Kapitel 15

En ny dag tog sin början och Jessica var helt inställd på att även hennes nya liv skulle börja ta riktning den här dagen. Men så lätt blev det förstås inte. Hon hade vaknat tidigt, full att tillförsikt att den värsta deppen var över. Och att nu var det uppåt för hela slanten.

Början på dagen var gick i framgångens tecken. För att inte tappa riktning och fart hade Jessica bestämt sig för att göra en marknadsplan för sitt liv. Helt enkelt att sköta sitt liv som ett projekt. Spalta upp vilka möjligheter som fanns, för- och nackdelar samt möjliga strategier utifrån det. Hur proffsigt som helst. Och början var som sagt lätt.

Fakta var följande:
- inget jobb
- trygg ekonomi de närmsta två åren
- barnen flyttar med exet till Stockholm
- inga band för Jessica att ta hänsyn till

Slutsats: En flytt till Stockholm var ingen utopi, utan ett klart möjligt och attraktivt val.
Aktivitet: Fixa bostad!

Vilket hon satte igång med i stor stil. Ringde först det lokala mäklarkontoret för att pejla vad hon kunde tänkas få för huset. Sedan ut på nätet och surfa runt bland Storstockholms utbud. Tommy hade lyckats hyra ett radhus på två år, med en liten möjlighet att köpa loss det efter hyrestiden. Inte direkt nära centrala Stockholm, iaf inte med de referenser Jessica hade, men förmodligen var det centralt om man såg det med 08 ögon. Det låg i Västerort, nära Brommaplan vilket gjorde att Jessicas målområde fick bli detsamma. Helst ett hus, men en stor lägenhet med närhet till grönområden var också tänkbart.

Efter en första sondering gick hus bort, för priserna var sanslöst höga. Bostadsrätt kändes inte som en omöjlighet, även om det också var dyrt som attan. Hyreslägenhet låg väl närmast till hands, frågan var bara hur man skulle få tag på en sådan?

Efter att ha ringt in annonser och kontaktat mäklare var bollen rullning, nu kunde hon bara avvakta utfallet. Det egna huset skulle också ut på marknaden, vilket den lokala mäklaren skulle fixa inom det snaraste.

Sedan var det frågan om jobb. Skulle hon börja leta jobb redan nu eller unna sig lite ledigt? Och om hon nu beslöt sig för att leta jobb, vad skulle hon satsa på? Eller skulle hon tordas förverkliga sin dröm, att starta ett konstnärscafé? Den frågan kändes som alltför stor för att ta ställning till så den lades på is tillsvidare.

Stärkt av sin beslutsamhet beslöt hon sig för att belöna sig med en lyxig lunch på restaurang. Glad i hågen marscherade hon in, fick ett fönsterbord och tog in ett glas vin för att riktigt njuta. Största grejen med att gå själv på restaurang var att undvika att se övergiven ut. Att se ut som hon njöt av sig eget sällskap och inte alls var ensam i ordets fulla bemärkelse. Jessica lät blicken glida runt i lokalen och kände hur tårarna steg i halsen.

Det kändes som restaurangen var fylld av arbetskamrater och affärskontakter, par blandade med goda vänner. Det enda bordet med bara en person var hennes och det kändes som det lyste "ensam" om henne. Mycket mer än så behövdes inte. Hennes värld började raskt vackla igen och hon vinkade till sig hovmästaren. Bad om ursäkt, skyllde på ett brådskande ärende och flydde restaurangen. Flydde hem till sin trygga borg, soffan. Och rödvinet. Bara för den här gången. Bara idag.

Kapitel 14

Kidsen hade tillbringat en orolig dag i skolan, och strax efter lunch kunde de inte stå emot. En påhittad huvudvärk och en snäll bror som eskort avslutade dagen och så även föräldrarnas omfamning. Efter några tvekande sekunder kastade sig ungarna sig i sängen och överöste Jessica med frågor. De hade uppenbarligen varit vettskrämda och det dåliga samvetet kom över henne igen.

