Del II, kapitel 8

Hela kvällen gick Jessica omkring med en ångestladdad klump i magen. Dels av nervositeten att försäga sig och dels av känslan att ha varit otrogen. Rent tekniskt sett hade hon inte det, men hon var väl medveten om hur Tommy resonerade och ur den synpunkten hade hon garanterat hoppat högt över skaklarna.

Visst hade hon enbart Tommy på deltid, då hans Alva tog mycket tid i anspråk. Samtidigt hade han bedyrat att relationen med Lena enbart var platonisk. De var föräldrar till samma barn och även vänner. Visserligen var nog inte Lena helt nöjd med den situationen, men Jessica visste att Tommys moral klart förbjöd dubbelspel. Och han skulle garanterat inte dela säng med henne om han samtidigt var involverad med någon annan.

De åt en söndagsmiddag med kidsen, spelade spel och slöade i soffan tillsammans. Den gamla sköna familjestämningen lade sig över dem som en skön varm filt. De gångna månadernas bråk, slitningar och oro försvann och istället infanns sig en harmoniskt stämning över dem alla. Om det nu inte hade varit för den där ångestklumpen som dröjde sig kvar. Så länge barnen var med dem var det lugnt, då kunde hon hålla det i schakt men snart var det läggdags. Vad skulle hända då?

Efter avslutad nattning gick Jessica in i vardagsrummet igen. Tommy hade tänt ljus, satt på en mysig film klappade inbjudande på soffan. En våg av fjärilar drog genom henne och hon kröp ihop tätt, tätt intill honom. Försökte förtränga gårdagen så gott hon kunde och fokuserade på nuet. Och det gick över förväntan! Kärlek med Tommy hade alltid varit som att komma in i en trygg hamn, full med kärlek och ändå alltid en del överraskande moment. Även så denna gång och Jessica kände sig återigen säker. Visst fasiken skulle de övervinna det här. Deras kärlek skulle förankra sig igen. De skulle bli en familj. Men denna gång av ren och skär kärlek, utan gammalt bagage och misstro. Öppet och ärligt. Ja, utom gårdagen förstås. Den skulle hon aldrig någonsin avslöja. Aldrig.

Del II, Kapitel 7

Första tanken när Jessica var panik!En het, brinnande känsla av att vara på fel ställe vid fel tidpunkt. Direkt när hon slog upp sina mascarakletiga ögonfransar insåg hon att gårdagen varit en tabbe av stora mått. Enda trösten i kråksången var att hon inte släpat med sig sitt offer hem, utan följt med till hans lilla etta med kokvrå.

Med bankande huvud och ångestfylld bröst smög hon sig försiktig ur sängen. Jessica funderade på att smita iväg tyst som fasiken, utan dusch och tandborstning men sinnade sig. En titt på klockan fick henne att förstå att hon förmodligen skulle komma hem samtidigt som Tommy och kidsen. En snabb titt i spegeln bekräftade vad hon misstänkte, hon såg för jävligt ut. Utsmetat smink, trasslig i håret och en doft av gammal alkohol. Fick Tommy se henne i det skicket skulle han inte behöva fundera två gånger över vad hon varit ute på för äventyr.

Shit shit shit var det mest kontruktiva som dök upp i hennes huvud. En iskalk dusch fick henne i ett något bättre skick och som en gåva från en högre makt så sov hennes ragg från gårdagen fortfarande. Hon skrev en snabb hälsning med läppstift på hallspegeln och kastade sig ut genom dörren. Först ute på gatan tordes hon andas ordentligt och hon började i sakta mak promenera hem. En lång promenad, men precis vad hon behövde i dagsläget. Det gav henne tid att nyktra till och vakna till liv, samt att hon i lugn och ro kunde fundera över sitt barnsliga beteende.

Direkt efter Tommys SMS hade hon dundrat ned till Stureplan och in på närmsta krog. Fram till bardisken och jakten på glömska började direkt. Mycket alkohol blev det och någonstans framåt småtimmarna hade hon utsett sitt offer, en alldeles för ung och naiv kille men klart lättfixad. Och hur mycket bättre mådde hon av det? Hur mycket bekräftad och älskad fick han henne att känna sig? Inte ett dugg! Jessica lovade sig själv att aldrig mer göra något så infernaliskt barnsligt. Nästa gång hon hamnade i säng med någon skulle det vara i nyktert tillstånd och med någon hon kände sig attraherad av, psykiskt såväl som fysiskt.

När hon började närma sig hemmet började ångesten så sakteliga komma tillbaka. Vad skulle hon säga till Tommy att hon varit? Vilken hållbar förklaring fanns det, nyinflyttad i Stockholm utan vänner? Att hon varit ute och festat men inte orkat ta taxi hem, utan tagit in på hotell? Inte direkt trovärdigt.

