Kapitel 16

Så fort Jessica kom hem drogs rödvinsflaskan fram. Ett stort glas försvann snabbt ned och hjärtklappningen avtog. Så ännu ett, men nu i ett något långsammare tempo. Äntligen kände Jessica hur hon fick kontroll över panikångesten. Men sedan tog hon sig samman, undan med vinaren och fram med telefonen.

Med en mor som använt flaskan som tillflykt undan verkligheten visste Jessica hur otroligt lätt det var att fastna i det. Det som hände härom kvällen var ett rent misstag och det skulle absolut inte upprepas. Samtidigt insåg hon att hon inte mådde riktigt okej och någon form av hjälp behövde hon. Terapi kändes inte riktigt som det var botmedlet. Hon hade kört sin sejour, dels under tonåren när hon balanserade på gränsen till matstörningar och dels efter separationen med Tommy. Nej, den här gången var det mer problemorienterat i faktiska situationer. Inte direkt hennes psyke som var i behov av hjälp. Hon behövde ett bollplank eller en mentor, någon att prata med som kunde komma med goda, handfasta råd. Därav telefonen.

Men sedan blev det blankt, för vem skulle hon ringa? Mor och far var inte direkt några stöttepelare, inte hennes partyväninnor heller. Tidigare hade hon alltid kunnat prata med Tommy eller Anita, men det kändes som en totalt omöjlig idé just nu. Då slog det henne, Anders! Den otroliga connection de hade haft, samtalet som hade flutit på utan några som helst hämningar men framförallt, äktheten. Hans djupa och uppriktiga intresse av henne som människa. Visserligen kände hon sig lite dum, för hon hade lovat att höra av sig för länge sedan. Å andra sidan verkade han inte vara den typen som hängde upp sig på småsaker, så utan fler grubblerier ringde hon upp.

- Anders
- Hej Anders, det är Jessica.
- Jessica! Äntligen, jag trodde aldrig Du skulle höra av Dig. Har varit på gång att ringa ett otal gånger, men Du vet hur det är.
- Visst, och det var ju jag som skulle ringa. Men det var lika illa här. Imorgon tänkte jag hela tiden och vips så hade tiden rusat förbi.
- Shit the same, Du ringer ju nu. Hur är det? Har Du kommit någon vart?
- Det är egentligen därför jag ringer. Rent konkret har jag svar på massor med saker. Men ändå är allt så totalt kaotiskt.
- Stackars vännen, något Du vill snacka om?
- Skojar Du? Just nu känns det som den enda jag kan prata med är Du. Har Du tid?
- Bättre än så! Jag är nästgårds så har Du tid och lust blir det middag ikväll.
- Allvarligt? Är Du här?
- Jepp, och faktum är att lyssnar Du av Din telefonsvarare så hör Du nog min middagsinbjudan.
- Seriöst? Nu skäms jag. Jag har totalt glömt att kolla den.
- Nå, middag eller?
- Are you kidding? Klart det blir middag.
- När och var, Du bestämmer och jag betalar.
- Skulle Du ta illa upp om vi åt middag hemma hos mig? Jag är inte direkt min bästa form så jag vill äta gott, dricka vin och böla som en gris.
- Självklart inte. Klart vi gör så. När ska jag komma och vart? Har Du vin hemma eller ska jag shoppa loss?

Detaljerna gjordes upp och Jessica kände en stor lättnad inom sig. Tänk att i vuxen ålder fått en storebror. En människa som helt utan egen vinning brydde sig om hur hon mådde, som hade ork och lust att ställa upp med handfasta råd och en axel att gråta mot. Så jävla skönt att det fanns inte. Visserligen skulle barnen vara hemma, men eftersom Anders var en vän och absolut inget annat kändes det helt lugnt. En tidig middag för kidsen och sedan kunde hon få lätta sitt hjärta.
Ett hjärta som var fyllt av sorgens efterdyningar, men där samtidigt längtan efter lycka började gro. Ett hjärta som var redo att ta steget ut i livet igen.