Del II, Kapitel 2

Något svar på frågan kom aldrig, för när Tommy kom tillbaka var det som en helt annan människa. Han log med hela kroppen och rösten bubblade av glädje. Jessica och barnen stirrade nyfiket på honom, och försökte locka ur honom vad samtalet handlat om. Men icke, han knep som en mussla och log än mer, väl medveten om att de andra höll på att spricka av otålighet.

Istället gick han mot dörren och viftade åt dem att följa med. Skulle de få veta hemligheten så var det bara att hänga på, men fort för bilen skulle gå om 5 minuter. Det fick fart på dem alla, i ett schwung kom de på benen och satt i bilen och de for iväg. Ingen av dem kände till omgivningen tillräckligt för att kunna gissa vart de var på väg och Tommy vägrade lämna några ledtrådar. De tog sig ut från stan och efter en kvart var de framme, vid ett stort hus med en enorm trädgård och där stannade bilen. Avstigning för samtliga passagerare med Tommy i spetsen.

En bestämd knackning på dörren och sedan förändrades livet för dem alla. En ny familjemedlem gjorde sitt intåg i form av lille Whity, en helt bedårande liten Jack Russel herre som glatt välkomnade sin nya familj genom att bita i deras tår, kissa på deras fötter och som knorr på det hela skällde glatt för varje ny incident.

Det var kärlek vid första ögonkastet, och även Jessica föll för Whitys charm. Barnen hade önskat sig en hund ända sedan de visste vad det var, men hitintills hade det aldrig varit läge. Först hade barnen varit för små, sedan hade Jessica börjat jobba och ungarna började skolan. När det läget hade stabiliserat sig hade separationen dykt upp och då var det garanterat inte läge för någon hund i familjen.

Oscar och Mathilda delade i bästa samförstånd på Whity hela bilfärden och direkt vid ankomsten till hemmet försvann de som en avlöning, med Whity i hälarna. Först skulle trädgården utforskas och sedan huset, för att avslutas i Mathildas rum där de alla tre sömnade sött ihopkrupna på sängen.

Nu var de äntligen ensamma igen, första gången på flera dagar och Jessica kände hur hennes nervositet kom tillbaka. Skulle hon ta upp frågan som Oscar ställt eller låtsas som ingenting? Men hon behövde inte fundera speciellt länge, då Tommy löste problemet åt henne.

- Du undrar förstås vad jag egentligen känner för Lena förmodar jag?
- Klart jag gör, jag menar. Ja Du vet, med tanke på hur vi haft det. Alltså, Du och jag menar jag.
- Allvarligt Jessica, just nu vet jag fan ingenting. Innan det här med barnet kom på tapeten trodde jag garanterat att vi var historia, Lena och jag alltså. Och så hoppades jag att Du och jag skulle hitta tillbaka igen.
- Jag visste inte ens att Du haft en story med någon. Någon seriös alltså.
- Egentligen var det inte speciellt seriös. Lena hade vår stad som distrikt och det passade mig fint. En trevlig snygg tjej som inte var intresserad av något permanent. En story helt enkelt.
- Men det var inte riktigt som det blev eller hur?
- Nej, inte direkt. Å andra sidan tror jag hon blev lika förvånad hon, för barn ingick inte i hennes planer. Vare sig med mig eller någon annan. Men sedan när det hände så kände hon att det var nu eller aldrig, hon är ju en bit över 30 så det var väl kanske dags.
- Men vad vill hon då? Vill hon leva ihop med Dig, som en familj eller vad?
- Jag tror det. Visserligen säger hon att hon vill leva själv med barnet, men det känns mer som att hon säger det för att lugna mig.
- Vad vill Du då? Innerst inne?
- Säg det. När jag är med Dig så känns det så tryggt och skönt, vi har våra barn och vi fungerar kanon tillsammans. Sexet mellan oss har alltid fungerat bra och jag gillar att umgås med Dig. Ibland kommer jag inte ens ihåg varför vi separerade.
- Vad känner Du för Lena då? Nu när hon väntar Ditt barn?
- En känsla av ansvar. Jag vill skydda henne och vårt barn. En slags urinstinkt som vaknar till liv. Om det är någon form av kärlek vet jag inte, det är inte alls som mellan Dig och mig. Men jag gillar henne också. Hon är en smart och trevlig tjej, lätt att vara med.
- M a o har Du ingen aning eller?
- Nej, det är väl så det är. Jag är totalt förvirrad och har ingen jävla aning. Jag hoppas varje morgon att jag ska vakna och ha det klart för mig. Att någon form av blixt ska slå ned och ge mig svaret. Men hitintills har det inte hänt.
- Fullt så enkelt tror jag inte livet är. Tror nog Du får ta ansvar för Ditt liv själv, och själv bestämma vem Du vill leva med. Men om jag vore Du skulle jag nog inte ta alltför lång tid på mig, risken finns att både jag och Lena går vidare.
- Tror Du inte jag tänkt på det? Du får förlåta, jag vet att jag är skyldig både Dig och Lena mer än så här men jag kan inte. Inte nu. Och jag vill faktiskt inte prata om det, för jag blir bara mer och mer förvirrad.
- Visst, helt okej. Men vad gör vi nu, rent praktiskt alltså?
- Snälla, kan vi inte ta det imorgon? Just nu vill jag bara öppna en flaska vin, krypa ned i sängen och vara nära Dig. Krypa in i Din famn och utestänga verkligheten med alla beslut som jag inte kan fatta. Vill Du det? Sova med mig inatt?

Och visst ville Jessica det. Även om det som vanligt inte alls var sömn det handlade om, utan snarare om än ordlös, desperat kärleksförklaring från dem båda. En otroligt stor ömhet och hudlöshet, helt utan ord och ändå blev så mycket sagt.