Precis när hon började falla till föga för den bistra verkligheten, att sanningen var det enda alternativet, så ringde hennes mobil. Yes, såklart! Hon hade ju varit på middag och blivit beruskad, stannat över natten hos Anders med fru. Det fanns absolut ingenting att anmärka på det. Visserligen var det den lilla detaljen att hon messat Tommy och sagt att hon skulle vara inne i stan vid ett visst klockslag, men det var inget som sa att hon inte hade åkt tillbaka!

Lättat över att ha hittat en lösning satte hon in Anders i situationen och han ställde upp utan att tveka. Som alltid efter ett samtal med Anders kände hon känslan av samhörighet, att hon fått den storebror hon alltid längtat efter. Och samtidigt insåg hon att Anders hade samma starka behov av hennes vänskap som hon av hans. En klart bra förutsättning för deras framtida relation.

När hon satte nyckeln i dörren hörde hon röster inifrån. Hon stramade upp sig och satte på sig sitt lugna leende, ropade hallå och klev in i köket. Där blev hon mer eller mindre överfallen av barnen och över deras huvuden såg hon Anders oroliga ansikte.

- Men hallå! Vad är det med er? Ni ser helt förstörda ut.
- För fan Jessica, var i helvete har Du varit?
- Vart jag varit? Hos Anders och hans fru på middag. Jag sov över där.
- Men varför ringde Du inte?
- Men jag messade Dig och Du var upptagen. Och jag kände inte för att åka hem till ett tomt hus.
- Fattar Du inte hur oroliga vi har varit?
- Men varför det? Hur visste ni att jag inte var hemma? Varför ringde ni inte på min mobil för?
- För det första så sov vi här allihop! Vi längtade efter Dig, och åkte hem när vi fått Ditt mess. För det andra så har vi ringt Din mobil non stop sedan midnatt. Jag var just på väg att ringa polisen.
- Allvarligt? Men gud så jag skäms. Fan också. Det var absolut inte min mening att göra er oroliga. Jag kände mig lite ensam igår och kände absolut inte för att sova i huset själv. Hade inte en aning om att ni var här, för då hade jag kastat mig i en taxi ögonaböj. Förlåt, snälla älskade ungar. Förlåt Tommy, det var inte min mening att ställa till det.
- Okej, men lova att aldrig göra om det. Aldrig mer
- Jag lovar. Garanterat.

Inom sig förbannade Jessica att hennes dåliga självförtroende gjorde att hon missat chansen att tillbringa natten med Tommy. Hennes dåliga samvete tärde på henne, men hon lovade sig själv dyrt och heligt att inte avslöja vart hon egentligen varit någonstans. Den relation hon och Tommy hade var bräcklig, den skulle garanterat inte klara av ett svek av den kalibern även om de inte på något sätt lovat varandra trohet. Men Jessica visste inom sig att Tommy inte skulle ha den minsta förståelsen för hennes agerande. Det här var en dumhet hon själv ställt till med och som hon själv fick leva med ångesten för.

Vad säger ni?

Jag har tappat sugen lite... När jag skriver "romaner" är jag otroligt beroende av feed back, kommentarer och vetskap av att några läser. Känner inte så den här gången, så jag tror det blir en paus tillsvidare. Är det okej med er?

Del II, Kapitel 6

Både Anders och Jessica märkte hur de släpade fötterna efter sig, i ett försök att skjuta upp ankomsten men till slut var de ändå där. Ett djupt andetag och så var det dags. Carina och Victor stod i hallen med lite blyga leenden, redo att välkomna Jessica in i familjen. Jessica själv visste knappt om hon tordes titta på Carina, tänk om det var Carl hon skulle se istället? Och hur skulle rösten vara, en man eller kvinna? Så hon tog det lättaste, hälsade först på Victor som var en försynt, men charmig kille.

Till slut var det oundvikligt och hon vände sig mot Carina. Oh shit var det enda som kom över hennes läppar, men tydligen var det något Carina var van vid för hon log brett och tog henne shand. Carina var en otroligt kvinnlig person, liten och nätt med vackra, harmoniska drag. En kvinna ut i fingerspetsarna och hade hon inte vetat bakgrunden hade Jessica aldrig någonsin misstänkt att Carina en gång i tiden varit en man.

Jessicas spontana reaktion fungerade som en isbrytare och det blev en otroligt trevlig dag, med mycket variation på samtalsämnen. Carina berättade en del om sin bakgrund och vilket trauma det varit för henne att inte hittat rätt i sin identitet förrän i vuxen ålder. Anders såg hela tiden med kärleksfulla ögon på henne, de var verkligen ett par med äktenskapstycke. Även Victor blev mer och mer tillgänglig ju längre tiden gick och dagen avslutades med att hela familjen följde henne till tåget. De kom överens om en middag hemma hos Jessica så fort hon var på plats i den nya lägenheten.

