mönstret och Jessica inledde en ganska avslagen flirt med en kille i 30 rycket. Han var nog så intresserad, men hon kände sig ganska opåverkad utan gick mest på autopiloten. Då ser hon i ögonvrån hur en kille längst bort vid bardisken iaktar henne. Inte intresserat, utan snarare fascinerat. Det var klart ingen raggningsvarning på honom, men ändå släppte han henne inte med blicken. Jessica rådbråkade sin hjärna efter gamla minnen, om det var någon hon stött ihop med förr men kammade noll.

Till slut var hon tvungen att konfrontera honom, så hon strosade dit med drinken i handen och ett leende på läpparna. Han såg henne komma och gick henne till mötes, även han leende.

- Du får förlåta, men Du väcker min nyfikenhet. Vad vill Du? Har vi setts förr?
- Nej, det tror jag inte. Inte vad jag kan komma ihåg i alla fall.
- Jag såg hur Du tittade, men jag kunde inte riktigt utläsa varför.
- Varför jag tittade menar Du?
- Exakt, varför? Du såg inte direkt ut som Du försökte få kontakt, snarare som om Du såg en film.
- Men lite så var det, en film som utspelades framför mina ögon.
- Jaså, och vilken sorts film var det då? Komedi eller romantik.
- Med risk för att få en örfil så var det snarare en tragedi.
- Tragedi! Vad menar Du? Är jag en tragisk person eller?
- Nej, inte så. Men själva händelsen. Hallå, inte var Du intresserad av honom? Du såg så uttråkad ut att klockorna stannade men ändå så spelade Du spelet.
- Men vad ska jag annars på krogen att göra? Hela grejen är väl att alla spelar ett spel. Glada, lyckliga och vackra. Ute och partar i natten.
- Exakt, och innerst inne är många ledsna ensamma människor som söker kontakt. Men inte blir det kontakt här inte. Det är bara yta.
- Hade jag varit onykter hade jag förmodligen protesterat i 180, men jag måste hålla med.

Det blev starten på ett samtal som varade till stängningsdags. Raggningen lades på hyllan och istället hade Jessica ett av de ärligaste samtal hon haft på många år. Med en helt okänd karl i rökvimlet på en krog. Totalt otippat men hur givande som helst. Karln ifråga hette Anders och kom från Stockholm. Som alla andra var han nere för restaurangmässan, fastän han egentligen velat stanna hemma hos sin nyblivne son. En gift och lycklig man, helt utan andra avsikter än att prata. Det kändes ovanligt, men uppfriskande. Visst var han attraktiv, men hans största tilldragande sida var hans uppriktiga intresse av människor.

När krogen stängde promenerade de i timmar och fortsatte sitt samtal. Istället för taxi blev det morgontåget hem och Jessica kröp i sängs med en känsla av lycka. Eller kanske inte direkt lycka, men harmoni. Att träffa någon som hon kunde tala med, öppna sig för kändes som en gåva och en del av sorgen hon burit med sig lättade. De hade fått en otroligt stark kontakt och lovat att hålla kontakt via mejl. Framtiden skulle väl utvisa om det blev så, men om inte skulle ändå minnet av hans klokhet följa henne länge.

Med tanke på hur lite sömn hon hade fått var Jessica förvånansvärt pigg när telefonen ringde klockan 11. Det var direktören himself och hon blev direkt klarvaken. Visst hade han ett erbjudande att komma med och det gällde här & nu. Take it or leave it var budskapet. Och erbjudandet var inte dumt, mer än Jessica tordats hoppas på. Vad hon fick var 12 månaders lön, arbetsbefriad. Ingen tjänstebil eller mobil, men komp, semester och bonusen utbetald i reda pengar.

Jessica var redo att ta det med hull och hår, men insåg samtidigt att utrymme fanns för lite mer förhandlande. Hon tystnade medvetet för att ge intryck av att hon funderade. Visst var det bra, men ändå en bra bit från hennes krav. De dividerade fram och tillbaka en del, men kunde slutligen enas med 15 månaders lön och övrigt enligt tidigare. Som krydda på moset hade Jessica begärt en tjänsteresa till New York, med en avstickare till Los Angeles. Totalt 2 veckor med alla kostnader betalda. Och guess what? Han sa ja! Nu var hon officiellt arbetslös, men med en bra ekonomi det närmsta året. Och på väg på semester!

Kapitel 9

2006-02-04T09:03:00.000+01:00

Efter den starten på veckan och med alla de tankar som pockade på uppmärksamhet bestämde sig Jessica för seriös skolkning. Hon sjukskrev sig hela veckan utan någon som helst ångest. Förmodligen förstod Anita varför, men hon sa inte pip utan önskade henne bättring med en ganska neutral och avmätt röst. Det var tydligt att deras vänskap inte var så stark i motgång som hon hade trott.

Jessica skrotade runt i huset hela dagen utan att göra något som helst vettigt. Lite allmännt plockande, sängbäddning och sedan var det soffan som gällde. Fördragna gardiner och snyftfilmer på TV passade hennes humör perfekt. Hon hade t o m stängt av mobilen! Förmodligen första gången sedan hon skaffade den. Ytterligare en av de saker Tommy hade irriterat sig på, att hon alltid var tillgängligt oavsett om det var helg eller semester.

Bestämt tryckte hon undan tankarna på Tommy, masade sig ut i köket och fixade lite lunch. Sedan var det dags, att tänka och planera. Hitta en strategi för framtiden. Just hennes sätt att bena upp problematiken och hitta handlingsplaner var Jessicas största styrka, men normalt använde hon den aldrig i privatlivet. Förmodligen var det helt schizat för en utomstående för Jobb Jessica var en effektiv, ordentligt och hade örnkoll på prylar. Privat Jessica däremot var en slarva, glömde födelsedagar och tvättade rött med vitt på 90 grader. Och det var Privat Jessica Tommy hade varit gift med. Men det var Jobb Jessica han tröttnat på. Förmodligen.

Förenklade man det hela fanns det egentligen bara 2 problemområden, Tommys flytt och hennes jobb. Tommys flytt kunde hon inte påverka, bara hennes eget sätt att förhålla sig till det. Och det i sin tur hängde samman med vad hon skulle göra med sitt eget jobb. Kunde hon tänka sig att jobba med slemmisarna? Och på de premisser de satt upp? Definitivt inte. Å andra sidan ville de inte heller ha henne där, därav de hårda villkoren. M a o fanns det klart underlag för förhandlingar. Att få dem att lösa ut henne till högsta möjliga pris. Alternativet var att gå dit och straffa ut sig, men det skulle hon förmodligen inte klara av.

Jessica hade ringt och rådfrågat facket som tolkade det på samma sätt. Visst vore det smartaste att gå dit och skrämma skiten ur dem. Kunde hon få dem att tro att hon var villig att jobba där skulle de garanterat erbjuda henne någonstans mellan 12 - 24 månader i avgångsvederlag. En fin liten summa! Men skulle hon palla det? Ingen av hennes tidigare arbetskamrater kvar, och alla hennes kunder överflyttade till andra projektledare? Utan att ha en partner som peppade och stöttade på hemmafronten? Förmodligen skulle hon det, men till vilket pris?

