Kapitel 10

Vart tar man vägen en tisdag för att parta loss? Garanterat inte på hemmaplan, framförallt inte när man sjukskrivit sig. Nej, det fick bli den stora staden med obligatorisk tågresa dit och nattbuss hem. Eller taxi, beroende på tidpunkt. Turligen nog hakade Cilla på, men å andra sidan hakar hon alltid på. Alltid redo för en fest.

God middag och en hel drös med vin, krigsmasken på och den lilla svarta så var tjejerna redo för en kväll i storstan. Eftersom tidpunkten blev lite sen så blev det en taxi även in till stan. Är det fest så är det! Avsläppta på Avenyn ägnade de sig först åt lite barmingling och hamnade sedan på det sedvanliga haket, som var knökat av mässbesökare. Det var restaurangmässa i stan och det ökade antalet tisdagsfestprissar med flera tusen procent. En klart lovande kväll, och stor potential för tröstraggande.

Cilla och Jessica flamsade runt, en tur i baren och några varv på dansgolvet. Ganska tidigt på kvällen stötte Cilla på en gammal förälskelse som återuppväcktes för en afton och Jessica lämnades åt sitt öde. Inte henne emot, det var alltid lättare att få kontakt med människor när man stod själv i baren. Två snygga tjejer kunde inverka hämmande på det motsatta könet.

Kvällen följde det sedvanliga mönstret och Jessica inledde en ganska avslagen flirt med en kille i 30 rycket. Han var nog så intresserad, men hon kände sig ganska opåverkad utan gick mest på autopiloten. Då ser hon i ögonvrån hur en kille längst bort vid bardisken iaktar henne. Inte intresserat, utan snarare fascinerat. Det var klart ingen raggningsvarning på honom, men ändå släppte han henne inte med blicken. Jessica rådbråkade sin hjärna efter gamla minnen, om det var någon hon stött ihop med förr men kammade noll.

Till slut var hon tvungen att konfrontera honom, så hon strosade dit med drinken i handen och ett leende på läpparna. Han såg henne komma och gick henne till mötes, även han leende.

- Du får förlåta, men Du väcker min nyfikenhet. Vad vill Du? Har vi setts förr?
- Nej, det tror jag inte. Inte vad jag kan komma ihåg i alla fall.
- Jag såg hur Du tittade, men jag kunde inte riktigt utläsa varför.
- Varför jag tittade menar Du?
- Exakt, varför? Du såg inte direkt ut som Du försökte få kontakt, snarare som om Du såg en film.
- Men lite så var det, en film som utspelades framför mina ögon.
- Jaså, och vilken sorts film var det då? Komedi eller romantik.
- Med risk för att få en örfil så var det snarare en tragedi.
- Tragedi! Vad menar Du? Är jag en tragisk person eller?
- Nej, inte så. Men själva händelsen. Hallå, inte var Du intresserad av honom? Du såg så uttråkad ut att klockorna stannade men ändå så spelade Du spelet.
- Men vad ska jag annars på krogen att göra? Hela grejen är väl att alla spelar ett spel. Glada, lyckliga och vackra. Ute och partar i natten.
- Exakt, och innerst inne är många ledsna ensamma människor som söker kontakt. Men inte blir det kontakt här inte. Det är bara yta.
- Hade jag varit onykter hade jag förmodligen protesterat i 180, men jag måste hålla med.

Det blev starten på ett samtal som varade till stängningsdags. Raggningen lades på hyllan och istället hade Jessica ett av de ärligaste samtal hon haft på många år. Med en helt okänd karl i rökvimlet på en krog. Totalt otippat men hur givande som helst. Karln ifråga hette Anders och kom från Stockholm. Som alla andra var han nere för restaurangmässan, fastän han egentligen velat stanna hemma hos sin nyblivne son. En gift och lycklig man, helt utan andra avsikter än att prata. Det kändes ovanligt, men uppfriskande. Visst var han attraktiv, men hans största tilldragande sida var hans uppriktiga intresse av människor.

När krogen stängde promenerade de i timmar och fortsatte sitt samtal. Istället för taxi blev det morgontåget hem och Jessica kröp i sängs med en känsla av lycka. Eller kanske inte direkt lycka, men harmoni. Att träffa någon som hon kunde tala med, öppna sig för kändes som en gåva och en del av sorgen hon burit med sig lättade. De hade fått en otroligt stark kontakt och lovat att hålla kontakt via mejl. Framtiden skulle väl utvisa om det blev så, men om inte skulle ändå minnet av hans klokhet följa henne länge.

Med tanke på hur lite sömn hon hade fått var Jessica förvånansvärt pigg när telefonen ringde klockan 11. Det var direktören himself och hon blev direkt klarvaken. Visst hade han ett erbjudande att komma med och det gällde här & nu. Take it or leave it var budskapet. Och erbjudandet var inte dumt, mer än Jessica tordats hoppas på. Vad hon fick var 12 månaders lön, arbetsbefriad. Ingen tjänstebil eller mobil, men komp, semester och bonusen utbetald i reda pengar.

Jessica var redo att ta det med hull och hår, men insåg samtidigt att utrymme fanns för lite mer förhandlande. Hon tystnade medvetet för att ge intryck av att hon funderade. Visst var det bra, men ändå en bra bit från hennes krav. De dividerade fram och tillbaka en del, men kunde slutligen enas med 15 månaders lön och övrigt enligt tidigare. Som krydda på moset hade Jessica begärt en tjänsteresa till New York, med en avstickare till Los Angeles. Totalt 2 veckor med alla kostnader betalda. Och guess what? Han sa ja! Nu var hon officiellt arbetslös, men med en bra ekonomi det närmsta året. Och på väg på semester!