På tåget satt Jessica och funderade på dagen som varit, vilken kärlek och styrka som de besatt som lyckats ta sig igenom människors fördomar, sina egna räddslor och hållit kvar vid varandra. Samtidigt kunde hon inte låta bli att dra paralleller till sitt och Tommys förhållande. Där var de, två människor med allt som talade för dem och ändå fick de inte ihop det. Varför? Av lathet, bortskämdhet, oviljan att kämpa eller vad? Kärleken och åtrån fanns där, varför kunde de då inte få till det?

Ju mer hon vände och vred på det kändes det så otroligt löjligt, att kasta bort det som fanns dem emellan. Okej, visst var situationen något komplex med Alva och Lena med i bilden, men ändå. På något sätt borde de kunna lösa problematiken, iaf om de båda kände som hon trodde. Och för att få reda på det skickade hon ett SMS från tåget där hon bad Tommy att möte henne vid tåget för en snabb kopp kaffe. Visserligen fick hon inget svar, men ändå hade hon förutsatt att han nog skulle vara vid tåget. Lena bodde precis i närheten och 10 minuter borde han kunna ägna åt sina barns mor.

Jessica väntade i 15 minuter innan hon skickade nästa SMS, där hon meddelade att hon var framme. Var han på väg? Och den här gången fick hon ett svar, tyvärr så gick det inte då Lena sov och Alva hade ett litet lätt kvällsstök. Föresten hade han ju Oscar och Mathilda där, och han ville inte gärna lämna dem ensamma med Alva.

På något sätt gick luften ur Jessica och hon iddes inte ens svara på sms:et. Här hade hon fått en insikt utan dess like och hon var beredd att lägga korten på borden, blotta sig själv. Men då kunde han inte! Jessica kände sig ratad och förbannad, all hennes empati försvann med blixtens hastighet och så även logiken.

Trots att hon kommit så långt i sin utveckling så kunde hon inte hejda sig. Som alltid när hon kände sig ratad var det bara bekräftelse som kunde kompensera det. Bekräftelse från vem som helst, bara den fanns där och med det i tankarna tog hon sig ned till Stureplan där hon tog sig in på första bästa ställe. Fram till baren och beställde en stor drink, sedan var hon redo.

Redo för tröst, glömska och bekräftelse. No matter what!

Del II, Kapitel 5

Veckan gick trögt för Jessica. Tommy var mer osynlig än vanligt, för Lena och Alva hade fått äntligen fått komma hem. Vilket lämnade Jessica ensam i Tommys hus, tillsammans med Oscar och Mathilda. Deras skola hade startat och de hade smält in bra, genast lyckats få kompisar i grannskapet så i princip såg Jessica dem enbart till middagen.

I väntan på att hennes utbildning skulle starta hade Jessica surfat runt för att skaffa sig information, kontakter och bygga upp en marknadsplan. Hon hade intesifierat kontakten med sina nyvunna amerikanska vänner och brann av otålighet av att få starta. Dock kunde hon inte söka F-skatt sedel om hon skulle plugga, för då fick hon inget studiebidrag. Och hade hon ingen F-skattsedel kunde hon inte inregistrera företaget. Och hade hon inget företag kunde hon inte hyra butikslokal. Det kändes som ett moment 22! Men samtidigt tordes hon inte riskera studiebidraget, visserligen hade hon sitt avgångsvederlag men det kunde nog behövas när företaget var nystartat och hon förmodligen inte kunde ta ut någon lön.

Med Tommy hos sin nya familj och barnen med nyvunna kompisar var det inte utan att hon kände sig ensam. Vissa dagar var hennes enda kontakt med omvärlden expediten på närbutiken, som iaf hälsade glatt. I övrigt var det tyst runt henne och det fanns många stunder till tankar. Snart var hennes 2:a hands lägenhet ledig och då skulle hennes naturliga umgänge med Tommy ta slut. Och vad skulle hända då? När han samtidigt skulle ta hand om Lena och Alva, sitt jobb samt kidsen. Och när hon själv skulle börja plugga. När dagarna inte längre var fria från plikter utan det inrutade mönstret skulle styra deras liv igen. Skulle det finnas någon plats för deras spirande känslor igen och skulle de överleva vardagens ansvar?

Självklart fanns det inga svar på dessa frågor utan det var något som tiden skulle få utvisa. En fråga som hon snart skulle få svar på däremot var mysteriet med Anders fru, Carina. När lördagsmorgonen grydde hade Jessica ännu inte bestämt sig för om hon skulle ta med barnen eller inte. Men vid 10 snåret löste sig problemet per automatik då Tommy kom hem för att ta med sig kidsen på en Skansen tur, med efterföljande middag hemma hos deras nya lillasyster.