Det var inte värt det. Inte för alla pengar i världen kunde hon tänka sig att komma i närheten av det svarta hål hon parkerat sig i efter skilsmässan. Så då återstod bara en sak, att hitta rätt läge för avgångsvederlaget. Förmodligen var det bästa att spela med öppna kort. Om de sa upp henne hade hon rätt till 24 månaders avgångsvederlag, men då hade hon å andra sidan arbetsplikt under tiden. Vilket de kunde utnyttja till att parkera henne på deras lagerterminal ute i tjottahejti om de ville. Och då var det i princip omöjligt att hitta nytt jobb, dels p g a ryktet snabbt spred sig i branchen och dels för att hon mentalt skulle bli helt knäckt.

Efter att ha tänkt igenom alla möjliga scenarion stod handlingsplanen ganska klar för henne och hon tog tjuren vid hornen direkt. Turligen nog var direktör Storslem inne.

- Jag har tänkt igenom det vi talade om igår och kommit fram till ett beslut. Eller ett förslag kanske jag ska säga.
- Jaså, jaha. Låt höra.
- Om vi ska tala öppenhjärtligt så vill ni definitivt inte ha med mig i den nya konstellationen. Och jag vill garanterat inne vara med. Däremot har ni inte lust att lösa ut mig med 2 årslöner.
- Nu tycker jag nog att Du förutsätter lite väl mycket. Klart vi vill ha Dig med, annars hade vi inte erbjudit Dig jobbet som coordinator.
- Många saker är jag, men inte dum. Både Du och jag vet hur det ligger till och vi kommer förmodligen snabbare fram till en överenskommelse om vi är öppna mot varandra.
- Jessica, jag tror nog att Du missuppfattat saker och ting.
- Jaså, hur då? Förklara för mig i så fall varför en projektledare som omsätter närmare 20 miljoner på egen hand helt plötsligt fråntas allt kundansvar? Varför en av de bäst renommerade projektledarna i branschen ska omplaceras? Var finns logiken i det? Framförallt när ni redan har en eminent business coordinator och jag i praktiken enbart blir hans assistent.
- Vad vill Du att jag ska säga?
- Du behöver inte säga någonting mer än sanningen. Så att vi kan hitta en deal som både Du och jag är nöjda med.
- Och vad skulle Du vilja ha då?
- Mitt förslag är 18 månaders avgångsvederlag, utan arbetsplikt. Samt att jag under den tiden behåller tjänstebilen och mobilen. Och att jag har rätt till att få ut innestående komp, bonus och semester i reda pengar.
- Det var inte direkt ett billigt förslag Du har att komma med. Varför skulle jag gå med på det?
- För att Du kommer billigare undan än om Du säger upp mig. Samt att Du slipper ha mig där.
- Fast å andra sidan, då får jag ju i alla fall ut något för det jag betalar.
- Det får Du nu med. Du får min tystnad och min lojalitet på såtillvida att jag kommer inte börja jobba för någon konkurrent eller starta eget här i stan.
- Du måste förstå att jag kan inte ta ställning själv till det här. Det är något som ledningen måste ta ställning till.
- Vet Du, det är veritabelt skitsnack! Det är Du som bestämmer och ledningen går helt i Dina ledband. Men visst, tänk Du på saken men jag vill ha svar den här veckan.
- Jag återkommer. Innan veckan är slut.

Nu var tärningen kastad, bollen i rullning och alla andra klyschor man kan tänka sig. Inget mer att göra förrän hon fick hans svar. Stolt som fan var hon, att hon tordats och inte backat undan. Känt sitt värde och visat det. Nu skulle här firas. Trots att det var tisdag och allt. En kväll på krogen med vin och god mat. Och om allt ville sig väl så kanske ett litet slentrianragg som extra belöning.

Finns ni?

2006-02-02T21:40:00.000+01:00

Vet att några tittar in här och läser. Kul. Men vad tycker ni? Jag behöver respons, ris och rosor. Åsikter! Tyck något för det är den drivkraft jag har när jag plitar på mina blogg"böcker". Pleazzzzeee

Kapitel 8

2006-01-31T22:04:00.000+01:00

Måndag. Vädergudarna sket totalt i dagens innebörd utan vräkte på med fullt solsken. En underbart vacker vårdag som inte alls passade ihop med dagens ödesmättade betydelse. Jessica anlände till jobbet i gryningen med huvudet fullt av funderingar. Och någonstans ingrottad fanns där en ilska som började pyra. När sedan Anita dök upp fick den full fart och Jessica beslöt sig för att ta en konfrontation.

- Du får förlåta Anita, men jag bara måste fråga. Hur i helvete tänkte Du när Du sålde till slemhögarna? Och varför involverade Du inte mig?
- Du ska veta att det inte var ett lätt beslut att fatta.
- Det kan jag väl förstå, men varför tog Du det då? Du hade ju andra möjligheter.
- Menar Du TT Designs erbjudande?
- Bland annat. Annars hade Du kunnat erbjuda oss i personalen att köpa loss det.
- Jag tänkte på det men ville inte påtvinga er det ansvaret.
- Men det var väl inte direkt Din grej att avgöra eller?
- Nej, kanske inte. Men jag tänkte på ert bästa.
- Anita, för fan. Inte var det på vårt bästa. Då hade Du inte sålt av oss till vår värste konkurrent. Halva ligan kommer att stå utan jobb! Du fick väl bäst pröjs där eller hur?
- Jo visst, men det var inte bara pengarna.
- Nehej, och vad var det mer då? Som gjorde att det var värt att sälja ut personalen. Förråda vår vänskap?
- Vad då förråda vår vänskap? Vad menar Du med det?
- Hallå! Både Du och jag inser att jag kommer definitivt inte att få något jobb i den nya konstellationen. Och om jag mot förmodan skulle få det är det på helt andra premisser. Jag har slitit häcken av mig i 10 år, dragit in en hel del kunder och en jävla massa pengar. Jag trodde det betydde något för Dig.
- Nu är Du inte juste Jessica! Du har faktiskt haft en bra lön och en hel del förmåner också.
- Visst, absolut. Men samtidigt så har vi varit vänner. Du fanns där när jag skilde mig. Och jag fanns där för Dig när Lars lämnade Dig. Och så tar Du ett sånt här steg, som verkligen förändrar livet för mig utan att säga halvsju!
- Jag förstår att Du är besviken, men jag gjorde det som var bäst.
- Visst, men för vem. För Dig absolut. Men en rak fråga, varför just dem?
- Därför att jag fick bäst betalt helt enkelt. Och ett passivt delägarskap! Jag måste tänka på min framtid också.
- M a o så är det enbart pengar som räknas för Dig. Hoppas verkligen det var så mycket mer betalt att det var värt att förlora min respekt och vänskap för!