Hon förklarade lugnt och tydligt att hon varit ledsen, druckit lite för mycket vin och sedan sovit så tungt att hon inte hört någonting. Jessica berömde dem även för att de varit så kloka att de ringt Tommy, för hon kunde ju ha varit sjuk och behövt hjälp. Avslutningsvis lovade hon att det aldrig skulle inträffa igen. Det verkade lugna dem och de avlägsnade sig för ett mellamål i köket.

Tommy såg ut som han helst skulle försvinna upp i världsrymden, för att slippa konfronteras med situationen. Jessica själv kände sig både generad och upphetsad, men visste absolut inte hur hon skulle hantera situationen. Egentligen ganska patetiskt, de hade ju för i herrans namn varit gifta i evigheters evighet. Och kände varandra utan och innan. Varför kändes det då som en helt ny man som stod i hennes sovrum?

Efter lite harklande och hummande räddades han av mobiltelefonen. Ett kort samtal som uppenbarligen var viktigt, för han kastade ur sig ett kort "jag ringer sedan" och lämnade sedan huset.

Själv tog sig Jessica in i badrummet på skakiga ben. Verkligheten hade gått upp för henne. Hon hade varit nära döden inatt! Och hur fasiken blev det så? Var det hennes undermedvetna eller var det en olycka?

Jessica tog sig igenom dagen med hjälp av sin mamma rutin och fri video på schemat, samt hämtpizza som pricken över i:et. Oskar och Matilda hade åtgått till sina vanliga glada, trygga personligheter. Nattning utan några som helst undertoner eller oro, och så var kvällen hennes i all ensamhet.

Ett tag funderade hon på att ringa Tommy för att pejla in vad dagens sammandrabbning egentligen innebar, men insåg att hon garanterat inte skulle få något svar. Och vis av erfarenheter var hennes egen undran att föredra kontra hans undvikande svar. Eller än värre, hans förnekande.

Hon tvingade bort Tommy med ren och skär viljestyrka, försökte istället frammana gårdagen. Hur hon mått, vad hon tänkt på, om hon själv hade framkallat misstaget. Insåg ganska snart att hon inte hade en jäkla aning. Ju mer hon funderade på det, desto mer fix blev idéen och hon behövde någon att prata med. Men vem ringer man strax före midnatt och frågar om man är en latent självmordskandidat?

Efter en del surfande på nätet dök en tanke upp, jourhavande medmänniska! Sagt och gjort, den närmsta timmen tillbringade hon med en fullständigt okänd gotländsk kvinna som lyssnade och kom med närgångna frågor utan att det kändes hotfullt. Och när Jessica fått ur sig allt, så kom hon med en hel del goda råd. Men framförallt en tröst, hon upplevde inte Jessica som en självmordskandidat. Snarare som en hårt pressad och stressad person som inte riktigt kunde sätta gränserna, vare sig för sig själv eller andra.

Med en känsla av lättnad kunde Jessica lägga sig, för en lång och tung sömn helt utan tillsatser. Det blev även en drömlös sådan och hon vaknade stärkt, med en känsla av att idag skulle hon komma fram till en del svar. Idag skulle en del av hennes framtid utkristallisera sig. Och hon såg fram emot det med spänning.

Här kommer hon med håven!

I need you! Era kommentarer, nyfikenhet, kritik eller bara ett hej! Det är drivkraften i mitt skrivande och när det inte kommer, tappar jag sugen. Så enkelt är det bara. En krävande "författare" det här..*S*

Kapitel 13

Jessica känner sig helt borta när hon vaknar. Huvudet sprängvärker och kroppen känns som efter ett stenhårt träningspass. Något är inte som det ska. Känslan av att vakna känns inte som den brukar. Något är helt jäkla fel.

Hon låter ögonen sakta glida runt i rummet och inser att det är mitt på dagen. 12.44! Ungarna?! Jobbet! Vad i helvete har hänt? Hon kastar av sig täcket och sätter sig upp, men ramlar snabbt tillbaka i sängen. Yrseln och smärtan när hon satte sig upp överumplade henne. Hon känner hur kräkreflexen sätter igång och hinner precis luta sig över kanten innan helvetet sätter igång.