Jessica tog tunnelbanan in till city och bytte därefter till Roslagsbanan. Anders mötte henne vid Näsby Parks station och de tog en promenad hem till deras hus, som låg nere vid vattnet. Det märktes otroligt väl på Anders att han hade något han ville berätta, men det satt långt inne. Till slut gjorde Jessica det enda möjliga, hon frågade rent ut.

- Anders, något är det som Du trycker på. Och jag förmodar att det har med Carina att göra. Så ut med det, vad är det?
- Det är inte fullt så enkelt.
- Visserligen har vi inte känt varandra länge, men vi har fått en otrolig kontakt. Du är som en bror för mig och jag antar Du känner samma för mig. Så om Du inte kan prata med mig, vem kan Du då prata med?
- Visst, jag vet. Rent logiskt sett vet jag, men så triggar känslorna igång och då blir jag osäker.
- Tror Du att jag skulle svika Dig? Eller döma Dig?
- Nej, men det trodde jag å andra sidan inte om min biologiska familj heller. Och de svek.
- Men jag är inte dem. Ge mig en chans och döm inte på förhand.
- Shit! Ja, det finns ju ingen återvändo. Vi är snart där och då lär Du märka med egna ögon.
- Men vad är det som är så hemskt? Eller tabubelagt?
- Min fru
- Din fru?
- Det är hon som är tabubelagd
- Är hon en häxa eller vad? Ursäkta, men jag fattar ingenting.
- Hon är en han. Eller rättare sagt, hon var en han. Nu är hon en hon.
- Say what?
- Jag visste det! Fasiken också!
- Anders, lugna Dig för fasiken. Jag dömer inte, men jag hänger inte med. Förklara istället!

Och det gjorde han. Anders hade tidigare varit gift, med sin ungdomsförälskelse Annika. De var ett vackert och framgångsrikt par, ända till Annika fick cancer i alldeles för unga år. Efter sig lämnade hon en nedbruten Anders med en nyfödd liten son, Victor. Med sin sociala status och familjens pengar hade Anders möjlighet att ta sig ett sabbatsår, när han helhjärtat ägnade sig åt Victor. När året var till ända och det var dags att börja jobba, så sökte han ett jobb i Asien. Efter några år i Asien hade han stött på Carl, en ung amerikan som drev runt som bagpacker i jakt på sin identitet.

Utan att han egentligen visste hur det gått till hade de inlett ett förhållande, som snabbt djupnat till en varaktig relation. Det var inte det sexuella som band dem samman, utan mer en själarnas gemenskap. Carl hade dock i hela sitt liv tvivlat på sin egen könstillhörighet och under deras förhållande växte beslutet om ett könsbyte fram. En process som Anders delat och stött till fullo. Något som de trott att deras respektive familjer och bekantskapskretsar också skulle göra, men där hade de tagit miste. Sedan hemkomsten till Sverige för många år sedan hade de levt mer eller mindre isolerade, förutom Victor som på egen hand lyckats bygga upp en vidsynt kretas av kamrater om än deras föräldrar ifrågasatte vänskapen.

Med den informationen var det med blandade känslor som Jessica trädde in i Anders hem för första gången. Hennes logiska jag accepterade situationen till fullo, men ändå osäker på hur hon skulle reagera. Var hon så fördomsfri som hon trodde? Eller närde hon en småborgelig konservativ själ i sitt inre?

Del II, kapitel 4

Precis som Jessica misstänkte blev den närmsta tiden enbart en kamp för att överleva. Att ta sig igenom vardagen. Tommy fick börja sitt nya jobb med att förhandla om flexibel arbetstid. Hela hans vakna tid gick åt till att pendla mellan jobbet och neonathal. Den eventuella ledig tid han lyckades tillbringa i hemmet fokuserades helt på Oskar och Mathilda, så stunderna med Jessica försvann ut i tomma intet.

Lena hade fött sin och Tommys lilla dotter med akut snitt, vilket hade varit en chockartad erfarenhet för dem båda. Och den lilla Alva hade inte mått bra, alldeles för liten och alldeles för tidig hade hon inte alls varit redo för den stora turbulenta världen hon kommit till. Men med all medicinskt expertis tillgänglig och otroligt tålamod hade hon så sakteliga kämpat sig upp till sunda värden och en viss viktökning. Den största oron började lägga sig och Tommy kunde äntligen börja se framåt med viss tillförsikt.

Lena däremot hade hamnat i värsta förlossningsdepressionen. I samma stund som värkarna hade satt igång hade insikten slagit henne fullt ut, hon skulle ha barn! Från och med den här dagen skulle alltid hennes livs fokus ligga på någon annan. En helt ny situation och hon hade blivit orolig för att inte klara av det. Det i kombination med den dramatiska förlossningen och Alvas kamp för sin hälsa hade slungat ned Lena i en riktigt djup depression. Turligen nog hade både sjukhuspersonalen och Tommy sett tecknen ganska så tidigt, så Lena fick ligga kvar för både sin och Alvas skull. Terapi och medicin i väl blandad kombination skulle nog få henne på fötter, men för närvarande var det på Tommy som allt ansvar vilade.

