Del II, Kapitel 6

Både Anders och Jessica märkte hur de släpade fötterna efter sig, i ett försök att skjuta upp ankomsten men till slut var de ändå där. Ett djupt andetag och så var det dags. Carina och Victor stod i hallen med lite blyga leenden, redo att välkomna Jessica in i familjen. Jessica själv visste knappt om hon tordes titta på Carina, tänk om det var Carl hon skulle se istället? Och hur skulle rösten vara, en man eller kvinna? Så hon tog det lättaste, hälsade först på Victor som var en försynt, men charmig kille.

Till slut var det oundvikligt och hon vände sig mot Carina. Oh shit var det enda som kom över hennes läppar, men tydligen var det något Carina var van vid för hon log brett och tog henne shand. Carina var en otroligt kvinnlig person, liten och nätt med vackra, harmoniska drag. En kvinna ut i fingerspetsarna och hade hon inte vetat bakgrunden hade Jessica aldrig någonsin misstänkt att Carina en gång i tiden varit en man.

Jessicas spontana reaktion fungerade som en isbrytare och det blev en otroligt trevlig dag, med mycket variation på samtalsämnen. Carina berättade en del om sin bakgrund och vilket trauma det varit för henne att inte hittat rätt i sin identitet förrän i vuxen ålder. Anders såg hela tiden med kärleksfulla ögon på henne, de var verkligen ett par med äktenskapstycke. Även Victor blev mer och mer tillgänglig ju längre tiden gick och dagen avslutades med att hela familjen följde henne till tåget. De kom överens om en middag hemma hos Jessica så fort hon var på plats i den nya lägenheten.

På tåget satt Jessica och funderade på dagen som varit, vilken kärlek och styrka som de besatt som lyckats ta sig igenom människors fördomar, sina egna räddslor och hållit kvar vid varandra. Samtidigt kunde hon inte låta bli att dra paralleller till sitt och Tommys förhållande. Där var de, två människor med allt som talade för dem och ändå fick de inte ihop det. Varför? Av lathet, bortskämdhet, oviljan att kämpa eller vad? Kärleken och åtrån fanns där, varför kunde de då inte få till det?

Ju mer hon vände och vred på det kändes det så otroligt löjligt, att kasta bort det som fanns dem emellan. Okej, visst var situationen något komplex med Alva och Lena med i bilden, men ändå. På något sätt borde de kunna lösa problematiken, iaf om de båda kände som hon trodde. Och för att få reda på det skickade hon ett SMS från tåget där hon bad Tommy att möte henne vid tåget för en snabb kopp kaffe. Visserligen fick hon inget svar, men ändå hade hon förutsatt att han nog skulle vara vid tåget. Lena bodde precis i närheten och 10 minuter borde han kunna ägna åt sina barns mor.

Jessica väntade i 15 minuter innan hon skickade nästa SMS, där hon meddelade att hon var framme. Var han på väg? Och den här gången fick hon ett svar, tyvärr så gick det inte då Lena sov och Alva hade ett litet lätt kvällsstök. Föresten hade han ju Oscar och Mathilda där, och han ville inte gärna lämna dem ensamma med Alva.

På något sätt gick luften ur Jessica och hon iddes inte ens svara på sms:et. Här hade hon fått en insikt utan dess like och hon var beredd att lägga korten på borden, blotta sig själv. Men då kunde han inte! Jessica kände sig ratad och förbannad, all hennes empati försvann med blixtens hastighet och så även logiken.

Trots att hon kommit så långt i sin utveckling så kunde hon inte hejda sig. Som alltid när hon kände sig ratad var det bara bekräftelse som kunde kompensera det. Bekräftelse från vem som helst, bara den fanns där och med det i tankarna tog hon sig ned till Stureplan där hon tog sig in på första bästa ställe. Fram till baren och beställde en stor drink, sedan var hon redo.

Redo för tröst, glömska och bekräftelse. No matter what!