Kapitel 26

Sista timmarna i New York ägnade Jessica åt att strosa Broadway upp och ned. Insupa atmosfären och fylla minnesbanken med bilder, att ta fram till tråkigare dagar. När taxin kom för färden till flygplatsen kände hon sig mätt och belåten. Hon såg verkligen fram emot att komma hem. Visst skulle hon gärna bott i New York, men det var för 10 år sedan och utan barn. Nu var hennes hem där barnen fanns, och även Tommy. Om inte som hennes man så som far till hennes barn och en nära vän. En person som alltid fanns där att lita på.

Flygresan kändes kortare på vägen hem, möjligen för att hon sov större delen av tiden. Bagageutlämningen fungerade smärtfritt och förhållandevis pigg gav hon sig ut i ankomsthallen för att ta flygbussen till centralen. Då möts hon av en stor skylt "Välkommen hem mamma" och där står hela ligan samlad! Oskar, Matilda och Tommy med en stor bukett blommor och saliga leenden.

Hon kastade sig i famnen på dem med ett vilt skrik och lyckotårarna rann. Hon var verkligen hemma, hos familjen. Hon mötte Tommys ögon ovanför barnens och försökte utläsa något i hans blick, men han vek undan hela tiden. Det såg ut som han skämdes och hon fick oroliga fjärilar i magen. Det kändes inte alls lika bra som det först hade verkat.

I bilen hem pladdrade barnen oupphörligen. De ville veta allt om New York, om hon varit i Empire State Building, hade hon sett ishockey, gått i Central Park men framförallt - vad hade hon köpt med sig för presenter? Slutligen slocknade de av utmattning, när det var dryga en halvtimmes bilfärd kvar.

En av de saker hon alltid gillat med Tommy var att tystnaden med honom kunde vara vilsam, men så var det inte nu. Istället kändes stämningen spänd och tryckande. Något hade hänt och det var förmodligen inget hon ville höra, men att skjuta upp det skulle inte göra saken mindre jobbig.

- Tack för att Du tog med Dig barnen och hämtade mig. Det kändes underbart att se er. Jag har längtat efter er.
- De har saknat Dig också. Och vi passade på att kolla lägenheten, köra upp lite prylar och så så det var egentligen inget större besvär.
- Men i alla fall. Det betydde massor för mig.
- Bra. Det var liksom meningen.
- Tommy, det känns som om det finns något vi borde prata om.
- Hur då menar Du? Har det hänt något?
- Du vet vad jag menar. Något har hänt.
- Nu har Du alla tentakler ute igen. Det är inget.
- Så jäkla väl som vi känner varandra. Jag vet att det är något. Förr eller senare kommer jag ändå få reda på det. Så det är väl bättre att ta det nu. När jag är beredd.
- Jessica...
- Jag lyssnar. Jag lovar. Jag kommer inte skrika, gråta eller bli förbannad. Jag lovar att lyssna och hålla tyst till Du är klar.
- Fy fan så jävla svårt. Kan vi inte ta det här imorgon? När Du är utvilad?
- Kom igen nu, jag är utvilad. Och berättar Du inte nu så kommer jag ligga och fundera hela natten. Måla upp alla möjliga och omöjliga scenarion. Så let it out.
- Jag vet fan inte hur jag ska säga det här.
- Prova med rakt ut. Rätt upp och ned.
- Jag ska bli pappa. Igen.