Jessica klampade ut med arga steg. Mer förbannad än innan, men samtidigt befriad. En ren ilska, utan bitterhet har en helt annan drivkraft. Stackars Linda i receptionen såg ut som hon skulle kissa på sig. Förmodligen hade hon hört vartenda ord. Men hon lovade i alla fall att vidarebefordra firma Slem & Slusk samtal till hennes mobil.

En helt vanlig måndag och hon skolkade från jobbet. Jessica körde planlöst runt och försökte komma på vad hon skulle hitta på. Att bara göra ingenting kändes alltför frustrerande, shopping lockade inte och inte träning heller. Så då återstod egentligen inget annat än ett planlöst körande. Hon bestämde sig att inte tänka på Tommys förslag förrän hon visste vad som gällde jobbmässigt. Först efter det skulle hon ta itu med de tankarna.

I sin planlösa körning hamnade hon plötsligt nere vid badet. I sitt undermedvetna hade hon förmodligen sökt sig till en kontemplativ plats, och en folktom badstrand var precis det. Hon satte sig nere vid stranden och lät ögonen vandra runt, samtidigt som tankarna stillade sig. Naturen hade alltid en lugnande effekt på Jessica.

I början av hennes och Tommys äktenskap hade de alltid seglat på somrarna. Först i en lånad båt och senare i en egen. Efter en ihärdig jakt och hårt arbete hade de hittat en gammal Wasa båt som de renoverat. Den blev deras hem under de första 4 åren av äktenskapet. De hade försökt segla med tvillingarna, men det hade inte fungerat. Eller rättare sagt hade Jessica inte fixat det. Hönsmamman i henne hade bara oroat sig och charmen med seglingen hade bedarrat. Förmodligen var det även början till äktenskapets upphällning.

Egentligen hade Jessica aldrig riktigt förstått varför de glidit ifrån varandra. Eller att Tommy var så missnöjd med deras liv som han var. I hennes ögon hade allt varit som vanligt, när han plötsligt en dag hade kommit hem och begärt skilsmässa. Ingen tredje part var involverad utan han hade helt enkelt insett att kärleken var slut. Inte hennes, men hans. Jessicas bönanden om äktenskapsrådgivning, kärlekssemester och en andra chans föll för döva ögon. Och det var slut. Oåterkalleligen.

Det året som gått hade varit det jävligaste i hennes liv. Först kom sorgen, när hon bet ihop på dagarna för barnens skull och grät nätterna igenom. Sedan ilskan, som hon dolde genom att hysteriskt träna och alltid vara aktiv. Den följdes av tomheten, insikten av att livet aldrig mer skulle bli detsamma. Att hon nu var ensamstående mamma. Utan sin bästa vän och partner vid sin sida. Ett faktum som hon fortfarande kämpade med att acceptera.

Hon rycktes tillbaka till verkligheten när mobilen ringde och hjärtat började rusa. Och visst var det hennes eventuella framtida arbetsgivare i luren. Som efter lite vardaglig small talk frågade om hon hade funderat något.

- Ursäkta, men vad menar Du? Funderat på vad? Det var ni som skulle återkomma till mig om jag förstod saken rätt.
- Jo visst var det så vi sa men jag tänkte att Du kanske ändå hade funderat.
- Inte direkt. Jag försöker undvika att binda upp mig vid något innan jag vet vad jag har att ta ställning till. Ni skulle återkomma med ett konkret förslag, när ni har gjort det kommer jag börja fundera.
- Okej, då förstår jag. Nu är det som så att vi är väl inte riktigt färdiga. Den här processen tar tid.
- Visst, men jag säger som jag sa förut. Med tanke på min nyckelposition i DC så är jag övertygad om att ni redan har konkreta planer för mig. Det som återstår är att involvera mig i dem.
- Jag kan förstå att Du har bråttom. Det har jag all respekt för, men samtidigt måste Du förstå vår sits.
- Ärligt? Nej, det måste jag inte. Ni har köpt ett bolag. I det bolaget har jag en nyckelposition. Min roll i den framtida företaget hade ni klar för er i samma ögonblick ni beslöt er för att köpa bolaget. Så jag föreslår att ni informerar mig nu eller så överlåter jag åt facket att driva frågan åt mig. Det är möjligt att ni har tid att vänta, men jag har det inte.

Det tog tydligen skruv, för äntligen fick hon den information hon eftersträvat. Och mycket riktigt, inte fasiken ville de ha med henne i bolaget. Samtidigt förstod de att de inte kunde focka henne. Någon väl initierad person hade skräddarsytt ett förslag som var omöjligt för henne att acceptera. Ett förslag som i korthet gick ut på att hon skulle arbeta sin deltid men att den var tvungen att förläggas jämn över veckans alla dagar. Och mellan ordinarie arbetstid, dvs mellan 09.00 och 18.00. Ingen möjlighet till flex och att lunchen inte fick räknas som arbetstid.

Hennes nya tjänst skulle bli business coordinator, för de nordiska bolagen. Med 3 chefer mellan sig själv och VD. M a o inget som helst eget ansvar what so ever.Titeln i sig lät otroligt fin på pappret, men i praktiken innebar ett evigt resande mellan kontoren. Och noll i kundkontakt. Visserligen en högre lön, men i realiteten ett avsevärt sämre jobb rent yrkesmässigt. För att inte tala om arbetstiden, som omöjliggjorde delad vårdnad på de villkor som hon hade idag.

Men nu var det i alla fall ute i öppen dager. Nu skulle hon bara komma med ett motbud. För under inga som helst villkor kunde Jessica ställa upp på deras förslag. No way.

Kapitel 7

2006-01-29T21:32:00.000+01:00

Efter en orolig natt vaknade Jessica i gryningen. Huset var tyst och stilla, hon hade begåvats med normalt morgonpigga barn med en underbar förmåga att sova ut på helgen. Det var sällan som frukosten behövde serveras före 9 på helgerna. Normalt brukade Jessica vara den som sov längst, ytterligare en av Tommys stötestenar.

Trots sömnbristen kände hon sig ändå sig hyffsad pigg, men i total obalans. Frustrationen rev i henne och inget hade hon att ta ut det på. Hade det varit hennes singel helg hade det garanterat blivit ett slentrianragg med meningslös sex. Men nu var det ingen option och hon ville inte att barnen skulle lida av hennes obalans.

Eftersom lördagen var sista dagen i deras gemensamma vecka brukade de alltid hitta på något utanför huset. Inget stort spektakel, men ett parkbesök eller badhuset. Ibland en eftermiddagsbio eller en cykelutflykt om vädret tillät. Men idag kändes det som om det var ett oöverstigligt projekt. Helst ville hon bara ligga i soffan och slötitta på TV.

Hur som helst så tog hon sig igenom dagen utan större blessyrer för varken henne eller kidsen. Dagens utflykt började med shopping av lite nya skolkläder, lunch på en pizzeria och avslutades med hopptornet. Kvällen blev en mysig lördag, med pasta & köttfärssås som avrundades med Toy Story 2. Som vanligt blev känslorna starka och gråten låg i luften. Även om det bara var en vecka till nästa gång så var det ändå en evighet. Både i deras och hennes liv. För att riktigt insupa kärleken sov de tillsammans i hennes säng.

