Kapitel 18

När hon träffade Tommy vid lunch nästa dag kunde han genast se att något hade hänt, något positivt. Han blev både glad, men samtidigt lite misstänksam när hon berättade om sin nya idé. Framförallt var han otroligt nyfiken på hur hon kommit fram till det, eftersom han visste hur feg hon var för nya saker. Rädd att lämna gamla invanda spår.

Och så hade han förstås fått rapport från kidsen! Att en man hade ätit middag hemma hos dem, och legat i soffan när de vaknade. Vilket Jessica lugnt förklarade att det hade han i och för sig inte med att göra, men eftersom hon var den öppenhjärtliga person hon var så kunde hon meddela att det var en helt platonisk vän, absolut inget annat.

Under en kort stund föresvävade det Jessica att Tommy var svartsjuk, men det slog hon snabbt bort. Började hon tänka i de banorna skulle hon väcka hoppet till liv igen. Och bli besviken. För vilken gång i ordningen visste hon inte, alltså portförbjöd hon de tankarna totalt.

Istället fokuserade hon på de tankar hon hade kring framtiden. Eftersom hon nu fått en resa till skänks tänkte hon vara totalt egoistisk och åka ensam. Så första frågan var om Tommy kunde tänka sig att ta barnen i 3 veckor? Visserligen skulle hon bara vara borta i 2, men en vecka tänkte hon använda till att tömma huset. I gengäld skulle hon ta Oskar och Matilda när det var Tommys tur att flytta. Hon hade tänkt sig en resa till värmen med sol och bad, kanske Grekland. På så sätt skulle kidsen slippa allt det tråkiga med att packa och kasta, samt att de slapp säga adjö till ett tomt hus. Och med lite tur skulle de kunna kliva in i ett färdigt hem.

Här blev det inga som helst problem, för Tommy hade varit inne på de tankarna också. När det sedan kom till hennes boende var han däremot mer motsträvig. Varför skulle hon bo i andra hand och riskera att åka ut när som helst? Insåg hon inte vikten av att barnen fick en fast punkt osv. Och visst gjorde hon det. Men samtidigt, om hon nu absolut inte trivdes i Stockholm så var det totalt onödigt att skaffa sig en permanent bostad den första tiden. Även om hon trivdes var det också dumt, för hon visste inte var hon ville bo. Eller var hon hade råd att bo.

Även här kunde de enas efter en del diskussioner fram och tillbaks. Innerst inne var Tommy förmodligen lättad över att hon beslutat sig att flytta med till Stockholm, trots att de inte längre var ett par. På det här sättet kunde barnen fortsätta sitt boende med dem båda, utan att inkräkta på skolgång eller annat. Och eftersom de hade varandra så skulle förmodligen inte avskedet till kompisarna bli alltför traumatiskt.

Jessica och Tommy var rörande överens om att deras lösning gynnade dem alla, både på kort och lång sikt. För att vara frånskilda makar var de trots allt oerhört bundna vid varandra, dels genom barnen men även genom sin vänskap som fanns där. Och förhoppningsviss alltid skulel finnas där. Fast när Jessica släppte bomben var enigheten lång borta:

- Är Du verkligen allvarlig nu?
- Dödligt allvarlig. Men vad är det som är så farligt med det?
- Seriöst Jessica, vad fan tänker Du med?
- Exakt vad menar Du med det?
- Jamen vilken framtid finns det i det?
- Kanske ingen alls. Eller kanske massor. Det vet jag inte förrän jag provat, eller hur?
- Så Du tänker på allvar slösa bort Dina pengar på en flickdröm?
- Det är mina pengar eller hur?
- Visst, men kom inte till mig när de är slut.
- Det skulle aldrig falla mig in. Å andra sidan kan Du ge Dig fan på att jag tänker nita Dig om Du säger "vad var det jag sa" om det går åt pipsvängen. Lite support hade känts okej.
- Klart jag förstår det, men vilken vän skulle jag vara om jag stöttade en sån befängd idé. Någon måste ju se klart på situationen.
- Tommy, har jag någonsin legat någon till last? Har jag inte alltid fullföljt vad jag åtagit mig?
- Visst, men det är ju annorlunda. Jag menar, Du har ju alltid haft någon som lagt upp riktlinjerna åt Dig. Är Du helt solo måste Du fixa rubbet. Och face it, ordning är inte Din starka sida.
- Kanske inte. Men jag tror i alla fall att jag kan greja det. Och skulle jag misslyckas så har jag i alla fall provat.
- Men om Du inte fixar det då, klarar Du av nederlaget?
- Förmodligen. Jag hoppas det. Men jag skulle absolut inte klara av att gå livet igenom och undra hur det skulle kunnat vara.
- Jag antar att jag inte kan övertyga Dig att låta bli?
- Nopi. No way.
- Jaha ja, då är det väl bara att säga lycka till. Men kom inte till mig och gråt när det går åt fanders.
- Vet Du Tommy att när det gäller eventuellt gråtande så finns det andra ställen jag hellre går till! Men lite support från Dig hade inte varit helt fel.
- Sorry Jessica. Men jag är bara orolig att Du ska ta Dig vatten över huvudet. Eller bli sårad. Men det är klart att om Du verkligen vill så ska jag stötta Dig. Självklart.

Så visst kom det till någon slags enighet även i detta, även om Jessica tyckte att Tommys reaktion var lätt överdriven. Det var ju inte direkt så att hon tänkte omskola sig till balettdansös eller hjärnkirurg. Det var en simpel tillskärarutbildning! Med en baktanke att starta egen atelje. Och visst var det en flickdröm, grundad på åratals lek med Barbiedockor i vackra klänningar. Men måste allt vara så otroligt förnuftigt jämt? Och vem vet, kanske just Jessicas dröm kunde slå in?