Då rycks dörren upp och där står Tommy. En mycket arg och ledsen sådan, det kan hon se trots sitt ömkliga tillstånd.

- Vad i helvete håller Du på med? Om Du tänker ta livet av Dig får Du fan se till att det är en barnfri vecka!
- Ursäkta? Vad fasiken säger Du? Vad då ta livet av mig?
- Att pumpa i sig en flaska vin och piffa till det hela med lugnande är ett ganska tydligt försök. I alla fall i min värld.
- En flaska vin? Hallå! Jag tog 2-3 glas. Max. Och EN tablett.
- Snälla Jessica, ljug inte. Flaskan är helt tom och inte en tablett finns kvar. Förresten var Du helt borta när barnen försökte väcka Dig imorse.
- Barnen? Har de sett mig så här?
- Vad tror Du? När Du aldrig dök upp imorse så försökte de väcka Dig. Men Du svamlade tydligen bara så de fick panik.
- Hur länge har Du varit här?
- Sedan 8 tiden. Jag körde kidsen till skolan och sedan har jag väntat ut Dig. Tagit pulsen och kollat andningen som värsta jävla Nightingale.
- Snälla Tommy, Du måste tro mig. Jag skulle aldrig ta livet av mig. Aldrig någonsin. Det vet Du.
- Men vad fan tänkte Du med då?
- Jag vet inte. Jag bara bröt ihop. Allt har fungerat så bra och jag kände mig stark. Men så igår bara flippade det totalt. Men jag försökte definitivt inte ta livet av mig. Jag lovar!
- Fan Jessica, Du skrämde skiten ur mig.
- Förlåt!

Och tårarna började strömma. Samtidigt som hon ville krypa undan och gömma sig från Tommys blickar, så var det samtidigt skönt att ha honom nära. Att visa honom sitt lilla, svaga jag. Att låta den lilla Jessica titta fram och be om ömhet. Vilket han förstod, utan att ett ord behövde sägas.

Tommy satt och höll om henne, smekte henne ömt över håret. Mumlade snälla ord och hon slappnade av. Kände hur lugnet fyllde henne. Och lusten. Längtan efter närheten. Efter honom. Tommy. Men hon lade band på sig, för skulle hon ta minsta initiativ skulle han garanterat dra sig undan. Så hon låg där, stilla och bara njöt.

Förmodligen var det räddslan i kombination med lättnaden som följde, för Tommy verkade också sänka guarden. Han pussade henne broderligt i pannan, och gav henne en ömsint kram. Som sakta övergick i något annat. Något intensivare. Armarnas grepp hårdnade om henne, och hon kände hur han kämpade emot. Själv gav hon efter och lät sig sjunka in i hans famn. Men utan att ta för sig. Bara ta emot.

Kramen blev allt djupare, intensivare och luften var laddad. Av längtan och närhet. Jessica fick anstränga sig för att andas normalt. Att inte kasta sig över honom. Att bara vara nära. Och ansträngningen fick sin belöning när Tommy försiktigt lät sina läppar glida över hennes kind, för att landa på hennes mun. Först försiktiga fjäderlätta pussar, men som djupnade när hon försiktigt särade sina läppar. Kyssarna blev hungriga och intensiva, glupska. Jessica kände hur all undertryckt längtan blossade upp.

Då rycks dörren upp och där står två barn. Storögda och oroliga. Förvånade. Och stundens närhet försvann.

Kapitel 12

I en veckas tid flyt Jessica runt på en våg av eufori och självförtroende. Allt kändes som spännande utmaningar, ingenting var omöjligt. Hon kände sig stark och mådde bra i både kropp och själ. Anteckningsboken fylldes raskt med planer och "to do listor", biljett till New York bokades och lägenhetsjakt på distans tog fart.

Så kom då måndagen. Efter en vecka av skolkande insåg Jessica att det var klart strategiskt att dyka upp. Framförallt som fusionen idag skulle presenteras med stor briefing för kunder och leverantörer. En enad och positiv front skulle visas upp, för annars kunde Jessica se sig om efter sitt avgångsvederlag uppe i det blå. Inte för att det sades rent ut, men andemeningen var densamma.