Jessica insåg allt detta, med logiken. Samtidigt skrek hela hennes inre över orättvisan, nu när hon och Tommy äntligen hade hittat tillbaka på rätt bana så hände sakerna slag i slag. Hur hon än agerade just nu så skulle det bli fel. Ställde hon krav på Tommy så var hon självupptagen och okänslig, och om hon stöttade honom i hans situation fanns risken att han kom än närmre Lena då han kunde tolka hennes stöd som en accept. Hur hon än såg på det så var det en "loose loose situation".

Turligen nog valde Anders just i det här ögonblicket att återkomma från en 3 månaders tjänstgöring utomlands och han fanns som vanligt där med kloka ord. Jessica tillbringade många luncher på Djurgården med efterföljande promenad, där hon och Anders pratade om allt. Eller rättare sagt, Jessica pratade och Anders lyssnade. Det var sällan Anders nämnde något om sitt liv, hela hans fokus verkade ligga på Jessicas välmående. Ett intresse som var välkommet, men inte helt naturligt. Under en av deras promenader bestämde sig Jessica för att forska vidare i Anders liv, se om hon kunde få en klarare bild om vem han egentligen var. Och om det fanns några dolda avsikter.

- Du vet hur jag uppskattar våra stunder tillsammans. Jag är så otroligt glad att vi lärt känna varandra.
- Same, same vännen. Det är helt och hållet ömsesidigt.
- Jag vet. Men jag har lite hang-ups.
- Hang-ups? På vad?
- Alltid är det mig vi pratar om. Hur jag mår, vad Tommy sagt och gjort. Och Du kommer med goda råd, stöttar och peppar.
- Men gumman, jag gillar det. Jag känner mig behövd och är bara glad om mina råd är till hjälp.
- Men jag vill finnas där för Dig också. Ge Dig lika mycket som Du ger mig.
- Det gör Du. Du får mig att känna mig stark, behövd. Och jag uppskattar till sällskap.
- Men jag vet i princip ingenting om Dig. Visst, jag vet att Du är gift och att ni har barn. Men är Du lycklig? Har ni det bra Du och Din fru? Hallå, jag vet inte ens vad hon heter?
- Carina heter hon. Och ja, vi är lyckliga. Ett barn har vi, Victor, som är 14 år. Något mer?
- Anders, Du vet hur jag menar. Du pratar aldrig om Dig eller Ditt. Ibland är det som Du döljer något. Vad ska Du med mig till? Självklart att vi är vänner, absolut. Men Du får ingenting av mig, inget stöd, ingen pepping. Nada.
- Men måste livet se ut så? Att man alltid måste betala tillbaka? Kan jag bara inte få vara Din än utan en hel massa hidden agendas?
- Visst, men min kvinnliga intuition säger mig att det finns mer än så. Att det inte är fullt så enkelt.
- Jessica, jag lovar dyrt och heligt att Din vänskap är viktig för mig. Jag har inga hidden agendas utan uppskattar Ditt sällskap rätt och slätt. Men visst, allt har jag inte berättat. Kanske det är dags att släppa in Dig i mitt liv. Vill Du träffa min familj?
- Din familj? Jo, visst men vet de om mig? Och vad säger de? Tycker inte Din fru att det är konstigt att Du har en vuxen kvinna som bästa vän? En som Du inte heller känt speciellt länge.
- Min fru är en väldigt speciell kvinna, med stort hjärta och helt utan förutfattade meningar. Och svaret på Din fråga är ja, hon vet om Dig. Och hon vill gärna träffa Dig. Lunch hos mig på lördag? Dina barn får gärna komma med. Victor blir bara glad för sällskapet.

Samtidigt som Jessic såg fram emot lördagen fanns där en molande känsla av obehag. Något var det som Anders inte berättade. Något som hon förmodligen inte skulle uppskatta, för varför höll han annars tyst om det. Men som med allt annat som hände under den här tiden var det bara att bespetsa sig med tålamod. Hennes nya livsfilosofi var uppenbarligen att skynda långsamt. Helt emot hennes natur, men ett nödvändigt ont i hennes nuvarande situation.

Del II Kapitel 3

Den natten var den sista på länge som innehöll kärlek och glädje, för morgonen därpå började en tid av turbulens. Jessica vaknade av en gäll telefonsignal och sekunderna därpå kastade sig Tommy över henne för att fånga luren innan hela huset vaknade. Ett tidigt telefonsamtal är sällan goda nyheter, vilket bekräftades när Tommy lade på luren. Först sa han ingenting utan stirrade tomt framför sig, med tankarna långt borta. Sedan tog han hennes hand och sa med grötig röst att Lena hade åkt till sjukhuset och att läget var allvarligt.