Tommy anlände punktligt klockan 13 och de hade precis avslutat lunchen. Jessica såg att han hade något på lut, men tänkte inte göra det lätt för honom. Förmodligen hade det med jobbet att göra. Han hade aldrig riktigt accepterat att hon jobbade med Anita, som han tyckte var en iskall amazon.Under deras tid tillsammans hade han varit konstant svartsjuk på det faktum att jobbet tog mycket tid och att hon tjänade mer pengar än honom. Även om han gärna gjorde slut på dem!

Barnen blev som alltid glada över att se dem tillsammans, samtidigt som sorgen låg där på lut för de visste att stunden var kort och övergående. Efter en gemensam fika bar det av och vad Tommy än hade på hjärtat så fick det förbli där. Visst var hon nyfiken, men kände hon honom rätt skulle han ringa på kvällen när barnen lagt sig.

Som alltid kändes huset ödsligt när de åkt och tanken på en lägenhet inne i city dök upp. Såsom den gjorde varje söndag. Å andra sidan behövde barnen sin fasta punkt, det år som gått sedan skilsmässan hade inneburit tillräckligt stora förändringar för dem. Och när barnen var hemma var huset fyllt av liv och en trivsam plats, så det gällde bara att ta sig igenom singelveckan.

För att slippa ta samtalet med Tommy lurade hon med Malin på middag med efterföljande bio. En halvromantisk komedi som hon slötittade på medan oron för morgondagen började bubbla runt i magen. Om någon hade bett henne relatera handlingen efteråt hade de blivit grymt besvikna.

Telefonsvararen blinkade och visst var det Tommy. Som bad henne ringa oavsett vad klockan var, för han hade något viktigt att prata med henne om. Visst hade det varit skönast att strunta i det, men å andra sidan hade det legat och pyrt i henen hela natten. Av nyfikenhet och oro, så det var lika bra att ta tjuren vid hornen direkt.

Efter lite allmännt gidder och Tommys beklaganden över hennes jobbsituation blev det knäpptyst i luren. Jessica kunde riktigt se Tommy framför sig där han försökte komma till skott. Förmodligen strök han handen genom håret, först lite lugnt och naturligt för att sedan öka tempot till ett nästan maniskt beteende. Så hade han alltid gjort när han var nervös och med tanke på hans hummande och harklanden så hade han ett visst fladder inför det han skulle kläcka ur sig.

Jessica tänkte för sig själv att det förmodligen hade med en tjej att göra, han hade träffat någon och ville introducera henne för barnen. Hon var inte riktigt säker på hur hon skulle reagera, bli arg eller ledsen. Sanningen att säga så saknade hon Tommy, men visste inte om hon längre älskade honom. Som vän och far till hennes barn skulle han alltid vara viktigt, men som man var hon oklar över sina känslor.

Efter ytterligare en del hummande tog han mod till sig.

- Jag har fått nytt jobb och ska flytta till Stockholm
- Säg vad?
- Att jag ska flytta till Stockholm.
- Men barnen då?
- Kan vi inte prata om det?
- Det är väl det vi gör, pratar om det. Hur hade Du tänkt? Och när tänker Du flytta?
- Jessica, jag vet att timingen är kass men det är ett kanonjobb. En befordran och chans till en chefspostion. En verklig möjlighet. Vi pratade ju alltid om Stockholm Du och jag.
- Jo, men det var ju tillsammans. Nu är vi skilda och jag snart arbetslös.
- Du fixar säkert ett jobb, alla vet ju vem Du är och vad Du går för.
- Fat chance! Det är tvärdött. Du svarade inte på mina frågor. När flyttar Du och vad hade Du tänkt med Matilda och Oskar?
- De vill att jag börjar den 1:a september, efter sommaren. Och jag skulle gärna vilja att Matilda och Oskar flyttade med.
- Du är fan inte klok! Menar Du att barnen skulle flytta med Dig till Stockholm? Mina barn?
- Jessica, coola ned Dig. Jag hade tänkt att vi skulle ändra på vårdnaden. Att jag tog långhelger med kidsen, från torsdag till söndag. Då kunde de bo kvar hos Dig men vara ledig varje fredag.
- What? Barnen ska flytta med Dig men Du ska bara ha dem mellan torsdag och söndag. Sen då?
- Först hade jag tänkt det sa jag. Men nu när Du loosar jobbet kan Du också flytta till Stockholm! Chansen att få jobb måste vara bra mycket större. Och så kan vi ha det som vi har nu.
- Ska jag flytta till Stockholm och ge upp allt bara för att Du fått ett nytt jobb? Är Du riktig eller?
- Fan Jessica, Du sa ju själv att Du kommer förlora jobbet. Och vad har Du kvar här då? Visst några kompisar men sedan? Och vad är oddsen för att få ett jobb här kontra Stockholm? Snälla, vi behöver väl inte bestämma något nu. Du kan väl tänka på det så pratar vi senare om det. Please?
- Visst, jag kan tänka på det. Måste väl kanske smälta det först. Du får ursäkta men jag är inte direkt överlycklig.

Och det var hon inte. Oron för måndagens besked från hennes eventuella nya arbetsgivare försvann inför tankarna på Tommys flytt. Vad det skulle innebära för barnen. Och för henne. Väl medveten om att ytterligare en natt utan vila väntade, tog hon en insomningstablett och väntade in sömnen. En sömn som smög sig på henne stilla, där hon låg och grät sina ensamma tårar.

Kapitel 6

2006-01-23T23:07:00.000+01:00

Veckan gick som på autopilot och Jessica var tacksam att det mesta flöt på utan problem. Hon var totalt ofokuserad på jobbet, tankarna låg och malde hela tiden. Egentligen utan att något konkret ploppade upp, mer än allmän olust. Att något var på gång, en process som startat och skulle ta henne någonstans. Det var bara att slappna av och glida med, något som inte direkt passade henne jobbmässigt. Där var det hon som höll i ratten och styrde, men inte nu inte.

Hemmafronten var som alltid när kidsen var hemma, tidigt hämtning på fritids. Hon och Tommy hade varit oense om det mesta, utom när det gällde ungarnas tid på dagis och skola. Barnen skulle aldrig ha längre "arbetsdagar" än vad de hade. För säga vad man vill så tog det på krafterna att vara i dagis eller skolmiljö. De hade alltid försökt hålla lämningen till strax före 9 och hämtning aldrig senare än fyra. Nu när ungarna gick i skolan var det 8 som gällde, men i gengäld brukade hon hämta dem vid tre tiden, absolut senast halvfyra.

Visserligen gnyddes det en del, för kompisarna var kvar på fritids ganska länge. Men Jessica var stenhård, inte bara för deras skull utan även för sin egen. Att hämta överstimulerade barn kring fem och sedan försöka få till en skön kväll var stört omöjligt. Hon värdesatte de timmar hon hade med barnen och ville hinna med mer än tjatet inför kvällsrutinen. På det här sättet hann de med lite mer, en promenad ibland eller ett spel på vardagsrumsgolvet.