Iförd rustningen som Tommy kallade den svarta Armanidräkten, dök hon upp precis i tid för mötet. Leende läppar men med tungt hjärta. En del av henne ville kasta sig över Anita, strimla henne i småbitar och en annan del bara lägga huvudet i hennes knä, gråtandes be om hjälp. Men nu var hon själv, vilket Anita klart visat genom sitt agerande.

Presentationen gick bra, kunderna såg nöjda ut och såg fram emot den nya starka konstellationen. Jessica log på rätt ställen och sa alla de saker som behövdes. Ljög långvariga kunder rakt upp i ansiktet med att säga att hon såg fram emot fusionen med spänning och glädje. Att detta var hennes sista månad på plats var ingen som visste, mer än hon själv och slemmisarna. Samt Anita förstås, men hon ingick numera i motståndarlaget.

Turligen nog var det hennes vecka med kidsen, vilket tvingade henne att hålla ihop fasaden. Att kliva ur sängen på dagarna och sköta sig, iaf utåt sett. Men inom henne växte paniken och tomheten, för vad i helvete skulle hon egentligen ta sig till?

Det var en sak att vara drottning på hemmaplan, framgångsrik i sitt jobb och med bekanta som såg upp till henne. Med ett ex som visserligen kunde reta gallfeber på henne, men som ändå var en kanonpappa. Och med all den trygghet som hon byggt upp under de gångna åren. Det var den tryggheten som hållt henne uppe genom skilsmässan. Den var liksom en förutsättning för hennes existens. Och nu skulle den snart försvinna.

Istället skulle hon ge sig av, till Stockholm. Bostaden skulle inte tillnärmelsevis kunna erbjuda den bekvämlighet som huset gjorde. Plånboken skulle stramas åt och hennes position skulle vara helt anonym. En ensamstående mamma bland alla andra, varken bättre eller sämre än någon annan. Något som kunde bli en möjlighet, men som krävde styrka och mod.

Nu när känslorna började lägga sig insåg Jessica att hon inte hade en jävla aning om vad hon skulle ta sig till. Vilken typ av jobb hon skulle söka, vart hon ville bo, vilken skola barnen skulle gå i, hur hon skulle få vänner osv. Miljoners frågetecken och hennes ångest började slå ut i full blom. En ångest hon haft som tonåring, när hon ställdes inför främmande situationer. Men som hon hållt under kontroll i vuxen ålder, med några få återfall under hennes första ensamstående år.

För att mota Olle i grind tog hon ett glas vin. Det brukade dämpa hjärtklappningen och erbjöd iaf en tillfällig lindring. Efter att ha fått barnen i säng slog hon sig ned i soffan, med ännu ett glas. Två glas vin på en vardag var i mesta laget, men å andra sidan ingen direkt vana. Nu var omständigheterna lite speciella varför Jessica kunde unna sig lite tröst. I takt med att TV programmen rullade förbi sjönk nivån så sakteliga, och de två glasen utökades med ett antal till. Till den gräns att ångesten plötsligt lyckades få fart igen. Och för att dämpa den tog hon en av sina livräddare. En liten vit tablett. Helt ofarlig, om man bara tog dem ibland. Men extremt vanebildande om det blev för ofta.

I hennes vinmjuka hjärna förträngdes det faktum att hon hade kroppen full med alkohol. En kombination som var totalt olämplig. Och i vissa fall farlig. Men det stadiumet hade hon passerat. Det enda hon i tankarna var sömnen. Att få lägga huvudet på kudden och somna. Bort från alla tankar och all oro. Att få vila.

Kapitel 11

Framtiden började klarna för Jessica. Inte i detalj, men i alla fall i stora drag. Nu hade det uppenbarat sig en möjlighet att förändra sitt liv, i den riktning hon själv ville. Och fan om hon skulle skutta tillbaka i det gamla ekorrhjulet. Nej, nu skulle hon gå på magkänslan och försöka ta tag i sina drömmar. Gällde bara att hitta orken och tilliten.