Tydligen hade värkarna satt igång och läkarna gjorde nu allt för att fördröja förlossningen. Oddsen för att klara barnet redan nu var teoretiskt sett goda, men självklart bättre ju längre det dröjde. Hade allt gått som det var tänkt skulle det här samtalet väntat ytterligare månader, men livet blir inte alltid som man tänkt sig.

Tommy försvann iväg fort som busan och Jessica satt ensam kvar. Orolig för vad som nu skulle hända och full av blandade känslor. Ilska för att verkligheten så påtagligt knackat på, oro för att Tommy skulle gå förlorad för henne, förbannad på Lena som satt Tommy i den här sitsen, ledsen för barnens skull. En del av henne hoppades att det skulle gå åt pipsvängen, men i samma sekund hon släppte fram den känslan slog samvetet till med full krat. Oavsett omständigheterna så rörde det sig om ett oskyldigt barn och en kvinnas längtan efter att bli mor. Även om Jessica själv skulle förlora på det så kunde hon inte ens i sitt innersta svarta rum förneka Lena den lyckan. Även om hon säkerligen skulle ångra sig flertalet gånger.

I sin oro kunde hon inte somna om och inte heller finna någon som helst ro i att läsa. Så vad återstår då annat än att storstäda? Något som Jessica i princip aldrig gjorde, då städning var bland det värsta hon visste. Men inte idag inte, så när Oscar och Mathilda dök upp till frukosten många timmar senare fick de en smärre chock.

Inte över att nedervåningen i princip glänste, utan snarare över det faktum att de fann sin mor uppflugen på en stol i köket där hon putsade fönster. En syn de i sina unga år aldrig tidigare sett, då de i huset hade lejt bort allt sådant som Jessica konsekvent vägrade att göra.

Tysta satte de sig på sina platser, osäkra på hur de skulle bemöta situationen. Var det ilska eller glädje som drev deras mor? Inte så lätt att veta i en helt ny situation, men till slut tog Mathilda mod till sig och frågade rent ut.

- Varför putsar Du fönster mamma?
- För att de var smutsiga gumman
- Jo men varför putsar Du dem för? Du brukar ju aldrig göra sånt
- Nej jag vet, men idag kände jag för det. Fråga mig inte varför, men så är det
- Sover pappa fortfarande
- Nej raringar, pappa är på sjukhuset. Lena ringde och bebisen är tydligen på väg.
- Va? Är det sant? Får vi åka dit och träffa den?
- Tyvärr inte. Bebisen kommer alldeles för tidigt, så det är inte säkert att den mår bra när den kommer. Och Lena kommer säkert inte må så bra direkt efter.
- Men varför kommer den nu för då? Om det inte är dags.
- Därför att ibland blir det inte som man tänkt sig. Ibland så bestämmer sig kroppen helt enkelt för att göra så.
- Men om bebisen inte mår, vad händer då?
- Faktum är att jag vet inte riktigt. Det beror på hur liten den är, hur själva förlossningen går och en hel massa saker.
- Men när får vi reda på det då?
- Jag tror nog att pappa ringer så fort han kan. Men han vet ju att jag är här hos er och just nu behöver Lena honom mer än vad vi gör.
- Men mamma, om bebisen inte mår något bra kommer hon säkert alltid behöva honom mer.

Och just den tanken hade slagit Jessica ett flertal gånger. Vad skulle hända sedan? Skulle dramatiken göra att Tommy och Lena knöts till varandra igen? Och vad skulle hända om det inte gick som det skulle? På något sätt kände Jessica det som att hon var förloraren i det här triangeldramat, oavsett vad som hände. Och inte ett skit kunde hon göra, mer än det hon gjorde nu. Att vänta.

Del II, Kapitel 2

Något svar på frågan kom aldrig, för när Tommy kom tillbaka var det som en helt annan människa. Han log med hela kroppen och rösten bubblade av glädje. Jessica och barnen stirrade nyfiket på honom, och försökte locka ur honom vad samtalet handlat om. Men icke, han knep som en mussla och log än mer, väl medveten om att de andra höll på att spricka av otålighet.

Istället gick han mot dörren och viftade åt dem att följa med. Skulle de få veta hemligheten så var det bara att hänga på, men fort för bilen skulle gå om 5 minuter. Det fick fart på dem alla, i ett schwung kom de på benen och satt i bilen och de for iväg. Ingen av dem kände till omgivningen tillräckligt för att kunna gissa vart de var på väg och Tommy vägrade lämna några ledtrådar. De tog sig ut från stan och efter en kvart var de framme, vid ett stort hus med en enorm trädgård och där stannade bilen. Avstigning för samtliga passagerare med Tommy i spetsen.

