Kapitel 13

Jessica känner sig helt borta när hon vaknar. Huvudet sprängvärker och kroppen känns som efter ett stenhårt träningspass. Något är inte som det ska. Känslan av att vakna känns inte som den brukar. Något är helt jäkla fel.

Hon låter ögonen sakta glida runt i rummet och inser att det är mitt på dagen. 12.44! Ungarna?! Jobbet! Vad i helvete har hänt? Hon kastar av sig täcket och sätter sig upp, men ramlar snabbt tillbaka i sängen. Yrseln och smärtan när hon satte sig upp överumplade henne. Hon känner hur kräkreflexen sätter igång och hinner precis luta sig över kanten innan helvetet sätter igång.

Då rycks dörren upp och där står Tommy. En mycket arg och ledsen sådan, det kan hon se trots sitt ömkliga tillstånd.

- Vad i helvete håller Du på med? Om Du tänker ta livet av Dig får Du fan se till att det är en barnfri vecka!
- Ursäkta? Vad fasiken säger Du? Vad då ta livet av mig?
- Att pumpa i sig en flaska vin och piffa till det hela med lugnande är ett ganska tydligt försök. I alla fall i min värld.
- En flaska vin? Hallå! Jag tog 2-3 glas. Max. Och EN tablett.
- Snälla Jessica, ljug inte. Flaskan är helt tom och inte en tablett finns kvar. Förresten var Du helt borta när barnen försökte väcka Dig imorse.
- Barnen? Har de sett mig så här?
- Vad tror Du? När Du aldrig dök upp imorse så försökte de väcka Dig. Men Du svamlade tydligen bara så de fick panik.
- Hur länge har Du varit här?
- Sedan 8 tiden. Jag körde kidsen till skolan och sedan har jag väntat ut Dig. Tagit pulsen och kollat andningen som värsta jävla Nightingale.
- Snälla Tommy, Du måste tro mig. Jag skulle aldrig ta livet av mig. Aldrig någonsin. Det vet Du.
- Men vad fan tänkte Du med då?
- Jag vet inte. Jag bara bröt ihop. Allt har fungerat så bra och jag kände mig stark. Men så igår bara flippade det totalt. Men jag försökte definitivt inte ta livet av mig. Jag lovar!
- Fan Jessica, Du skrämde skiten ur mig.
- Förlåt!

Och tårarna började strömma. Samtidigt som hon ville krypa undan och gömma sig från Tommys blickar, så var det samtidigt skönt att ha honom nära. Att visa honom sitt lilla, svaga jag. Att låta den lilla Jessica titta fram och be om ömhet. Vilket han förstod, utan att ett ord behövde sägas.

Tommy satt och höll om henne, smekte henne ömt över håret. Mumlade snälla ord och hon slappnade av. Kände hur lugnet fyllde henne. Och lusten. Längtan efter närheten. Efter honom. Tommy. Men hon lade band på sig, för skulle hon ta minsta initiativ skulle han garanterat dra sig undan. Så hon låg där, stilla och bara njöt.

Förmodligen var det räddslan i kombination med lättnaden som följde, för Tommy verkade också sänka guarden. Han pussade henne broderligt i pannan, och gav henne en ömsint kram. Som sakta övergick i något annat. Något intensivare. Armarnas grepp hårdnade om henne, och hon kände hur han kämpade emot. Själv gav hon efter och lät sig sjunka in i hans famn. Men utan att ta för sig. Bara ta emot.

Kramen blev allt djupare, intensivare och luften var laddad. Av längtan och närhet. Jessica fick anstränga sig för att andas normalt. Att inte kasta sig över honom. Att bara vara nära. Och ansträngningen fick sin belöning när Tommy försiktigt lät sina läppar glida över hennes kind, för att landa på hennes mun. Först försiktiga fjäderlätta pussar, men som djupnade när hon försiktigt särade sina läppar. Kyssarna blev hungriga och intensiva, glupska. Jessica kände hur all undertryckt längtan blossade upp.

Då rycks dörren upp och där står två barn. Storögda och oroliga. Förvånade. Och stundens närhet försvann.