Det gångna året hade varit tufft. Att svänga om från lyckligt gift till ensamstående med delad vårdnad var inte det enklaste. Men det tuffaste hade ändå varit att återhämta sig från chocken, att hon varit så totalt blind att hon inte märkt vad som var på gång. Jessica hade levt i en lycklig kokong, där familjen var det viktigaste. Visst hade jobbet tagit mycket tid, men samtidigt hade Tommy verkat tillfreds med att vara den som tog hand om ruljansen hemma.

De kom från två olika världar, men Jessica tyckte att de lyckats bygga sin egen värld på ett bra sätt som tillvaratog deras goda egenskaper. Tommys bakgrund var mer vad man kallade arbetarklass. Han hade hoppat av skolan efter nian, pluggat lite på komvux och skaffat sig en yrkesutbildning genom att gå som lärling hos en målare. Jessicas föräldrar var båda av den traditionella tjänsemanna typen, pappa ingenjör och mamma lärare.

Hos Tommy åt man framför TVn på söndagar, och helst något från den lokala korvkiosken medan det i Jessicas föräldrahem serverades stek och linneservetter. Det hade orsakat en del kulturella krockar, men i det stora hela hade allt flytit på bra. Deras förhållande hade startat i mogen ålder, när de båda hade var sin lång relation bakom sig. En flirt på semesterresan hade utvecklats till en djup och äkta kärlek, som befästes genom bröllop strax före Tommys 30 års dag. Och så hade det rullat på.

Barnen anmälde sin ankomst efter några års äktenskap och hus införskaffades. Större bil och ny bekantskapskrets. Allt "by the book", så även en hund som dock fick återlämnas p g a allergi. Jessica var hemma tvillingarnas första år, och sedan övertog Tommy hushållet medan hon satsade på karriären. Egentligen inte så mycket för jobbet i sig som det faktum att hennes lön var nästintill dubbelt så hög. Samt de förmåner hon fick tillsammans med en saftig bonus.

Jessica hade aldrig känt att Tommys manlighet blev knäckt, tvärsom brukade han skryta om sin förmånliga situation för vänner och bekanta. Det han retade sig på var väl hennes slarvighet, att glömma barnens skoluppvisningar, presenter till barnkalasen osv. Men samtidigt hade hon tusen detaljer att hålla reda på i jobbet, så när hon kom hem kopplade hon bort allt vad plikter hette. Och tyvärr blev det en del annat som försvann på vägen.

Enligt Tommy så var det inte hennes jobb i sig som var problemet. Utan det faktum att hon inte verkade behöva honom. Inte som man och inte heller som vän, utan enbart som pappa till sina barn. Och förmodligen hade han en poäng där, hon hade tagit honom för given. Skulle hon vara riktigt ärlig hade hon både en och annan gång tänkt att Tommy var lyckligt lottad som hade en fru som hon. Däremot var det sällan hon tänkte tvärs om. Och nu var det för sent.

Tommy hade vandrat vidare, tagit tag i sitt jobb och vidarutbildat sig till dekorationsmålare. Och nu var han på väg till Stockholm! Ett nytt liv med nya möjligheter, och med sig ville han ta barnen.

Samtidigt var hon utan jobb men med ekonomin tryggad de närmsta åren. Och brännmärkt på arbetsmarknaden i deras lilla fiskdamm. Så alternativen var egentligen bara två, Göteborg eller Stockholm. Den ena staden så god som någon. Ingen släkt som höll henne kvar, sedan hennes föräldrar slagit ned bopålarna i Marbella. Även vännerna hade till stor del försvunnit, för när ett par separerar så verkar vännerna bli en del av detta. De hon umgicks med i dagsläget var till stor del nya bekantskaper som hon skaffat det senaste året, samt en del jobbarkompisar.

Visst var beslutet taget. Absolut. Friskt vågat, hälften vunnet. Stockholm, here I come!

Kapitel 10

Vart tar man vägen en tisdag för att parta loss? Garanterat inte på hemmaplan, framförallt inte när man sjukskrivit sig. Nej, det fick bli den stora staden med obligatorisk tågresa dit och nattbuss hem. Eller taxi, beroende på tidpunkt. Turligen nog hakade Cilla på, men å andra sidan hakar hon alltid på. Alltid redo för en fest.

