Del II, kapitel 4

Precis som Jessica misstänkte blev den närmsta tiden enbart en kamp för att överleva. Att ta sig igenom vardagen. Tommy fick börja sitt nya jobb med att förhandla om flexibel arbetstid. Hela hans vakna tid gick åt till att pendla mellan jobbet och neonathal. Den eventuella ledig tid han lyckades tillbringa i hemmet fokuserades helt på Oskar och Mathilda, så stunderna med Jessica försvann ut i tomma intet.

Lena hade fött sin och Tommys lilla dotter med akut snitt, vilket hade varit en chockartad erfarenhet för dem båda. Och den lilla Alva hade inte mått bra, alldeles för liten och alldeles för tidig hade hon inte alls varit redo för den stora turbulenta världen hon kommit till. Men med all medicinskt expertis tillgänglig och otroligt tålamod hade hon så sakteliga kämpat sig upp till sunda värden och en viss viktökning. Den största oron började lägga sig och Tommy kunde äntligen börja se framåt med viss tillförsikt.

Lena däremot hade hamnat i värsta förlossningsdepressionen. I samma stund som värkarna hade satt igång hade insikten slagit henne fullt ut, hon skulle ha barn! Från och med den här dagen skulle alltid hennes livs fokus ligga på någon annan. En helt ny situation och hon hade blivit orolig för att inte klara av det. Det i kombination med den dramatiska förlossningen och Alvas kamp för sin hälsa hade slungat ned Lena i en riktigt djup depression. Turligen nog hade både sjukhuspersonalen och Tommy sett tecknen ganska så tidigt, så Lena fick ligga kvar för både sin och Alvas skull. Terapi och medicin i väl blandad kombination skulle nog få henne på fötter, men för närvarande var det på Tommy som allt ansvar vilade.

Jessica insåg allt detta, med logiken. Samtidigt skrek hela hennes inre över orättvisan, nu när hon och Tommy äntligen hade hittat tillbaka på rätt bana så hände sakerna slag i slag. Hur hon än agerade just nu så skulle det bli fel. Ställde hon krav på Tommy så var hon självupptagen och okänslig, och om hon stöttade honom i hans situation fanns risken att han kom än närmre Lena då han kunde tolka hennes stöd som en accept. Hur hon än såg på det så var det en "loose loose situation".

Turligen nog valde Anders just i det här ögonblicket att återkomma från en 3 månaders tjänstgöring utomlands och han fanns som vanligt där med kloka ord. Jessica tillbringade många luncher på Djurgården med efterföljande promenad, där hon och Anders pratade om allt. Eller rättare sagt, Jessica pratade och Anders lyssnade. Det var sällan Anders nämnde något om sitt liv, hela hans fokus verkade ligga på Jessicas välmående. Ett intresse som var välkommet, men inte helt naturligt. Under en av deras promenader bestämde sig Jessica för att forska vidare i Anders liv, se om hon kunde få en klarare bild om vem han egentligen var. Och om det fanns några dolda avsikter.

- Du vet hur jag uppskattar våra stunder tillsammans. Jag är så otroligt glad att vi lärt känna varandra.
- Same, same vännen. Det är helt och hållet ömsesidigt.
- Jag vet. Men jag har lite hang-ups.
- Hang-ups? På vad?
- Alltid är det mig vi pratar om. Hur jag mår, vad Tommy sagt och gjort. Och Du kommer med goda råd, stöttar och peppar.
- Men gumman, jag gillar det. Jag känner mig behövd och är bara glad om mina råd är till hjälp.
- Men jag vill finnas där för Dig också. Ge Dig lika mycket som Du ger mig.
- Det gör Du. Du får mig att känna mig stark, behövd. Och jag uppskattar till sällskap.
- Men jag vet i princip ingenting om Dig. Visst, jag vet att Du är gift och att ni har barn. Men är Du lycklig? Har ni det bra Du och Din fru? Hallå, jag vet inte ens vad hon heter?
- Carina heter hon. Och ja, vi är lyckliga. Ett barn har vi, Victor, som är 14 år. Något mer?
- Anders, Du vet hur jag menar. Du pratar aldrig om Dig eller Ditt. Ibland är det som Du döljer något. Vad ska Du med mig till? Självklart att vi är vänner, absolut. Men Du får ingenting av mig, inget stöd, ingen pepping. Nada.
- Men måste livet se ut så? Att man alltid måste betala tillbaka? Kan jag bara inte få vara Din än utan en hel massa hidden agendas?
- Visst, men min kvinnliga intuition säger mig att det finns mer än så. Att det inte är fullt så enkelt.
- Jessica, jag lovar dyrt och heligt att Din vänskap är viktig för mig. Jag har inga hidden agendas utan uppskattar Ditt sällskap rätt och slätt. Men visst, allt har jag inte berättat. Kanske det är dags att släppa in Dig i mitt liv. Vill Du träffa min familj?
- Din familj? Jo, visst men vet de om mig? Och vad säger de? Tycker inte Din fru att det är konstigt att Du har en vuxen kvinna som bästa vän? En som Du inte heller känt speciellt länge.
- Min fru är en väldigt speciell kvinna, med stort hjärta och helt utan förutfattade meningar. Och svaret på Din fråga är ja, hon vet om Dig. Och hon vill gärna träffa Dig. Lunch hos mig på lördag? Dina barn får gärna komma med. Victor blir bara glad för sällskapet.

Samtidigt som Jessic såg fram emot lördagen fanns där en molande känsla av obehag. Något var det som Anders inte berättade. Något som hon förmodligen inte skulle uppskatta, för varför höll han annars tyst om det. Men som med allt annat som hände under den här tiden var det bara att bespetsa sig med tålamod. Hennes nya livsfilosofi var uppenbarligen att skynda långsamt. Helt emot hennes natur, men ett nödvändigt ont i hennes nuvarande situation.