Kapitel 5

Tisdag morgon startade Jessica i god tid, lämnade kidsen på fritids för en gångs skull och åkte sedan hem för att förbereda sig för mötet. Stor balja kaffe, en snabb cig under fläkten och sedan en ingående granskning av garderoben.
Den stora frågan var vilket intryck hon ville ge? Sexig, definitivt not. Kvinnlig, njae inte gärna med de grisarna. Proffessionell, i och för sig men då utan att se hård ut. Kompetent var väl det hon letade efter. Normalt hade hon inga problem med kundmöten, eftersom hon visste att hennes kompetens väl övervägde eventuella brister i dresscoden. Men nu skulle hon på anställningsintervju! Något hon inte gjort på hur många år som helst. Till råga på allt hos killar hon kände en total motvilja för.
Bara att bita sig i läppen och sätta på sig ansiktet, gömma känslorna bakom ett leende och se vad slemhögarna hade att erbjuda. Antingen skulle de försöka köpa hennes lojalitet med hög lön och fina ord, eller så var det avgångsvederlag som skulle diskuteras. Vilket hon helst ville kunde Jessica inte komma på det klara med. Som alltid i sådana lägen försökte hon låta bli att tänka på det, vara nollställd och låta intuitionen avgöra.
Outfiten för dagen blev ett par designerjeans, med en lavendelfärgad top och krönt av en stark lila Moschino kavaj. På med bling blinget, maken och voila så var hon färdig. En attraktiv tjej med skinn på näsan och känsla för färg & form. Precis det intryck hon ville ge, fjärilarna i magen syntes som tur vad inte.
Prick klockan tio anlände hon slembubblornas boning, fit for fight. Killarna tog själva emot henne i entren och de intog konferensrummet. Efter det vanliga bluddret om absolut ingenting kände Jessica att det fick bära eller brista, men det var dags att syna korten.
- Så vad har herrarna tänkt sig i framtiden då?
- Det här köpet är tänkt att fusionera våra gemensamma styrkor och samla krafter för en expansion inom Europa. Med DCs bakgrund och våra visioner kan vi bli otroligt starka.
- Det låter klart intressant och absolut möjligt, men jag var mer inne på min egen framtid.
- Jaså, jo det är ju klart. Du är en mycket kompetent projektledare, och kunderna uppskattar Dig. Så visst, det är något vi måste fundera över. Alltså hur vi bäst utnyttjar Din kompetens.
- Ursäkta om jag är lite rakt på, men min kompetens är allmänt känd i branschen och måste även varit en faktor ni vägde in i köpet. Så frågan är vilken roll det är tänkt att jag kommer ha i den framtida organisationen.
- Ja Du, det kan man säga var rakt på. Ord och inga visor. Här uppskattar vi folk som är rakryggade och säger vad de tycker. Det kommer säkert att lösa sig på bästa sätt, för alla parter.
- Vet Du, jag tycker inte att Du svarar på min fråga. Med tanke på att jag stod för 40% av DCs omsättning så bör ni ha tagit min roll under övervägande innan köpet fullföljdes. Så återigen, vad är tanken? Vad gör jag om 1 vecka och om 1 år?
- Jag förstår att Du känner starkt för den frågan, men jag kan inte besvara den i dagsläget. Fusionen har precis trätt i kraft och nu måste vi gå igenom de styrkor som finns, se hur vi förvaltar dem på bästa sätt.
- Visst, jag förstår att vi inte kommer längre men då har jag en sista fråga. Vad avser dagens möte egentligen?
- Vi ville helt enkelt visa Dig vår respekt och även träffa Dig personligen. No more no less. Ren nyfikenhet kanske man kan kalla det.
Sedan fortsatte mötet med en rundvandring i lokalerna och Jessica kände hur blickarna följde henne runt. Nog tusan hade slempropparna framtiden utstakad för henne, men de vägrade kläcka ur sig den. Bara att bespetsa sig med tålamod och se vad som komma skulle.
Nästan kokande av frustration gav hon sig av med ett svalt handslag och ett självsäkert leende. På kontoret stormade hon in i Anitas rum och vräkte ur sig hela historien. Anita stackaren såg ut som det dåliga samvetet personifierat. När Jessica väl fått ur sig det hon ville så sa Anita först ingenting. Sedan kom det. Sanningen att säga så var det inte personalen de var ute efter i fusionen. Det var namnet och kundregistret, men framförallt ville de bli av med den största konkurrenten. Anita hade försökt förhandla fram trygghet för alla anställda, men det hade varit ett dödfött företag. Visst, några tjänster hade öronmärkts men det var framförallt lite mer ofarliga positioner som logistikpersonalen och receptionisterna.
M a o hade Anita ingen matnyttig information att komma med. Hennes deal i affären var att inte starta konkurrerande verksamhet inom 2 år, och efter den tiden så förband hon sig att inte bearbeta de kunder som DC hade idag. I princip ett näringsförbud, men för Anita spelade det ingen roll. Hon ville bara lägga av, hon var utbränd och totalt ointresserad av att starta något nytt de närmsta åren. Hennes plan var att äntligen gå den konstutbildning hon försakat som ungdom. Och passa på att resa.
Visst hade hon svikit sin personal, genom att sälja på de premisserna men det kunde hon leva med. Inom sig visste hon att hon under de gångna 10 åren varit en otroligt bra arbetsgivare. Hennes anställda hade justa löner och bra villkor, samt att Anita hade plockat in en hel del amatörer och gett dem chansen. Så hur sviken Jessica än kände sig så förstod hon ändå Anita och hon hade förmodligen agerat på samma sätt själv.
Men det förändrade inte hennes egen situation. Vad hade framtiden i beredskap för henne? Och var det något hon kunde leva med? Det återstod att se.