Men just den här veckan var inte en av hennes bättre, vilket ungarna märkte av. De var såpass stora att de förstod att något var på gång, så hon berättade läget för dem. Avdramatiserat så att de inte skulle oroa sig i onödan. Matilda var mest orolig för att pengarna skulle ta slut, medan Oskar tyckte det var lite coolt att hon kanske skulle bli arbetslös. Inte för att egentligen förstod vad det innebar, men han var en sucker på förändringar. Allt som avvek från vardagen var coolt enligt honom.

Hon hade ett snack till med Anita, men märkte att det inte flöt som det brukade. Förståeligt eftersom Anita var tvungen att stänga av, för att inte ångra sitt beslut. Det var ju hennes baby som hon sålde! Som hon ägnat så mycket kraft och energi åt, som hon nu övergav. Kollegorna var inte så oroliga, en del såg t o m fram emot att bli sparkade och få ett saftigt avgångsvederlag. Men å andra sidan hade de inte vuxit upp med DC på samma sätt som Jessica, som var den 2:a personen Anita anställt. Och det var där som Jessica lärt sig allt hon kunde.

Helt utan akademiska meriter hade Anita beslutat att ge henne chansen och Jessica hade tagit den. Visst hade hon ett bra rykte i branschen, men tiderna var tuffa och konkurrensen om de få lediga jobben hård. Samt att hon hade en klar nackdel, kvinna över 30 och två små barn. Hon hade redan börjat sondera terrängen lite smått, men inte märkt något direkt intresse. Visserligen kunde hon inte tala klarspråk än, eftersom fusionen än så länge inte var officiell. Men när hon hintade att tiden kanske var mogen för förändringar, var det ingen som nappade.

Hon bestämde sig för att inte få panik ännu, först skulle hon avvakta vad slempropparna kom med för bud. De hade lovat att höra av sig inom en vecka, så det var i princip bara veckoslutet kvar. Sedan visste hon vad som gällde, och då kunde hon sätta igång en actionplan. Till dess gällde det att ha is i magen och försöka fokusera på dagsläget.

Fredagskvällen kom precis som den brukar, efter torsdagen och med hämtning redan klockan 2. Hon och kidsen tog bilen till Söderhallarna, där de brukade shoppa inför myshelgen. Ett nöje som Tommy och hon hade infört som nygifta, så det var inte utan en viss sentimentalitet som hon gick där mellan stånden. Barnen älskade att både provsmakandet och handlingen. Det blev både salami, goda biffar och ost i mängd. För att vara så små hade de en väl utvecklad smak för delikatesser, som hon fick ta på sig ansvaret för. Men det gjorde hon så gärna.

Medan hon lagade maten satt barnen framför Bolibompa och hon passade på att ringa Tommy. Svepskälet var som vanligt att stämma av söndagens överlämning, men i ärlighetens namn så saknade hon honom. Inte på vardagarna, men just inför helgen så kom saknaden över henne. Och så var det även ett visst spionage, var han hemma? Och var han själv? Klockan sex var han iofs alltid hemma, så det gav inga större ledtrådar, men hon trodde hon kunde höra på rösten om han hade något på gång.

Tommy var lika rar och trevlig som vanligt. Förmodligen hade han helt lämnat henne bakom sig, för hans röst var helt neutral. Överlämning helt enligt tidigare överenskommelser, inga nyheter där inte och visst kunde han komma en timma tidigare för att hjälpa henne med en kontakt som satt löst. En juste kille som vanligt.

De pratade på om bagateller när Jessica helt plötsligt kände hur strupen snördes ihop och gråten brände i halsen. Hon fick inte fram ett ord, och kämpade för att kunna andas tyst utan att avslöja sig. Men när Tommy frågade henne något så kunde hon inte få fram ett ord. Hon hörde hur han först blev sur, men sedan när det fortfarande var tyst kom oron fram i hans röst.

- Jessica, snälla säg något. Vad är det som händer? Har Du gjort illa Dig?
- Jessica, söta Du. Visa att Du är där. Säg något. Vad som helst.
- Förlåt, men jag är bara så ledsen.
- Men snälla Du, låt oss inte börja älta skilsmässan igen.
- Det är inte det. Jag lovar.
- Vad är det då?
- Jag saknar Dig.
- Jessica, snälla. Du lovade.
- Jo jag vet, men jag saknar Dig som min vän. Att prata med.
- Är det något särskilt som hänt?
- Yes. Jag kommer förmodligen att få sparken!

Och så berättade hon hela historien för honom. Samtidigt som det kändes skönt att lätta sig så blev hon samtidigt förbannad på sig själv. Återigen hade hon visat sig liten och svag, låtit honom få övertaget. Även om han var hur nice och förstående som helst nu så skulle hon garanterat få igen det. När han fann det lämpligt. För han var som en satans elefan, glömde aldrig något.

Nyfiken?

2006-01-22T16:35:00.000+01:00

Ni som läst mina "böcker" innan vet att jag brukar göra en liten avstämning. Så nu gör jag det. Vad tycker ni? Verkar det bli något eller är det för tamt? Ska jag hotta upp det eller fortsätta? Lite comments pls så jag vet om jag är på rätt väg.

Tackar allra ödmjukast!