En bestämd knackning på dörren och sedan förändrades livet för dem alla. En ny familjemedlem gjorde sitt intåg i form av lille Whity, en helt bedårande liten Jack Russel herre som glatt välkomnade sin nya familj genom att bita i deras tår, kissa på deras fötter och som knorr på det hela skällde glatt för varje ny incident.

Det var kärlek vid första ögonkastet, och även Jessica föll för Whitys charm. Barnen hade önskat sig en hund ända sedan de visste vad det var, men hitintills hade det aldrig varit läge. Först hade barnen varit för små, sedan hade Jessica börjat jobba och ungarna började skolan. När det läget hade stabiliserat sig hade separationen dykt upp och då var det garanterat inte läge för någon hund i familjen.

Oscar och Mathilda delade i bästa samförstånd på Whity hela bilfärden och direkt vid ankomsten till hemmet försvann de som en avlöning, med Whity i hälarna. Först skulle trädgården utforskas och sedan huset, för att avslutas i Mathildas rum där de alla tre sömnade sött ihopkrupna på sängen.

Nu var de äntligen ensamma igen, första gången på flera dagar och Jessica kände hur hennes nervositet kom tillbaka. Skulle hon ta upp frågan som Oscar ställt eller låtsas som ingenting? Men hon behövde inte fundera speciellt länge, då Tommy löste problemet åt henne.

- Du undrar förstås vad jag egentligen känner för Lena förmodar jag?
- Klart jag gör, jag menar. Ja Du vet, med tanke på hur vi haft det. Alltså, Du och jag menar jag.
- Allvarligt Jessica, just nu vet jag fan ingenting. Innan det här med barnet kom på tapeten trodde jag garanterat att vi var historia, Lena och jag alltså. Och så hoppades jag att Du och jag skulle hitta tillbaka igen.
- Jag visste inte ens att Du haft en story med någon. Någon seriös alltså.
- Egentligen var det inte speciellt seriös. Lena hade vår stad som distrikt och det passade mig fint. En trevlig snygg tjej som inte var intresserad av något permanent. En story helt enkelt.
- Men det var inte riktigt som det blev eller hur?
- Nej, inte direkt. Å andra sidan tror jag hon blev lika förvånad hon, för barn ingick inte i hennes planer. Vare sig med mig eller någon annan. Men sedan när det hände så kände hon att det var nu eller aldrig, hon är ju en bit över 30 så det var väl kanske dags.
- Men vad vill hon då? Vill hon leva ihop med Dig, som en familj eller vad?
- Jag tror det. Visserligen säger hon att hon vill leva själv med barnet, men det känns mer som att hon säger det för att lugna mig.
- Vad vill Du då? Innerst inne?
- Säg det. När jag är med Dig så känns det så tryggt och skönt, vi har våra barn och vi fungerar kanon tillsammans. Sexet mellan oss har alltid fungerat bra och jag gillar att umgås med Dig. Ibland kommer jag inte ens ihåg varför vi separerade.
- Vad känner Du för Lena då? Nu när hon väntar Ditt barn?
- En känsla av ansvar. Jag vill skydda henne och vårt barn. En slags urinstinkt som vaknar till liv. Om det är någon form av kärlek vet jag inte, det är inte alls som mellan Dig och mig. Men jag gillar henne också. Hon är en smart och trevlig tjej, lätt att vara med.
- M a o har Du ingen aning eller?
- Nej, det är väl så det är. Jag är totalt förvirrad och har ingen jävla aning. Jag hoppas varje morgon att jag ska vakna och ha det klart för mig. Att någon form av blixt ska slå ned och ge mig svaret. Men hitintills har det inte hänt.
- Fullt så enkelt tror jag inte livet är. Tror nog Du får ta ansvar för Ditt liv själv, och själv bestämma vem Du vill leva med. Men om jag vore Du skulle jag nog inte ta alltför lång tid på mig, risken finns att både jag och Lena går vidare.
- Tror Du inte jag tänkt på det? Du får förlåta, jag vet att jag är skyldig både Dig och Lena mer än så här men jag kan inte. Inte nu. Och jag vill faktiskt inte prata om det, för jag blir bara mer och mer förvirrad.
- Visst, helt okej. Men vad gör vi nu, rent praktiskt alltså?
- Snälla, kan vi inte ta det imorgon? Just nu vill jag bara öppna en flaska vin, krypa ned i sängen och vara nära Dig. Krypa in i Din famn och utestänga verkligheten med alla beslut som jag inte kan fatta. Vill Du det? Sova med mig inatt?

Och visst ville Jessica det. Även om det som vanligt inte alls var sömn det handlade om, utan snarare om än ordlös, desperat kärleksförklaring från dem båda. En otroligt stor ömhet och hudlöshet, helt utan ord och ändå blev så mycket sagt.