God middag och en hel drös med vin, krigsmasken på och den lilla svarta så var tjejerna redo för en kväll i storstan. Eftersom tidpunkten blev lite sen så blev det en taxi även in till stan. Är det fest så är det! Avsläppta på Avenyn ägnade de sig först åt lite barmingling och hamnade sedan på det sedvanliga haket, som var knökat av mässbesökare. Det var restaurangmässa i stan och det ökade antalet tisdagsfestprissar med flera tusen procent. En klart lovande kväll, och stor potential för tröstraggande.

Cilla och Jessica flamsade runt, en tur i baren och några varv på dansgolvet. Ganska tidigt på kvällen stötte Cilla på en gammal förälskelse som återuppväcktes för en afton och Jessica lämnades åt sitt öde. Inte henne emot, det var alltid lättare att få kontakt med människor när man stod själv i baren. Två snygga tjejer kunde inverka hämmande på det motsatta könet.

Kvällen följde det sedvanliga mönstret och Jessica inledde en ganska avslagen flirt med en kille i 30 rycket. Han var nog så intresserad, men hon kände sig ganska opåverkad utan gick mest på autopiloten. Då ser hon i ögonvrån hur en kille längst bort vid bardisken iaktar henne. Inte intresserat, utan snarare fascinerat. Det var klart ingen raggningsvarning på honom, men ändå släppte han henne inte med blicken. Jessica rådbråkade sin hjärna efter gamla minnen, om det var någon hon stött ihop med förr men kammade noll.

Till slut var hon tvungen att konfrontera honom, så hon strosade dit med drinken i handen och ett leende på läpparna. Han såg henne komma och gick henne till mötes, även han leende.

- Du får förlåta, men Du väcker min nyfikenhet. Vad vill Du? Har vi setts förr?
- Nej, det tror jag inte. Inte vad jag kan komma ihåg i alla fall.
- Jag såg hur Du tittade, men jag kunde inte riktigt utläsa varför.
- Varför jag tittade menar Du?
- Exakt, varför? Du såg inte direkt ut som Du försökte få kontakt, snarare som om Du såg en film.
- Men lite så var det, en film som utspelades framför mina ögon.
- Jaså, och vilken sorts film var det då? Komedi eller romantik.
- Med risk för att få en örfil så var det snarare en tragedi.
- Tragedi! Vad menar Du? Är jag en tragisk person eller?
- Nej, inte så. Men själva händelsen. Hallå, inte var Du intresserad av honom? Du såg så uttråkad ut att klockorna stannade men ändå så spelade Du spelet.
- Men vad ska jag annars på krogen att göra? Hela grejen är väl att alla spelar ett spel. Glada, lyckliga och vackra. Ute och partar i natten.
- Exakt, och innerst inne är många ledsna ensamma människor som söker kontakt. Men inte blir det kontakt här inte. Det är bara yta.
- Hade jag varit onykter hade jag förmodligen protesterat i 180, men jag måste hålla med.

Det blev starten på ett samtal som varade till stängningsdags. Raggningen lades på hyllan och istället hade Jessica ett av de ärligaste samtal hon haft på många år. Med en helt okänd karl i rökvimlet på en krog. Totalt otippat men hur givande som helst. Karln ifråga hette Anders och kom från Stockholm. Som alla andra var han nere för restaurangmässan, fastän han egentligen velat stanna hemma hos sin nyblivne son. En gift och lycklig man, helt utan andra avsikter än att prata. Det kändes ovanligt, men uppfriskande. Visst var han attraktiv, men hans största tilldragande sida var hans uppriktiga intresse av människor.

När krogen stängde promenerade de i timmar och fortsatte sitt samtal. Istället för taxi blev det morgontåget hem och Jessica kröp i sängs med en känsla av lycka. Eller kanske inte direkt lycka, men harmoni. Att träffa någon som hon kunde tala med, öppna sig för kändes som en gåva och en del av sorgen hon burit med sig lättade. De hade fått en otroligt stark kontakt och lovat att hålla kontakt via mejl. Framtiden skulle väl utvisa om det blev så, men om inte skulle ändå minnet av hans klokhet följa henne länge.