Kapitel 5

2006-01-22T16:27:00.000+01:00

Tisdag morgon startade Jessica i god tid, lämnade kidsen på fritids för en gångs skull och åkte sedan hem för att förbereda sig för mötet. Stor balja kaffe, en snabb cig under fläkten och sedan en ingående granskning av garderoben.
Den stora frågan var vilket intryck hon ville ge? Sexig, definitivt not. Kvinnlig, njae inte gärna med de grisarna. Proffessionell, i och för sig men då utan att se hård ut. Kompetent var väl det hon letade efter. Normalt hade hon inga problem med kundmöten, eftersom hon visste att hennes kompetens väl övervägde eventuella brister i dresscoden. Men nu skulle hon på anställningsintervju! Något hon inte gjort på hur många år som helst. Till råga på allt hos killar hon kände en total motvilja för.
Bara att bita sig i läppen och sätta på sig ansiktet, gömma känslorna bakom ett leende och se vad slemhögarna hade att erbjuda. Antingen skulle de försöka köpa hennes lojalitet med hög lön och fina ord, eller så var det avgångsvederlag som skulle diskuteras. Vilket hon helst ville kunde Jessica inte komma på det klara med. Som alltid i sådana lägen försökte hon låta bli att tänka på det, vara nollställd och låta intuitionen avgöra.
Outfiten för dagen blev ett par designerjeans, med en lavendelfärgad top och krönt av en stark lila Moschino kavaj. På med bling blinget, maken och voila så var hon färdig. En attraktiv tjej med skinn på näsan och känsla för färg & form. Precis det intryck hon ville ge, fjärilarna i magen syntes som tur vad inte.
Prick klockan tio anlände hon slembubblornas boning, fit for fight. Killarna tog själva emot henne i entren och de intog konferensrummet. Efter det vanliga bluddret om absolut ingenting kände Jessica att det fick bära eller brista, men det var dags att syna korten.
- Så vad har herrarna tänkt sig i framtiden då?
- Det här köpet är tänkt att fusionera våra gemensamma styrkor och samla krafter för en expansion inom Europa. Med DCs bakgrund och våra visioner kan vi bli otroligt starka.
- Det låter klart intressant och absolut möjligt, men jag var mer inne på min egen framtid.
- Jaså, jo det är ju klart. Du är en mycket kompetent projektledare, och kunderna uppskattar Dig. Så visst, det är något vi måste fundera över. Alltså hur vi bäst utnyttjar Din kompetens.
- Ursäkta om jag är lite rakt på, men min kompetens är allmänt känd i branschen och måste även varit en faktor ni vägde in i köpet. Så frågan är vilken roll det är tänkt att jag kommer ha i den framtida organisationen.
- Ja Du, det kan man säga var rakt på. Ord och inga visor. Här uppskattar vi folk som är rakryggade och säger vad de tycker. Det kommer säkert att lösa sig på bästa sätt, för alla parter.
- Vet Du, jag tycker inte att Du svarar på min fråga. Med tanke på att jag stod för 40% av DCs omsättning så bör ni ha tagit min roll under övervägande innan köpet fullföljdes. Så återigen, vad är tanken? Vad gör jag om 1 vecka och om 1 år?
- Jag förstår att Du känner starkt för den frågan, men jag kan inte besvara den i dagsläget. Fusionen har precis trätt i kraft och nu måste vi gå igenom de styrkor som finns, se hur vi förvaltar dem på bästa sätt.
- Visst, jag förstår att vi inte kommer längre men då har jag en sista fråga. Vad avser dagens möte egentligen?
- Vi ville helt enkelt visa Dig vår respekt och även träffa Dig personligen. No more no less. Ren nyfikenhet kanske man kan kalla det.
Sedan fortsatte mötet med en rundvandring i lokalerna och Jessica kände hur blickarna följde henne runt. Nog tusan hade slempropparna framtiden utstakad för henne, men de vägrade kläcka ur sig den. Bara att bespetsa sig med tålamod och se vad som komma skulle.
Nästan kokande av frustration gav hon sig av med ett svalt handslag och ett självsäkert leende. På kontoret stormade hon in i Anitas rum och vräkte ur sig hela historien. Anita stackaren såg ut som det dåliga samvetet personifierat. När Jessica väl fått ur sig det hon ville så sa Anita först ingenting. Sedan kom det. Sanningen att säga så var det inte personalen de var ute efter i fusionen. Det var namnet och kundregistret, men framförallt ville de bli av med den största konkurrenten. Anita hade försökt förhandla fram trygghet för alla anställda, men det hade varit ett dödfött företag. Visst, några tjänster hade öronmärkts men det var framförallt lite mer ofarliga positioner som logistikpersonalen och receptionisterna.
M a o hade Anita ingen matnyttig information att komma med. Hennes deal i affären var att inte starta konkurrerande verksamhet inom 2 år, och efter den tiden så förband hon sig att inte bearbeta de kunder som DC hade idag. I princip ett näringsförbud, men för Anita spelade det ingen roll. Hon ville bara lägga av, hon var utbränd och totalt ointresserad av att starta något nytt de närmsta åren. Hennes plan var att äntligen gå den konstutbildning hon försakat som ungdom. Och passa på att resa.
Visst hade hon svikit sin personal, genom att sälja på de premisserna men det kunde hon leva med. Inom sig visste hon att hon under de gångna 10 åren varit en otroligt bra arbetsgivare. Hennes anställda hade justa löner och bra villkor, samt att Anita hade plockat in en hel del amatörer och gett dem chansen. Så hur sviken Jessica än kände sig så förstod hon ändå Anita och hon hade förmodligen agerat på samma sätt själv.
Men det förändrade inte hennes egen situation. Vad hade framtiden i beredskap för henne? Och var det något hon kunde leva med? Det återstod att se.

Kapitel 4

2006-01-21T16:49:00.000+01:00

Snacka om chockstart! Jessica hade arbetat på Designcompagniet i 10 år och trodde att hon visste allt om vad som var i görningen. Som key account ansvarig jobbade hon nära VD och ledningsgruppen, och fick oftast först ny information. Men det här kom som en chock!

Anita hade sålt företaget! Rubb och stubb, över en natt efter vad det verkade som. Efter att ha slitit hårt i 20 år hade hon beslutat sig för att leva livet ett tag. När hon sedan fick ett kanonbud tänkte hon inte 2 gånger utan slog till.

Att hon hade sålt kunde väl Jessica i och för sig förstå, men att hon sålt till värste konkurrenten sög fett. Ett gäng grabbar i blanka kostymer som köpte sin väg in i kundernas inköps-organisationer. Och det var hennes framtida chefer. Framtiden kunde ha sett ljusare ut. Anita lovade och bedyrade att den nya ledningen inte skulle företa några omfattande förändringar. Det lät ju fint, med det var också allt det var. Ord utan innebörd och Jessica insåg att framtiden kanske inte längre fanns på Designcompagniet, DC kallat.

Å andra sidan, vem anställer en ensamstående mor på 36 år med sjuåringar i bagaget. Sjuåringar som blir sjuka och föräldern inte kan jobba. Barn som fortfarande vaknar på nätterna och orsakar en okoncentrerad förälder inför ett viktigt möte. Allt sådant hade Anita haft stor förståelse för, men hur skulle det bli med grabbarna grus?

Efter mötet tog Anita ett enskilt möte med alla anställda, och Jessica hamnade först i kön. Tydligen hade den nya ledningen specifikt bett att få se hennes anställningsavtal. Om det var för att hennes rykte i branschen hade föregått henne eller om det helt enkelt var för hennes position var Anita osäker på. De hade i alla fall bett om ett möte snarast möjligt, varför Jessica skulle infinna sig på deras kontor tisdag morgon klockan 10.

Dagen gick som i ett töcken. Lyckokänslan över att barnen var tillbaka överskuggades av oron för framtiden. Att ha haft ett jobb som man njöt av att gå till betyder otroligt mycket, och nu var det nya tider i vardande. Förmodligen skulle hon fortfarande kunna sköta sitt jobb med samma kompetens, men glädjen skulle inte bli densamma.

Förr hade hon och Anita firat större projekt med en vild shoppingrunda där nya "prover" införskaffades. Lämpligen prover som passade oerhört väl i deras hem. Alltid åtföljt av en representationslunch på Sturehof och tidig hemgång. Samt en väl tilltagen bonus i lönekuvertet.

Tommy hade alltid haft svårt att förstå hur Jessica kunde vara så framgångsrik i sitt jobb, när hennes privata ordning var totalt obefintlig. Men det var kanske just det, all kraften lades på jobbet så när hon kom hem kopplade hon av. Och så visste hon i sitt undermedvetna att Tommy var där och tog hand om bitarna hon missade.