Del II Kapitel 1

Äntligen på plats! Nu skulle förhoppningsvis livets framtida väg utkristallisera sig, om än inte glasklar så iaf en hint om åt vilket håll de skulle ta vägen. Jessica och Tommy hade gemensamt åkt till Stockholm, med kidsen i baksätet. En resa som hade företagits i trivsam tystnad. Både Jessica och ungarna hade dåsat till med jämna mellanrum, medan Tommy satt och smågnolade på gamla 70 tals låter. Ett klart tecken på att han var väl tillfreds med livet, och Jessica kände hur det gamla bandet mellan dem började att återupplivas igen.

Huset som Tommy hade hyrt var hur fint som helst. Rött med vita knutar och med en stor inbjudande veranda runt om. Det såg precis ut som en gammal grosshandlarvilla, med stor prunkande trädgård utanför. Och detta bara 20 minuters bilfärd från centrala Stockholm! Jessicas kommande 2:a hands lägenhet låg på promenadastånd, med barnens skola på vägen.

Alla praktiska förutsättningar fanns, Oskar och Mathilda hade redan första dagen skaffat kompisar i grannskapet. Huset var en pärla, Tommys jobb hade klar framtidspotential. Det som nu återstod att hålla tummarna för var lägenheten och att Jessicas utbildning skulle motsvara förväntningarna.

Efter många veckors vånda hade Jessica fått besked om att hon var antagen strax före det att flyttlassett gick och samtidigt som kidsens skola började skulle även hon tillbaka till skolbänken. Tommy började jobba någon vecka tidigare, han hade passat på att ta en långsemester för att ge sig själv och barnen tid att acklimatisera sig till sitt nya liv.

Första kvällen i huset kändes speciell. En viss vilsenhet fanns hos dem alla i kombination med en känsla av att ha gjort intrång i någon annans liv. Huset var delvis möblerat, och överallt fanns spår från ägarna. En tavla över ett gammalt hus, en ljusstake i ett fönster, en trasmatta i hallen och så vidare. Det riktigt kliade i fingrarna på Jessica att få sätta sin egen prägel på huset, men här gällde det att ligga lågt. Att låta Tommy styra och be om hennes hjälp, för klev hon själv in och tog för sig skulle hon säkerligen skrämma honom på flykten.

Och så fanns ju problemet Lena! Som kom till huset första kvällen, med en blomma och en flaska vin. Hennes officiella version var att hon ville hälsa familjen välkommen, men Jessica hade sett hennes förvåning när hon insåg att Jessica fanns i huset. Lena hade inte stannat speciellt länge, men stämningen hade blivit klart påverkad. Tommy sprang runt som en äggsjuk höna, nervös för att vara i samma rum som sina kvinnor och än mer orolig för att lämna dem ensamma tillsammans. Och tystnaden som inföll sig när Lena gick var inte den sköna och rogivande stillhet som de brukade dela, utan den var präglad av nervositet och outtalade tankar.

Varken Jessica eller Tommy ville ta första steget, men det löste barnen åt dem. En kort stund efter att Lena gått kom de in från trädgården där de spelat boll.

- Pappa, vem var den där tanten som gick nu?
- Det var en kompis till mig.
- Men vad heter hon?
- Lena.
- Är det hon som Du ska gifta Dig med?
- Men hallå där! Jag ska inte gifta mig med någon just nu.
- Men är det inte Din bebis då? Hon var ju jättetjock.
- Jo det är min bebis, det är den tjejen jag pratade om.
- Men pappa, om man ska ha bebis ihop så ska man gifta sig.
- Visst vore det bra för barnet om det blev så gumman, men nu är det inte alltid så det blir.
- Vem ska bli pappa då om inte ni gifter er?
- Gubben lille, man är pappa även om man inte bor ihop.
- Så hon kommer inte att flytta hit då?
- Inte som det är nu i alla fall.
- Tycker Du inte om henne då?
- Jovisst gör jag det, men inte så att jag vill bo ihop med henne.
- Pappa, tycker Du mer om mamma?

Och där kom äntligen frågan som Jessica sökt svaret på i veckor, utan att fråga rent ut. Men inte fick hon svar den här gången heller, för medan Tommy harklade och hummade sig för att klara sig ur knipan så ringde självklart telefonen. Han tog så klart chansen och försvann med blixtens hastighet. Och kvar satt Jessica och barnen, väntandes på fortsättningen.

Meddelande från "författaren"

Verkar som det finns några som vill med till Stockholm. Och storyn finns färdig, så den kommer. Men som man säger "det är mycket nu", deklarationstider och allt (1 juni så är det klart). Så jag lovar - det kommer! Och förmodligen blir det à la ketchupflaskan...

Please ha tålamod och hoppas ni håller intresset uppe - jag kommer tillbaka! Soon!