Kapitel 12

I en veckas tid flyt Jessica runt på en våg av eufori och självförtroende. Allt kändes som spännande utmaningar, ingenting var omöjligt. Hon kände sig stark och mådde bra i både kropp och själ. Anteckningsboken fylldes raskt med planer och "to do listor", biljett till New York bokades och lägenhetsjakt på distans tog fart.

Så kom då måndagen. Efter en vecka av skolkande insåg Jessica att det var klart strategiskt att dyka upp. Framförallt som fusionen idag skulle presenteras med stor briefing för kunder och leverantörer. En enad och positiv front skulle visas upp, för annars kunde Jessica se sig om efter sitt avgångsvederlag uppe i det blå. Inte för att det sades rent ut, men andemeningen var densamma.

Iförd rustningen som Tommy kallade den svarta Armanidräkten, dök hon upp precis i tid för mötet. Leende läppar men med tungt hjärta. En del av henne ville kasta sig över Anita, strimla henne i småbitar och en annan del bara lägga huvudet i hennes knä, gråtandes be om hjälp. Men nu var hon själv, vilket Anita klart visat genom sitt agerande.

Presentationen gick bra, kunderna såg nöjda ut och såg fram emot den nya starka konstellationen. Jessica log på rätt ställen och sa alla de saker som behövdes. Ljög långvariga kunder rakt upp i ansiktet med att säga att hon såg fram emot fusionen med spänning och glädje. Att detta var hennes sista månad på plats var ingen som visste, mer än hon själv och slemmisarna. Samt Anita förstås, men hon ingick numera i motståndarlaget.

Turligen nog var det hennes vecka med kidsen, vilket tvingade henne att hålla ihop fasaden. Att kliva ur sängen på dagarna och sköta sig, iaf utåt sett. Men inom henne växte paniken och tomheten, för vad i helvete skulle hon egentligen ta sig till?

Det var en sak att vara drottning på hemmaplan, framgångsrik i sitt jobb och med bekanta som såg upp till henne. Med ett ex som visserligen kunde reta gallfeber på henne, men som ändå var en kanonpappa. Och med all den trygghet som hon byggt upp under de gångna åren. Det var den tryggheten som hållt henne uppe genom skilsmässan. Den var liksom en förutsättning för hennes existens. Och nu skulle den snart försvinna.

Istället skulle hon ge sig av, till Stockholm. Bostaden skulle inte tillnärmelsevis kunna erbjuda den bekvämlighet som huset gjorde. Plånboken skulle stramas åt och hennes position skulle vara helt anonym. En ensamstående mamma bland alla andra, varken bättre eller sämre än någon annan. Något som kunde bli en möjlighet, men som krävde styrka och mod.

Nu när känslorna började lägga sig insåg Jessica att hon inte hade en jävla aning om vad hon skulle ta sig till. Vilken typ av jobb hon skulle söka, vart hon ville bo, vilken skola barnen skulle gå i, hur hon skulle få vänner osv. Miljoners frågetecken och hennes ångest började slå ut i full blom. En ångest hon haft som tonåring, när hon ställdes inför främmande situationer. Men som hon hållt under kontroll i vuxen ålder, med några få återfall under hennes första ensamstående år.

För att mota Olle i grind tog hon ett glas vin. Det brukade dämpa hjärtklappningen och erbjöd iaf en tillfällig lindring. Efter att ha fått barnen i säng slog hon sig ned i soffan, med ännu ett glas. Två glas vin på en vardag var i mesta laget, men å andra sidan ingen direkt vana. Nu var omständigheterna lite speciella varför Jessica kunde unna sig lite tröst. I takt med att TV programmen rullade förbi sjönk nivån så sakteliga, och de två glasen utökades med ett antal till. Till den gräns att ångesten plötsligt lyckades få fart igen. Och för att dämpa den tog hon en av sina livräddare. En liten vit tablett. Helt ofarlig, om man bara tog dem ibland. Men extremt vanebildande om det blev för ofta.

I hennes vinmjuka hjärna förträngdes det faktum att hon hade kroppen full med alkohol. En kombination som var totalt olämplig. Och i vissa fall farlig. Men det stadiumet hade hon passerat. Det enda hon i tankarna var sömnen. Att få lägga huvudet på kudden och somna. Bort från alla tankar och all oro. Att få vila.