Helt plötsligt drabbades Jessica av en förlamande trötthet. Livet och verkligheten slog ned i hennes huvud med full kraft. Ett kort samtal med Anita och så åkte hon hem, kröp upp i soffan med en kopp te. Sittandes där ältande hon de senaste åren, jobbet och kärleken samtidigt som hon lät tårarna flöda.

Visst hade Tommys önskan om skilsmässa varit väntad, men samtidigt en chock. Den kärlek som hon trodde fanns kvar, men i formen av vänskap var tydligen en illussion. Hon hade ändå hållt sig uppe, trygg i sitt jobb och med Anita som ställförträdande mamma. Men nu var även den tryggheten borta och hon skulle få stå på egna ben. Bli vuxen.

Kapitel 3

2006-01-19T21:50:00.000+01:00

Kalaset var överståndet, presenten uppskattad och kläderna godkända. En söndag som slutade i lugn harmoni. Nästan alltid när barnen varit hos Tommy en helg så var det otroligt kramiga och mammiga. Middag i soffan framför någon familjefilm och sedan gemensam läsning i dubbelsängen.

De hade utvecklat en rutin vid bytesdagarna att just den kvällen sov de alla tillsammans. Eller rättare sagt, Oskar och Matilda sov. Själv låg Jessica i mitten och försökte få plats. Trots sömnbrist så ville hon fortsätta med det. Inte veckans alla dagar, men just söndagen. Det var som om de behövde den natten tillsammans för att befästa samhörigheten igen.

Hos Tommy hade veckan som alltid varit fylld av aktiviteter, hockeymatcher att titta på, museum att besöka, lekparker att utforska. Oavsett hur han varit som äkta man, så måste hon ge honom credit att vara en bra pappa. Ibland kanske lite för bra, på så sätt att han alltid försökte. Alltid hittade på prylar istället för att "bara vara". Att låta ungarna få lugnet i att vara hemma, slöa i soffan och ändå ha det bra.

På ett sätt var Jessica tacksam för det, för då kunde hon köra den softa stilen. Barn behöver ju även ha tråkigt ibland, att lära sig att hitta harmoni även i att göra ingenting. Och så hade de alltid varandra. Även om de med jämna mellanrum rök ihop så att det ångade om väggarna så var de samtidigt varandras bästa kompisar. De var i perfekt symbios med varandra ibland, precis som tvillingar kan vara. Någon konkurrens hade de inte utvecklat sinsemellan, kanske för att de var av olika kön?

Med måndagen intog vardagen sin vanliga trall. Tidig morgon med kaotisk frukost. Flingorna dög inte för det var fel sort. Visserligen hade den varit rätt förra veckan, men tydligen inte nu längre. Juicen var för kall och gröten för varm. Strumporna för trånga och tröjan för stor. Byxorna kliade och håret behövde klippas. M a o en helt vanlig dag.

Måndagarna förgylldes av återkomstens glädje och Jessica klarade normalt alla utbrott med ett leende och oändligt tålamod. Mot slutet av veckan så började det tryta igen, och rösten höjdes samtidigt som kidsens tester tog större svängar. Kläder slängdes och frukostvägran tog vid. Det var fler än en gång som hon kört barnen till skolan utan frukost, i trygg förvissning om att de fick tidig mellis.

Den här måndagen var inte annorlunda än någon annan måndag. Inte från början i alla fall. Barnen avlämnades med högtidligt löfte om tidig hämtning på fritis och mammas köttbullar till middag. Lite trafik in till stan och hon var på jobbet i god tid till avdelningsmötet. Och där ändrade dagen sin inriktning. Inte bara den dagen, utan alla dagar som komma skall.

Kapitel 2

2006-01-18T21:54:00.000+01:00

En liten vit lögn har aldrig skadat någon tänkte hon och kröp ned i sängen igen. Barnen var hos Tommy den här helgen, men hon ville inte vakna upp med en främmande karl. Vara tvungen att genomlida en tryckande frukost när samtalet tröt och blicken irrade. Nej, då var det bättre att sova ensam. Helst fram till lunch tänkte hon, sträckte på sig belåtet och föll genast i en skön dvala. Bara vila en liten stund tänkte hon, sedan frukost.

Jessica vaknade av en ilsket ringande dörrklocka. Finns det något värre än att vakna av något annat än sig själv? Framförallt när man äntligen hade chansen att sova ut, dra sig hela dagen om man så önskade. Hon försökte negligera ringandet genom att trycka en kudde mot huvudet. Funkade det? Typ not at all!

Muttrandes gick hon mot dörren och vem står där om inte Annika! Typiskt, värsta skvallerbyttan i kvarteret. Grannskapets egen Se & Hör upplaga, enda skillnaden var att hon kom ut dagligen. Ibland flera gånger om dagen. Hon hade väl antagligen stått och gluttat bakom gardinen igår kväll och sett när hon kom hem med … ja vad han nu hette.

- Hej, jag väckte Dig väl inte?
- Jo det gjorde Du faktiskt. Jag var ute igår och det blev sent. Tänkte passa på att sova ut för en gångs skull.
- Oh, förlåt snälla Du. Det var inte meningen. Jag vet att det är Din barnfria helg, men eftersom klockan är 1 så trodde jag Du var uppe.
- Ett! Helvete, Tommy kommer med barnen om en timma. Shit, nu har jag bråttom. Förlåt Annika, men jag måste sätta igång. Ville Du något?
- Jag tänkte bara påminna Dig om Evelinas kalas idag klockan 16. Kommer både Oskar och Matilda?
- Eh…. Jo, självklart. Båda två. Klockan 16. Dom kommer. Absolut. Men förlåt mig, jag måste sätta igång.
- Då syns vi sen. Hej, hej

Helskottans, fel igen. Tommy skulle njuta i 180 och barnen bli förbannade. Hans stående issue under hela deras äktenskap var att hon hade noll koll. Vilket hon klart protesterat emot. Allt viktigt hade hon koll på, det var detaljerna som hon slarvade med. Som att hans chef inte alls hette Jörgen utan Jonas. Att Jonas fru var vegeterian och åt inte kött. Nej då, Jessica hade bedyrat att det var tvärs om. Att de bara åt kött. Snacka om misslyckad middag. Fast det borde vara preskriberat nu, men inte hos Tommy.

Minne som en jäkla elefant hade karln och nu fick han mer vatten på sin kvarn. Shit shit shit. Nu hade hon fuckat up big time. Missat kalaset, presenten hon lovat köpa var inte köpt och kläderna de ville ha på sig var inte tvättade. Det värsta av allt var att Tommy hade rätt. Jag klarar inte av att vara ensamstående mamma. Fan, fan, fan Det blir bara fel.

Jessica kände hur paniken började dra iväg med henne. Insåg raskt att nu fanns det två val.