Med tanke på hur lite sömn hon hade fått var Jessica förvånansvärt pigg när telefonen ringde klockan 11. Det var direktören himself och hon blev direkt klarvaken. Visst hade han ett erbjudande att komma med och det gällde här & nu. Take it or leave it var budskapet. Och erbjudandet var inte dumt, mer än Jessica tordats hoppas på. Vad hon fick var 12 månaders lön, arbetsbefriad. Ingen tjänstebil eller mobil, men komp, semester och bonusen utbetald i reda pengar.

Jessica var redo att ta det med hull och hår, men insåg samtidigt att utrymme fanns för lite mer förhandlande. Hon tystnade medvetet för att ge intryck av att hon funderade. Visst var det bra, men ändå en bra bit från hennes krav. De dividerade fram och tillbaka en del, men kunde slutligen enas med 15 månaders lön och övrigt enligt tidigare. Som krydda på moset hade Jessica begärt en tjänsteresa till New York, med en avstickare till Los Angeles. Totalt 2 veckor med alla kostnader betalda. Och guess what? Han sa ja! Nu var hon officiellt arbetslös, men med en bra ekonomi det närmsta året. Och på väg på semester!

Kapitel 9

Efter den starten på veckan och med alla de tankar som pockade på uppmärksamhet bestämde sig Jessica för seriös skolkning. Hon sjukskrev sig hela veckan utan någon som helst ångest. Förmodligen förstod Anita varför, men hon sa inte pip utan önskade henne bättring med en ganska neutral och avmätt röst. Det var tydligt att deras vänskap inte var så stark i motgång som hon hade trott.

Jessica skrotade runt i huset hela dagen utan att göra något som helst vettigt. Lite allmännt plockande, sängbäddning och sedan var det soffan som gällde. Fördragna gardiner och snyftfilmer på TV passade hennes humör perfekt. Hon hade t o m stängt av mobilen! Förmodligen första gången sedan hon skaffade den. Ytterligare en av de saker Tommy hade irriterat sig på, att hon alltid var tillgängligt oavsett om det var helg eller semester.

Bestämt tryckte hon undan tankarna på Tommy, masade sig ut i köket och fixade lite lunch. Sedan var det dags, att tänka och planera. Hitta en strategi för framtiden. Just hennes sätt att bena upp problematiken och hitta handlingsplaner var Jessicas största styrka, men normalt använde hon den aldrig i privatlivet. Förmodligen var det helt schizat för en utomstående för Jobb Jessica var en effektiv, ordentligt och hade örnkoll på prylar. Privat Jessica däremot var en slarva, glömde födelsedagar och tvättade rött med vitt på 90 grader. Och det var Privat Jessica Tommy hade varit gift med. Men det var Jobb Jessica han tröttnat på. Förmodligen.

Förenklade man det hela fanns det egentligen bara 2 problemområden, Tommys flytt och hennes jobb. Tommys flytt kunde hon inte påverka, bara hennes eget sätt att förhålla sig till det. Och det i sin tur hängde samman med vad hon skulle göra med sitt eget jobb. Kunde hon tänka sig att jobba med slemmisarna? Och på de premisser de satt upp? Definitivt inte. Å andra sidan ville de inte heller ha henne där, därav de hårda villkoren. M a o fanns det klart underlag för förhandlingar. Att få dem att lösa ut henne till högsta möjliga pris. Alternativet var att gå dit och straffa ut sig, men det skulle hon förmodligen inte klara av.

Jessica hade ringt och rådfrågat facket som tolkade det på samma sätt. Visst vore det smartaste att gå dit och skrämma skiten ur dem. Kunde hon få dem att tro att hon var villig att jobba där skulle de garanterat erbjuda henne någonstans mellan 12 - 24 månader i avgångsvederlag. En fin liten summa! Men skulle hon palla det? Ingen av hennes tidigare arbetskamrater kvar, och alla hennes kunder överflyttade till andra projektledare? Utan att ha en partner som peppade och stöttade på hemmafronten? Förmodligen skulle hon det, men till vilket pris?

