Del II Kapitel 3

Den natten var den sista på länge som innehöll kärlek och glädje, för morgonen därpå började en tid av turbulens. Jessica vaknade av en gäll telefonsignal och sekunderna därpå kastade sig Tommy över henne för att fånga luren innan hela huset vaknade. Ett tidigt telefonsamtal är sällan goda nyheter, vilket bekräftades när Tommy lade på luren. Först sa han ingenting utan stirrade tomt framför sig, med tankarna långt borta. Sedan tog han hennes hand och sa med grötig röst att Lena hade åkt till sjukhuset och att läget var allvarligt.

Tydligen hade värkarna satt igång och läkarna gjorde nu allt för att fördröja förlossningen. Oddsen för att klara barnet redan nu var teoretiskt sett goda, men självklart bättre ju längre det dröjde. Hade allt gått som det var tänkt skulle det här samtalet väntat ytterligare månader, men livet blir inte alltid som man tänkt sig.

Tommy försvann iväg fort som busan och Jessica satt ensam kvar. Orolig för vad som nu skulle hända och full av blandade känslor. Ilska för att verkligheten så påtagligt knackat på, oro för att Tommy skulle gå förlorad för henne, förbannad på Lena som satt Tommy i den här sitsen, ledsen för barnens skull. En del av henne hoppades att det skulle gå åt pipsvängen, men i samma sekund hon släppte fram den känslan slog samvetet till med full krat. Oavsett omständigheterna så rörde det sig om ett oskyldigt barn och en kvinnas längtan efter att bli mor. Även om Jessica själv skulle förlora på det så kunde hon inte ens i sitt innersta svarta rum förneka Lena den lyckan. Även om hon säkerligen skulle ångra sig flertalet gånger.

I sin oro kunde hon inte somna om och inte heller finna någon som helst ro i att läsa. Så vad återstår då annat än att storstäda? Något som Jessica i princip aldrig gjorde, då städning var bland det värsta hon visste. Men inte idag inte, så när Oscar och Mathilda dök upp till frukosten många timmar senare fick de en smärre chock.

Inte över att nedervåningen i princip glänste, utan snarare över det faktum att de fann sin mor uppflugen på en stol i köket där hon putsade fönster. En syn de i sina unga år aldrig tidigare sett, då de i huset hade lejt bort allt sådant som Jessica konsekvent vägrade att göra.

Tysta satte de sig på sina platser, osäkra på hur de skulle bemöta situationen. Var det ilska eller glädje som drev deras mor? Inte så lätt att veta i en helt ny situation, men till slut tog Mathilda mod till sig och frågade rent ut.

- Varför putsar Du fönster mamma?
- För att de var smutsiga gumman
- Jo men varför putsar Du dem för? Du brukar ju aldrig göra sånt
- Nej jag vet, men idag kände jag för det. Fråga mig inte varför, men så är det
- Sover pappa fortfarande
- Nej raringar, pappa är på sjukhuset. Lena ringde och bebisen är tydligen på väg.
- Va? Är det sant? Får vi åka dit och träffa den?
- Tyvärr inte. Bebisen kommer alldeles för tidigt, så det är inte säkert att den mår bra när den kommer. Och Lena kommer säkert inte må så bra direkt efter.
- Men varför kommer den nu för då? Om det inte är dags.
- Därför att ibland blir det inte som man tänkt sig. Ibland så bestämmer sig kroppen helt enkelt för att göra så.
- Men om bebisen inte mår, vad händer då?
- Faktum är att jag vet inte riktigt. Det beror på hur liten den är, hur själva förlossningen går och en hel massa saker.
- Men när får vi reda på det då?
- Jag tror nog att pappa ringer så fort han kan. Men han vet ju att jag är här hos er och just nu behöver Lena honom mer än vad vi gör.
- Men mamma, om bebisen inte mår något bra kommer hon säkert alltid behöva honom mer.

Och just den tanken hade slagit Jessica ett flertal gånger. Vad skulle hända sedan? Skulle dramatiken göra att Tommy och Lena knöts till varandra igen? Och vad skulle hända om det inte gick som det skulle? På något sätt kände Jessica det som att hon var förloraren i det här triangeldramat, oavsett vad som hände. Och inte ett skit kunde hon göra, mer än det hon gjorde nu. Att vänta.