Alternativ 1: Slänga sig ned i sängen igen, böla järnet och ömka sig.
Fördel: Att hon behövde göra noll och intet, kunde läka ut baksmällan i lugn och ro.
Nackdel: Barnen skulle bli otroligt besvikna och Tommy skulle le skadeglatt.

Alternativ 2: Lugna ned sig och tänka rationellt.
Fördel: Eventuellt skulle hon kunna rädda delar av situationen, och slippa svika barnen. Och slippa se Tommys flin!
Nackdel: Otrolig kraftansträngning

Det sa väl sig självt att det inte fanns något val! Alternativ 2, och med första punkt att ringa Tommy. Förnedra sig lite och be honom komma klockan 15 istället. Hellre att ta hans spydiga kommentarer än barnens ledsna blick. Sagt och gjort, ett kort samtal där Jessica berättade delar av sanningen. Utekvällen kom med och bakfyllan också, samt försovningen.

Otroligt nog var Tommy väldigt förstående, så han lovade ta kidsen på lunch och komma kring 15. Det gav henne hela 2 timmar att organisera ihop tillvaron. Raggardusch och i kläderna, bilkörning var inte till att tänka på så det bidde en bulle till Sickla Strand. Fort in på H&M och köpa in två stycken outfits passandes till ett 7 års kalas. Lite dyrt, men i krislägen får det kosta! Och ungarna skulle klart uppskatta det.

Leksaksaffären nästa anhalt, och under över alla under så fanns exakt rätt Barbiedocka på hyllan. En endaste som hon med våld kastade sig fram och slet åt sig mitt framför ögonen på en stackars mormor. Lite paff såg tanten ut. Men hey, välkommen till the real world tänkte Jessica och ångade vidare.

Okej, uppdraget utfört. Visserligen till en enorm kostnad och förmodligen hade hon spräckt sin budget de närmsta tjugofem åren. Till att skriva upp sig på extra schema, igen! Chefen måste tro att hon var en riktig arbetsnarkoman eller i desperat behov av pengar. Det förstnämnda var inte i närheten av verkligheten i alla fall.

Väl hemma igen slogs paketet in, kläderna placerades strategiskt på ungarnas sängar och själv drog hon järnet in i duschen. Två koppar kaffe senare och med en lätt kamouflerande make up såg hon faktiskt ut som en människa. Yes baby, nu är jag redo för ex make och livliga barn. Tillvaron som singeltjej i farten växlade snabbt över till rollen som ensamstående mamma, när hon med glada steg gick för att släppa in de små banditerna.

Kapitel 1

2006-01-17T22:43:00.000+01:00

Fy tusan vad skönt.. söndagsmorgon och barnfri. Kan sova hela dagen om jag så önskar… bara ligga och snusa. Äta frukost i sängen och röka inomhus, en riktig ”ensamma mamman lyx” som hon unnade sig varannan vecka. En titt på klockan visar att hon har gott om tid att somna om, den är inte mer än halvfem. Jessica vänder sig om på rygg och känner hur hon stöter emot något. Helvete…. Gårdagskvällen blir plötsligt kristallklar.

Visst tusan hade hon släpat med sig en karl hem! Varför, varför, varför? Och hur fasiken blir jag av med honom? Nu direkt. Helst innan han vaknar och jag har nyktrat till tänker hon. Så går det när man bryter mot sina heliga regler, straffet kommer direkt. Planen för lördagsragg är alltid att följa med karln hem, tacka för underhållningen och ge sig av hem så fort showen är över. Och i det här fallet hade knappt varit någon show, och därtill hade hon tillåtit det utspela sig på hemmaplan. Åhhh…. Vilken ångest! Hon vältrar sig i självömkan en stund, rycker sedan upp sig och går till aktion;
-
- Du, vakna! Jessica bankar ganska hårdhänt i det håriga bröstet som ligger utslaget i sängen.
- Hm..va, har det hänt något? hörs en grötig och ganska osexig röst svara.
- Du måste gå nu, genast! säger hon med en viss skärpa i rösten.
- Är Du inte klok, va fan är klockan. Fem! I helvete heller, det är ju mitt i natten svarar den håriga mannen surt.
- Jag är ledsen men Du måste. Jag vill inte att Du är här när barnen vaknar. De är otroligt morgonpigga, kontrar Jessica, nu med en dos panik i rösten.
- Barn! Vad fan, det sade Du inget om igår, fullkomligt vrålar den hårige neanderthalaren.
- Du frågade inte och vad har det med saken att göra? Säger hon så oskyldigt som hon kan och ler lite i mjugg.
- Det är ju rena nitlotten, en tjej med barn. Klart som tusan att Du var lättraggad. Det som tidigare verkade vara ilskna fullständigt bleknar vid detta nya utbrott.
- Du, för det första så letar jag inte efter en ny pappa till mina barn och för det andra så var det jag som raggade upp Dig. Jag ville ha sex, det var allt. Tyvärr var det inte speciellt bra, men något bättre än massagestaven! Slet inte på batterierna heller. Hade det varit en viss skärpa tidigare så var den intet jämfört med det sylvassa skärande tonfall hon fick till nu.
- Med tanke på Din ”öppenhet” borde jag förstått att Du fött barn! En hel jävla koloni också, kastar han ur sig lite surt.
- Kan så vara, men hade Du varit utrustad som en man så hade det inte varit något problem. Hur som, på med kläderna och iväg lille man. Tillåter Din månadspeng en taxi eller blir det kommunalt? Av den sexiga förförerskan från lördagskvällen finns inte ett spår, nu är det en fullfjädrad bitch som stolt talar.
- Du, jag klarar mig. Tack för inget! Vräker han ur sig i ett försök att rädda den lilla stolthet som kan finnas kvar. Vältrar sig ur sängen och försöker att med bibehållen värdighet få på sig ett par urtvättade boxershorts, raskt följt av resterande outfit.

Trots att hon inte vill något hellre än att bli av med honom, så kan hon inte låta bli att smygtitta lite. Stjärten var helt OK, lite mage visserligen men vem har inte det när man passerat 35 med viss marginal. Ansiktet var varken snyggt eller fult, men väldigt sammanbitet. Konstigt hur mycket charmigare karlar är innan de fått komma till tänkte hon. Nästan som om testosteronet först sätter sig i ansiktet för att sedan med tyngdlagens hjälp sakta leta sig nedåt.

Men visst var han attraktiv, ett klart godkänt ragg. Skulle även varit helt okej med en repeat, om hon inte varit så korkad och släpat med sig honom hem. Kanske att hon skulle försöka förbättra sin image lite? Bjuda på lite charm och en kopp kaffe innan han sticker tänkte hon.

Pang slog dörren igen och det var för sent att ångra sig. Jessica kunde inte låta bli att skratta för sig själv. Han hade sett lite ynklig ut när han gick. Nästan så hon fick dåligt samvete, men vad tusan. Karlar gjorde ju så jämt och ständigt utan att besväras av något så banalt som dåligt samvete. Han var ju inte heller ute efter något mer än ett lördagsmys och det hade han fått. Det enda var att han inte fick sova över. Ja ja, so what. Livet går vidare, as usual.