Kapitel 20

Jessica kände sig som en tonåring, med en mage i uppror och en stegrande nervositet. Samtidigt kände hon sig fånig, det var ju för sjuttsingen Tommy. Som hon varit gift med i evigheters evighet. Som hon sovit med flera 100 gånger! Tommy som hon älskat och hatat, som fått henne att gråta sig till sömn ett otal gånger. Hennes bäste vän och samtidigt mannen som svikit henne genom att sluta älska henne.

Ett tag föresvävade tanken att hon inte skulle låta honom stanna över natten, men så tog känslorna över. Försiktigheten fick fara all världens väg, och hon följde känslorna dit de tog henne. Och det var till hennes säng där de återigen fick uppleva en del av den magi som funnits mellan dem. Det blev en lång natt, fylld av skratt och tårar i en salig blandning med åtrå och ömhet. Den slutade först någon gång i tidig gryning när de somnade av ren utmattning.

Jessica vaknade först, några timmar senare, med en känsla av frid inom sig. Hon låg stilla och såg Tommys ansikte sakta vakna till liv. Ryckningarna i ögonbrynet som avslöjade att han var på väg upp ur djupsömnens trygga famn. De lite små flämtande andetagen som avslutades med en grymtning. Och till sist for ögonlocken upp och han såg sig förvirrat omkring för att möta hennes blick med ett generat leende. Jessica lade handen över hans mun, för att tysta de ursäkter och förklaringar han såg ut att vilja häva ut sig.

- Du behöver inte säga något. Jag vet. Det var rätt för stunden och innebär ingen ändring.
- Jessica, gumman. Du låter så hård. Så kategorisk. Det är inte så jag menar.
- Jag vet. Det är lugnt. Vi vet båda var vi står. Jag kommer inte kasta mig i famnen på Dig igen. Och jag lovar att jag inte kommer tro att det är vi igen. Promise! Okej?
- Visst det är lugnt. Men det är inte det att jag inte tycker om Dig. Det vet Du.
- Jag vet. Och jag tycker om Dig med. Och jag vet att vi inte är ett par igen. Det som hände inatt var väl ett farväl. Till vårt gamla liv. Huset. Allt.
- Fan Jessica. Det låter så slutgiltigt när Du säger så.
- Men det är ju det. Vi lämnar allt det gamla bakom oss. Totalt.
- När Du säger så där ångrar jag mig nästan. Jag vill vrida klockan tillbaka. Se barnen vara små igen och göra om allt från början.
- Men det är ju så det är när man ser i backspegeln. Då kommer man bara ihåg dem fina stunderna. Glömmer det som var slitigt och jävligt.
- Visst. Men ändå.
- Tommy, kom igen. Det är jag som är romantikern. Den som lever i drömmarna och blundar för verkligheten.
- Ja ja ja, I know. Faktum är att jag tror att våra beslut är bra. Och att det kommer bli kanon för ungarna. Oavsett vad som händer med oss.

Och med det tog stundens förtrolighet slut, för i samma ögonblick kom Oskar & Matida inrusande och gjorde stora ögon när de hittade dem i samma säng. Förvirringen varade dock inte länge utan övergick snabbt i ett allmänt kramkalas som avslutades med ett sista gemensamt bad . Det blev en otroligt fin och mysig stund, med en hel del avsked och när taxin kom för att ta Jessica till flyget var alla färdiga för avsked.

Ett stort kramkalas blev det och många tårar. Jessica och barnen skulle vara ifrån varandra i 3 hela veckor. En evighet! Samtidit såg de fram emot att få tillbringa oinskränkt tid tillsammans med sin far. Och Jessica såg fram mot sin resa, med både spänning och oro. Ensam i New York! Ett one in a lifetime tillfälle som hon skulle suga varje droppe ur.

Vad som skulle hända sedan återstod att se. För visst fanns det något kvar mellan henne och Tommy, absolut. Men exakt vad och hur långt det skulle räcka återstod att se. Till dess skulle Jessica leva efter sitt gamla motto "Tomorrows another day" som Scarlet O'Hara skulle ha sagt!