Det var inte värt det. Inte för alla pengar i världen kunde hon tänka sig att komma i närheten av det svarta hål hon parkerat sig i efter skilsmässan. Så då återstod bara en sak, att hitta rätt läge för avgångsvederlaget. Förmodligen var det bästa att spela med öppna kort. Om de sa upp henne hade hon rätt till 24 månaders avgångsvederlag, men då hade hon å andra sidan arbetsplikt under tiden. Vilket de kunde utnyttja till att parkera henne på deras lagerterminal ute i tjottahejti om de ville. Och då var det i princip omöjligt att hitta nytt jobb, dels p g a ryktet snabbt spred sig i branchen och dels för att hon mentalt skulle bli helt knäckt.

Efter att ha tänkt igenom alla möjliga scenarion stod handlingsplanen ganska klar för henne och hon tog tjuren vid hornen direkt. Turligen nog var direktör Storslem inne.

- Jag har tänkt igenom det vi talade om igår och kommit fram till ett beslut. Eller ett förslag kanske jag ska säga.
- Jaså, jaha. Låt höra.
- Om vi ska tala öppenhjärtligt så vill ni definitivt inte ha med mig i den nya konstellationen. Och jag vill garanterat inne vara med. Däremot har ni inte lust att lösa ut mig med 2 årslöner.
- Nu tycker jag nog att Du förutsätter lite väl mycket. Klart vi vill ha Dig med, annars hade vi inte erbjudit Dig jobbet som coordinator.
- Många saker är jag, men inte dum. Både Du och jag vet hur det ligger till och vi kommer förmodligen snabbare fram till en överenskommelse om vi är öppna mot varandra.
- Jessica, jag tror nog att Du missuppfattat saker och ting.
- Jaså, hur då? Förklara för mig i så fall varför en projektledare som omsätter närmare 20 miljoner på egen hand helt plötsligt fråntas allt kundansvar? Varför en av de bäst renommerade projektledarna i branschen ska omplaceras? Var finns logiken i det? Framförallt när ni redan har en eminent business coordinator och jag i praktiken enbart blir hans assistent.
- Vad vill Du att jag ska säga?
- Du behöver inte säga någonting mer än sanningen. Så att vi kan hitta en deal som både Du och jag är nöjda med.
- Och vad skulle Du vilja ha då?
- Mitt förslag är 18 månaders avgångsvederlag, utan arbetsplikt. Samt att jag under den tiden behåller tjänstebilen och mobilen. Och att jag har rätt till att få ut innestående komp, bonus och semester i reda pengar.
- Det var inte direkt ett billigt förslag Du har att komma med. Varför skulle jag gå med på det?
- För att Du kommer billigare undan än om Du säger upp mig. Samt att Du slipper ha mig där.
- Fast å andra sidan, då får jag ju i alla fall ut något för det jag betalar.
- Det får Du nu med. Du får min tystnad och min lojalitet på såtillvida att jag kommer inte börja jobba för någon konkurrent eller starta eget här i stan.
- Du måste förstå att jag kan inte ta ställning själv till det här. Det är något som ledningen måste ta ställning till.
- Vet Du, det är veritabelt skitsnack! Det är Du som bestämmer och ledningen går helt i Dina ledband. Men visst, tänk Du på saken men jag vill ha svar den här veckan.
- Jag återkommer. Innan veckan är slut.

Nu var tärningen kastad, bollen i rullning och alla andra klyschor man kan tänka sig. Inget mer att göra förrän hon fick hans svar. Stolt som fan var hon, att hon tordats och inte backat undan. Känt sitt värde och visat det. Nu skulle här firas. Trots att det var tisdag och allt. En kväll på krogen med vin och god mat. Och om allt ville sig väl så kanske ett litet slentrianragg som extra belöning.

Finns ni?

Vet att några tittar in här och läser. Kul. Men vad tycker ni? Jag behöver respons, ris och rosor. Åsikter! Tyck något för det är den drivkraft jag har när jag plitar på mina blogg"böcker". Pleazzzzeee